Att få vara med under Dissidentbloggens framväxt sedan starten 2011 har varit en skola i de möjligas konst. I vårt allra första pressmeddelande skrev vi: ”Dissidentbloggen är ett uttryck för ilska och frustration”. Vi kände ilska och frustration över ständigt ökade attacker på yttrandefriheten som präglat och som fortsätter att prägla så mycket av det politiska klimatet världen över. Hur kunde vi i Svenska PEN motverka detta?

Vår idé var enkel, men hade ingen motsvarighet i världen. Vi ville skapa en internationell nättidskrift för författare, journalister och bloggare som av olika anledningar inte tillåts att publicera sig i sina hemländer. Med Dissidentbloggen ville vi ta tillbaka det demokratiska försprånget och fungera som en världsomspännande länk mellan läsare, författare och media.

Åtta år har passerat och vi kan konstatera att nättidskriften har uppnått sitt syfte. Vi har under årens lopp tillgängliggjort texter av exilförfattare, texter som censurerats, beslagtagits, upprört makthavare, smugglats ut ur fängelser eller som inte ens varit påtänkta på grund av självcensur. Till dags dato har vi läsare i hela 150 länder, däribland många länder där censur och inskränkningar av yttrandefriheten är mycket utbredd, såsom Kina, Iran, Ryssland, Saudiarabien, Belarus, Bangladesh och Ungern.

Vi är väldigt stolta över vad vi har åstadkommit under åren, men efter åtta år var det dags att stanna upp och fråga oss hur vi kunde göra nättidskriften ännu bättre. Mycket har hänt på den digitala fronten sedan 2011. Och att ha läsare i 150 länder med så olika förutsättningar vad gäller internetåtkomst, ställer högre krav på oss som utgivare.

Resultatet ser ni nu framför er. Välkomna till PEN/Opp. Opp som i opposition!

Ny sajt, ny publiceringsform och nytt namn. Vi kan nu presentera en modern sajt, anpassad för att läsas på datorn såväl som i mobilen eller läsplattan, även om man befinner sig någonstans i världen där det är långsam internetuppkoppling. Vi har hela tiden försökt tänka cirkulärt och eftersträvat att skapa en sajt där läsaren, oavsett hur hen kommer in på den, ska lättare kan orientera sig bland teman, genrer och vidare läsning.

Innehållet och konceptet bakom nättidskriften är detsamma som tidigare. PEN/Opp kommer fortsätta att ge ut fyra nummer per år. Men i stället för att publicera alla texter ur ett nummer samtidigt, kommer vi nu att publicera en till två texter per vecka. På så sätt kommer temanumren byggas upp succesivt och sajten att bli mer levande. Smakprov på detta får ni nu, i detta nya nummer som kommer att fokusera på språkliga rättigheter och urfolksspråk – en av PENs absoluta kärnfrågor. Veckorna framöver kommer ni att få ta del av texter från och om bland annat Malawi, Mexiko, Turkiet, Eritrea, Katalonien och Xinjiang/Östturkestan som beskriver den språkliga situationen i dessa länder. Detta gör vi i samarbete med författarna Alicia Quiñones och Simona Škrabec från PEN Internationals Translations and Linguistic Rights Committé.

Av världens nära 7 000 språk riskerar över 2 600 av dem att dö ut inom en snar framtid, enligt UNESCO, som har utnämnt 2019 till internationellt år för urfolksspråken. Många av de hotade språken är ursprungsspråk som talas av världens olika ursprungsfolk.

Vad är moderspråk? Vad innebär det att vara en urfolksförfattare? Hur ser bokmarknaden ut för författare som skriver på urfolksspråk? Kan ett språk överleva utan en levande litteratur? Går det att rädda ett utdöende språk? Det är frågor vi ställer i detta nummer. ”Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik, författare som skriver på sitt urfolksspråk, innebär att skriva våra mor- och farföräldrars ord och ge uttryck för våra folks lidanden, för glömskan är döden. Att göra motstånd med hjälp av ordet visar oss en glimt av livet”, skriver tzotzil-författaren Ruperta Bautista i sin text för PEN/Opp. Alfred Msadala, författare och ordförande i PEN Malawi, hyllar den språkliga mångfalden i Malawi i sin dikt som vi publicerar på svenska, engelska och originalspråk chichewa. Chichewa är det nationella språket i Malawi, men regeringen erkänner fortfarande inte detta utan använder endast engelska i såväl officiella sammanhang som i skolan. Den kurdiske författaren Ciwanmerd Kulek skriver: ”Min mamma är en av de främsta anledningarna till att jag skriver på kurdiska. Hon har aldrig talat något annat språk”. I en personlig text berättar han sin familjehistoria och varför kurdernas rätt till sitt eget språk är viktigare än rätten till det territoriella.

PEN/Opp fortsätter sitt viktiga uppdrag att vara ett unikt forum för samtal om yttrandefrihet, litteratur, kultur och politik, där människor kan berätta vad som sker, i den överallt uppflammande kampen för yttrandefrihet. Och vi hoppas dessa berättelser hörs långt, långt ut i världen.