År 1709 led den svenska armén under Karl XII:s ledning nederlag mot tsar Peter I:s ryska armé. Slaget vid Poltava undergrävde i hög grad Sveriges positioner i östra och centrala Europa, och öppnade i sin tur vägen för en framtida rysk imperialistisk expansion.

I detta slag fanns ett viktigt ukrainskt element. Den ukrainske hetmanen Ivan Mazepas beslut att ställa sig på den svenske kungens sida mot den ryske tsaren hade djupa historiska skäl. Ukrainska kosacker som utbildats i det polsk- litauiska samväldets »republikanska monarki« hade en avtalsmässig syn på politik. I den ukrainska politiska traditionen betonades gång på gång, att när ukrainska kosacker anförda av Bohdan Chmelnytskyj i mitten av 1600-talet beslöt att göra en överenskommelse med Moskvas tsar, så var detta ett avtal med ömsesidiga förpliktelser. Den moskovitiska/ryska traditionen framhöll däremot att tsaren är enväldig, det vill säga att han ensam besitter makten och inte kan ha några förpliktelser mot någon alls. Mazepaupproret mot Peter I var en konsekvens av denna fundamentala motsägelse mellan det politiska livets essens och praktik.

Konflikten mellan ukrainska och ryska politiska visioner reflekterar en långvarig motsättning, märkbar tvärs genom den europeiska historien, mellan ett republikanskt synsätt och despotism. Enligt det republikanska idealet består politik av fria medborgares överenskommelser, deras rättigheter och skyldigheter; i enväldet är politik detsamma som en herraväldeshierarki, envåldshärskaren saknar helt förpliktelser och har obegränsad makt över andra.

Det svenska och kosackiska nederlaget vid Poltava fick vittgående konsekvenser för hela Europa. Det innebar ett slut för hoppet om att den republikanska modellen skulle kunna segra i östra Europa. Det öppnade även för rysk imperialistisk expansion under 1700-talet. Vid seklets slut utplånade det ryska imperiet ukrainskt självbestämmande, genomdrev delningen av Polen och satte punkt för Krim- khanatet; den första annekteringen av halvön. Polacker, ukrainare och krimtatarer förlorade under 1770-talet, en efter en, sitt självbestämmande och sin suveränitet.

Under 1800-talet, och särskilt efter Wienkongressen 1815, då Ryssland lagt under sig större delen av det som i dag är Polen, var »Östra Europa« i stort sett detsamma som »Ryssland« – ett homogent område där alla kulturer slukades av imperiet. Denna tyranniska likformighet startade med Peter I, och väsentligen med slaget vid Poltava.

När Putin idag säger sig ha Peter I som förebild vet han exakt vad han talar om: tsar Peter säkrade dominansen av den ryska enväldesmodellen i östra Europa, ödelade och spred glömska över den republikanska politiska modellen i denna del av världen. Slaget vid Poltava var det moment då den republikanska andan försvagades i östra Europa.

Det var också en episod som gav prov på rysk grymhet . Efter att Mazepa beslutat att ta Karl XII:s parti intog ryssarna hetmanens huvudstad Baturyn, brände ner den till grunden och dödade tio tusen invånare på en enda dag. Genom detta dåd visade de att de inte tolererade några alternativ i denna del av världen och var beredda till vilken grymhet som helst för att visa det.

** *

Aleksandr Pusjkin, som ryssarna betraktar som grundare av sin moderna litteratur, hade en del att säga om dessa händelser. Hans dikt »Poltava«, publicerad 1829, var tänkt som en rysk version av berättelsen om Ivan Mazepa. Pusjkin hade mäktiga konkurrenter: Lord Byron och Victor Hugo, Delacroix och Gericault skapade inom sina respektive fält, litteraturen och måleriet, en »romantisk« bild av Mazepa (eller Mazeppa, som de stavade hans namn): en karaktär som utmanade tidens politiska och erotiska riktlinjer. I Byrons dikt blev Mazeppa en blandning av Childe Harold och Don Juan.

Pusjkin ville dekonstruera denna europeiska beundran för en ukrainsk hetman; han framställde Mazepa som en gammal förrädare, en politiskt och erotiskt pervers typ som svek både sina vänner och sin tsar. Diagnosen gick ännu längre: ukrainska kosacker beskrevs som i grunden blodtörstiga tjuvar, vilkas era skulle övervinnas och glömmas: »gamla och blodiga tiders anhängare«.

I seklen som följde Poltava genomlevde ryssar krig vilka de tolkade som »invasioner« från Väst. Det svenska fälttåget följdes av Napoleonkrigen i början av 1800-talet och, under 1900-talets världskrig, tyska angrepp. Detta gav upphov till en av de grundläggande ryska myterna: att Ryssland alltid »hotas« av Väst. Enligt denna myt understöds en kraftfull »angripare« av »förrädare« och »medlöpare«: ukrainska kosacker som hjälper den svenske kungen, polacker som hjälper Napoleon och, återigen, ukrainska nationalister som hjälper tyskar på 1900-talet.

Men denna invasionsmyt var en mask, en del av den ryska ideologin, för att dölja Rysslands egen expansionism. Varje rysk framgång mot en utländsk »inkräktare« följdes av ett eget angrepp .

