Egentligen handlar inte den här processen om oss tre sångerskor i Pussy Riot. Om så varit fallet skulle det som nu sker här inte ha någon som helst betydelse. Men detta är en process som rör hela det ryska statssystemet, vilket till sin egen olycka, vanmäktigt fortsätter att upprepa sina grymheter mot människorna, sin likgiltighet för människans heder och värdighet – det vill säga alla de värsta övergreppen i den ryska historien. Denna imitation av en rättsprocess påminner till min djupa bedrövelse om Stalintidens ”trojkor”[1]. Så även här och nu: en förundersökningsledare, en domare och en åklagare. Alla tre styrda av den repression som beställts från högre politisk ort.

Vem är då skyldig till det som hände under konserten i Frälsarkatedralen och till den process som nu drivs? Det är det auktoritära ryska systemet. Pussy Riot arbetar med oppositionell konst, med politik som använder konstens former. Denna medborgerliga aktivitet pågår i en situation då den korporativistiska staten har undertryckt människans grundläggande rättigheter, hennes medborgerliga och politiska friheter. Ända sedan det nya seklets början har en stor grupp människor systematiskt och metodiskt berövats sina friheter. Nu gör de uppror. Vi sökte ett uttryck för den sanna uppriktigheten och enkelheten, och fann det i en punkkonserts heliga dårskap. För passionen, öppenheten och naiviteten står över hyckleriet, listen och den tillgjorda anständighet som döljer förbrytelser. Där stod statens ledare i helgedomen, iförda ”rätt” ansiktsuttryck – men de luras, och deras skuld är större än vår.

Vi genomförde våra punkaktioner eftersom det politiska systemet är så förstenat, slutet och fungerar som ett kastväsen; för att den politik som drivs bara tjänar bolagens kortsiktiga intressen, och det till den grad att det gör ont i oss. Vi är avgjorda motståndare till allt detta och det får oss att handla och leva politiskt. Vi är emot brukandet av tvång och våld för att lösa sociala frågor. Och den ordning där de viktigaste politiska institutionerna, myndigheterna, armén, polisen, säkerhetstjänsten och deras redskap för att skapa stabilitet – fängelser, preventiva anhållanden – används för att övervaka medborgarnas beteende. Vi är också motståndare till den påtvingade medborgerliga passiviteten hos majoriteten av befolkningen, liksom vi ogillar den verkställande maktens dominans över den lagstiftande och den dömande makten. Dessutom: vi är upprörda över den politiska kulturens skandalöst låga nivå. Det är en kultur som präglas av rädsla och denna låga nivå som uppmuntras av staten och dess medhjälpare … Läs vad patriarken Kirill säger: ”Ortodoxa människor går inte på möten”. Vi är upprörda över de otroligt svaga horisontella relationerna i vårt samhälle.

Vi är missnöjda med statens sätt att manipulera opinionen genom sin hårda kontroll av nästan alla massmedier. Ett exempel är den skamliga kampanj med förvrängningar av samtliga fakta som drivs i ryska massmedier mot Pussy Riot, med undantag för några få lysande, av staten oberoende, undantag.

Jag menar att dagens situation är auktoritär, att dagens politiska system är auktoritärt. Men samtidigt kan man se hur vårt politiska system nu tycks förlora mot oss tre åtalade i Pussy Riot. Det som systemet hade räknat med inträffade ju inte, till dess stora besvikelse. Vi blir ju inte fördömda av hela Ryssland. Och allt fler människor visar sitt förtroende för oss och tycker att vår plats borde vara i frihet och inte bakom galler. Jag märker detta på dem jag möter. Människor i systemet som arbetar i dess myndigheter. Jag träffar folk som sitter inlåsta. Och varje gång är det någon som stödjer oss, önskar oss lycka till och tycker att vår aktion var rätt. Mer och mer är det så. Folk säger: I början undrade vi verkligen om ni skulle klara det. Men för varje dag som går är det fler som tycker att tiden har visat att ni gjorde rätt, och att ni har visat det sjuka i vårt politiska system, slagit mot ormarna som nu har kastat sig över er. Dessa människor hjälper oss på olika sätt och vi är dem stort tack skyldiga. Vi är tacksamma också mot dem som lever i frihet och nu träder till vårt försvar. De är många. Det vet jag. Och jag vet också att en stor mängd ortodoxa försvarar oss. En del av dem ber nu utanför denna domstol för oss i Pussy Riot som står åtalade. Det visar att de ortodoxa troende inte är en enhetlig grupp i samhället, vilket kärandesidan påstår. Någon sådan finns inte. Och nu börjar fler och fler troende försvara Pussy Riot. De menar att det vi gjort inte borde ge fem månaders isolering i häkte, och än mindre tre års frihetsberövande, vilket är vad herr åklagaren yrkar på.

(Hela slutpläderingen ges ut av Norstedts förlag.)