I Moskvaförorten Birjuljovo skedde i oktober en sammandrabbning med etniska förtecken. Det är långt ifrån den första i Ryssland – men till och med i ryska medier var det första gången som man använde ordet ”pogrom”. Stadsdelens invånare hade gått ut på gatorna för att kräva utredning av ett mord på en ung man. På ett videoklipp kunde man tydligen se att mördaren hade ett ”icke-slaviskt utseende” (den som senare greps visade sig vara azerisk medborgare). Så hopen började misshandla alla som såg ut att vara ”icke ryska”. Och utlänningar är det gott om här: Birjuljovo är ett marknadsområde, på sitt sätt ett slags ”getto”. Och för att hämnas den döde angrep människorna en marknad och ett stort grönsakslager där det jobbar många invandrare. Efter dessa händelser insåg alla att främlingsfientligheten i det ryska samhället, som länge mognat i det tysta, hade gått in i en ny och allvarligare fas.

Första gången ryska sociologer lade märke till nationalistiska stämningar i Ryssland var i slutet av 1990-talet (i vårt land var detta en ganska ny företeelse då). Stämningarna var särskilt starka i Moskva, dit ungefär 40 procent av migrationsströmmarna går. Till sin förvåning kunde de nyanlända i huvudstaden möta annonser där det stod ”uthyres endast till slaver” eller ”endast för ryssar”. I vardagsspråk normaliserades ord som ”svarting” – det är i dag vad många Moskvabor kallar folk med mörkt hår, vanligen från Kaukasus. Senare tog huvudstadsborna upp begrepp som ”tadzjik” och ”uzbek”, vilket då inte syftade på en viss persons nationalitet utan snarare utgjorde ett nedlåtande samlingsbegrepp för arbetskraftsinvandrare från Centralasien. Numera kallar man dem för ”de illegala”, även i stora massmedier, ett begrepp som för övrigt innehåller en missvisande juridisk värdering på så vis att de allra flesta arbetskraftsinvandrare bor och arbetar helt lagligt i Ryssland.

I september i år var det borgmästarval i Moskva – och bokstavligen alla kandidater utnyttjade den nationella frågan i sina valkampanjer. Både makthavare och opposition förenades i ett hat till ”utlänningarna” och lovade Moskvaborna att ”rensa upp i deras stad”. De visste med andra ord hur de skulle ställa sig in hos väljarna. På frågan: ”vad anser ni är det största problemet i Moskva?” svarade en majoritet: ”invandrarna”. Och det i en situation där Moskva sedan länge hör till de fem dyraste städerna i världen, där man har den socialt mest ojämlika situationen i hela landet, där vägsystemet står inför en kollaps och där dagisköerna sträcker sig över årtionden. Men det visade sig alltså att korruption, transportproblem, säkerhet, miljö och sociala problem oroar stadens invånare betydligt mindre än dessa ”främlingar”. De kommer hit från de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien – främst Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan – för att arbeta ihop lite pengar och ställa mat på bordet därhemma. De vill sällan ha ryskt medborgarskap eller sociala förmåner, de jobbar där ingen annan vill jobba – som byggarbetare, lagerarbetare, vaktmästare. Och Ryssland lider av ett enormt underskott på arbetskraft. De står redo att arbeta mot usel betalning och bor tjugo stycken i ett rum eller i en källare. De är i regel flitiga och arbetsamma, och till skillnad från det ryska proletariatet super de inte, de bråkar inte och de håller sig borta från gatorna eftersom de inte vill stöta på polisen som skoningslöst tvingar av dem pengar. Ändå väcker dessa människor hat och en helt irrationell skräck som Moskvaborna inte ens tycker att de behöver dölja. De fogliga och fullständigt rättslösa arbetarna från Centralasien ligger ändå bara på andra plats på hatlistan. På första plats finns människor från Kaukasus, särskilt från Tjetjenien och Dagestan. Att de är ryska medborgare väcker bara desto större ilska.

Redan på sovjettiden hade man ett särskilt förhållande till folk från Kaukasus i Moskva. Då var det fråga om sådant som uppstod ur ren vardagsfriktion. Det var de traditionella sovjetiska fördomarna – föreställningen om kaukasier som svartabörshajar, svartjobbare eller ockrare på badorter. I dag har dessa avundsbilder förvandlats till slagordet: ”Sluta föda Kaukasus!” – med vilket oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har gjort sig populär. Och det trots att mer än 30 procent av befolkningen i de kaukasiska republikerna enligt färska uppgifter tjänar mindre än 9000 rubel (cirka 1 800 kronor) i månaden och Dagestan är den erkänt fattigaste regionen i hela Ryssland.

Till grund för dagens främlingshat ligger förstås det utdragna kriget i Kaukasus. Detta är särskilt anmärkningsvärt, med tanke på att 70 procent av ryssarna anser att både det första och det andra tjetjenska kriget var orättfärdigt från rysk sida. ”De flesta ryssar tyckte att krigen i Kaukasus var meningslösa och inte förde någonting gott med sig – men att hejda dem höll man inte för möjligt. Ur detta har det uppstått en olöslig inre konflikt som mynnar ut i en känsla av hjälplöshet och ångest”, berättar den framstående sociologen Lev Gudkov. Det hela förstärks av den ström av fattiga människor som rör sig norrut från Kaukasus, av människor som bär med sig kulturella uttryck och beteendemönster med vilka de ”infödda” inte verkar vilja förlika sig. Men om man ber Moskvaborna att beskriva de kulturella särdrag som de inte finner acceptabla, då tappar de snart tråden och avslöjar i stället allt de fruktar. Den mest absurda beskyllningen, som ändå hörs ganska ofta när det gäller kaukasier i Moskva, är att de dansar sin lezginka-dans ute på stadens gator. I valkampanjens hetta lovade rentav Aleksej Navalnyj att han skulle förbjuda denna alldeles unika dans på allmän plats. Också myten om den etniskt betingade brottsligheten håller på att cementeras: om en enda av flera förbrytare har ett icke-ryskt, gärna kaukasiskt efternamn, då kan man vara säker på att den saken kommer högst upp i nyhetsflödet. Bildade och kloka människor, som inte vill kännas vid att de själva skulle vara främlingsfientliga, kommer ofta med olika hänvisningar till rättssäkerheten: ”Näh, men det är ju ofta de som betalar mutor och köper loss medbrottslingar från olika åtal”.

Av tradition har onekligen kaukasier en stark gruppsammanhållning och är ofta välorganiserade, vilket till stor del kan ses som ett svar på det hat som de bemötts med och som skiljt ut dem från övriga folkgrupper. ”Men om det största och mest förödande problemet i Ryssland är korruptionen, så deltar alla i det genom att betala mutor. Och alla tar emot dem från alla, utan någon som helst diskriminering, från folk av alla nationaliteter”, säger Aleksandr Verchovskij, chef för det oberoende analysinstitutet SOVA. Enligt honom är det den här sortens bakvända fördomar som all främlingsrädsla bygger på. Att en etnisk grupp stöts ut ur det övriga samhället behöver inte bero på hur dess företrädare verkligen beter sig, anser sociologen Gudkov: ”Främlingsfientlighet är ett sätt att avleda sina aggressioner och sitt missnöje på andra.”

Vad har då hänt med detta multinationella land, som slår sig för bröstet med att det räddade världen från fascismen? Det har ändå bara gått tjugo år efter Sovjetunionens fall och då levde vi allihop tillsammans. ”Dramatiska samhällsomvälvningar för alltid med sig osäkerhet och instabilitet. I vårt land förstärktes det av att folk blev av med grundläggande förutsättningar för såväl självbild som självaktning. Sedan länge sjunker den stolthet ryssarna känner för sitt land och sig själva, de är i händerna på makten, sårbara för godtycke och övergrepp. Allt detta skapar en enorm inre spänning. En aggression som drabbar de så kallade utlänningarna. Främlingsfientlighet är ett försök att nå självbekräftelse genom hat mot andra”, förklarar Gudkov.

I en ny undersökning av det globala välståndet, gjord av den schweiziska storbanken Credit Suisse, intar Ryssland en av de sämsta positionerna i världen vad gäller spridningen av tillgångar – de enda som är värre i den grenen är några småstater i Karibien. Enligt undersökningen tillhör 35 procent av Rysslands förmögenhet en grupp om 110 miljardärer. Landets ekonomi är fullständigt beroende av olja och gas, men infrastrukturen, som var nedgången redan under sovjettiden, förfaller bokstavligen framför ens ögon, om vilket flera industriella katastrofer vittnar. Makthavarna döljer inte att landet i den närmaste framtiden står inför en ekonomisk stagnation med krympta budgetar. Men staten slösar miljarder på olympiaden i Sotji, som för medborgarna än så länge inte har medfört någonting annat än bekymmer. Samtidigt samlar volontärer in välgörenhetspengar för att hjälpa de nöddrabbade efter översvämningarna i Fjärran östern.

Allt detta väcker förstås en dov vrede hos folk och en känsla av att man har berövat dem deras framtid. Hur det ska sluta vet ingen. Många ryssar minns mycket väl åren av hunger och kaos under 1990-talet, då det gamla systemet föll. Och vi klamrar oss fast vid den sköra, bedrägliga känslan av stabilitet. Det är därför det är så skönt att ha en fiende i dagens Ryssland. Bilden av den yttre fienden, som piskades upp under kalla kriget, är inte längre lika effektiv – det är alldeles för många ryssar som reser runt i världen och ser med egna ögon att folk är folk där också. Däremot hatet till den inre ”främlingen” har visat sig ge snabba och säkra resultat: allt enligt den banala gamla regeln ”söndra och härska!”

För bara några år sedan talade sociologerna om att många ryssar förvisso hyste främlingsfientliga åsikter och att det etniska hatet redan var i omlopp på många håll i samhället, men de flesta höll sig ändå på avstånd från radikala och organiserade former av nationalism. Ännu 2010 menade en grupp experter: ”Det saknas stöd för organiserade rasistiska grupper. De väcker snarare avsky och rädsla än sympatier, eftersom de uppfattas som ett hot mot den sköra upplevelsen av stabilitet.” Men bara tre år senare visar Birjuljovo att opinionen har skiftat. Det är inte längre bara skinnskallar och radikaliserade unga män som skriker: ”På svartingarna!” Det gör också kvinnorna med matkassar. I sociala medier har de flesta kommentatorer beskrivit pogromerna med förståelse. Och makthavarna har givit likartade signaler om att de inte kommer att ingripa mot liknande upplopp – efter pogromen följde i stället massarresteringar av ”illegala”, marknader stängdes och folk deporterades. Och i detta finns inget hopp om att folk under överskådlig tid ska vakna till och förstå att man lurar dem och avleder dem från de verkliga problemen då man förgiftar dem med sitt prat om dessa så kallade utlänningar.

Våldet i det ryska samhället, genompyrt som det är av aggressioner, kommer bara att tillta. Ibland kan jag ertappa mig med att tänka på hur skönt det är att min son liknar sin far och har ljust hår. Allt annat är mycket farligt i dagens Ryssland.