Segern över Karl XII öppnade vägen för de ryska erövrarna mot östra Europa. Segern över Napoleon gjorde Ryssland till en enväldets europeiska bastion och de konservativa antidemokraternas hopp. År 1848, Folkets vår, var landets position stark nog för att låta den ryske konservative poeten Fjodor Tiuttjev skriva att »sedan länge finns det bara två verkliga krafter i Europa: revolutionen och Ryssland«. Trots upprepade »korståg mot Ryssland«, menade Tiuttjev, kommer det ryska imperiet att segra över det dekadenta, revolutionära (läs demokratiska) Väst, och göra Rysslands imperium ännu större, plus immense encore.

Den ryska/sovjetiska segern över tyskarna ledde slutligen till att Sovjetunionen ockuperade halva Europa och installerade marionettregeringar från Berlin till Bratislava.

Och ja, alla dessa manövrar ledsagades av en oerhörd grymhet.

***

I denna expansionspolitik spelade kulturen stor roll . Pusjkin hade mycket att säga inte bara om ukrainare utan även om polacker: hans dikt »Till Rysslands belackare« var ett svar på det polska upproret 1830–31 och ett råd till Europa att inte lägga sig i »den slaviska saken«. Detta var ett vänligt förslag till Västeuropa att inte försöka hindra ryssarnas mål att krossa den polska frihetsrörelsen. Det var också en påminnelse om att ryssar kommer att besegra européer när helst de vill göra det. Det ryska imperiets irritation över polska uppror under 1800-talet har en intressant parallell i dagens ryska avsky för »färgrevolutioner« i förut koloniserade länder – däribland Ukraina.

Mönstret upprepade sig: 1800-talets ryska litteratur kännetecknas av striden mellan slavofiler (traditionalister och konservativa) och västorienterade (till stor del vänsterradikaler). Paradoxen är emellertid att även de västorienterade odlade myten om Ryssland som ett undantag och hyste en affekterad misstro (eller rentav hat) gentemot det »borgerliga« Europa. Detta fick Dostojevskij att vid ett tillfälle hävda att »ryska socialister och kommunister i grunden inte är européer« och att de »till slut kommer att bli äkta ryssar«. Han fick rätt: efter en sekellång kamp omvandlade de marxistiska »västerlänningarna«, i och med bolsjevikernas övertagande 1917, Ryssland till ett rentav ännu mer förskräckligt, enväldigt imperium.

Detta var ett leitmotif i den klassiska ryska kulturen: även ryska västerlänningar var i själva verket mot väst, och den gemensamma nämnaren för rysk kultur var i grund och botten det anti-europeiska.

** *

Det är i detta sammanhang viktigt att se att ukrainska respektive ryska politiska tanketraditioner är anmärkningsvärt väsensskilda. I Ukraina har konservativa och liberaler mestadels varit eniga om att Ukraina tillhör Europa och dess politiska traditioner. I Ryssland har denna debatt ofta en motsatt gemensam grund: känslan av att Ryssland är ett alternativ till Europa. Exempelvis den socialistiska idén. I slutet av 1800-talet resonerade ukrainare och ryssar om »anarkism« och socialism på frapperande olika vis. Ukrainaren Mychaljo Drahomanov, som tvingades lämna det ryska imperiet och slå sig ned i Genève, tänkte på »anarkism« som ett decentraliserat förhållningssätt till politik och ekonomi, vilket stöder gräsrotsinitiativ och tar avstånd från det autokratiska »top-down«-perspektivet i politiska relationer. I hans vision innebar »anarki« frånvaron av ett separat maktcentrum. I motsats till honom eftersträvade ryska anarkister och kommunister – från Bakunin till Plechanov – främst tsarismens upplösning och att upprätta en annan vertikal maktstruktur. Medan socialismen för den ukrainske Drahomanov handlade om decentralisering, var ryssarna på väg mot ett slags centraliserad stat avsedd att vända uppochned på maktförhållandena.

Denna skillnad fortbestod under det tidiga 1900-talet. Medan ukrainska socialister som Volodymyr Vynnytjenko betraktade socialismen som en kooperativ gräsrotsrörelse mellan arbetare för samägande av produktionsmedlen, önskade de ryska socialisterna en »proletariatets diktatur«, vilken de upprättade efter att bolsjevikerna tagit makten 1917. De ersatte en totalitarism med en annan.

Eller ta ett annat exempel: utforskandet av Asien. Den asiatiska vurm som uppstod i början av 1900-talet ledde till att det ryska imperiets intellektuella och författare med stort intresse fördjupade sig i asiatisk historia. Den ukrainska historikern (med krimtatariskt ursprung) Ahatanhel Krymskyj bedrev ett omfattande arbete ägnat att koppla samman det europeiska och asiatiska arvet till ett strukturerat system av idéer och kulturer . Den ukrainska vänsterförfattaren Mykola Chvyljovyj lanserade begreppet »asiatisk renässans«, som innebar att Asiens kulturella energi skulle berika de europeiska formerna.

I rysk kontext antog dessa idéer en annan karaktär: Uppkomsten av »eurasianismen« på 1920-talet innebar en ny variation på temat »Ryssland mot Europa«, och denna motsättning formulerades enligt modernt språkbruk i ljuset av idén om »en mångfald civilisationer«. Enligt »eurasianisterna« (som till exempel furst Trubetskoj) är Ryssland en separat civilisation som måste trotsa den europeiska civilisationen och begränsa dess anspråk på allmän giltighet.

Vi kan se dessa tendenser återupplivas i dag . Rysk neoeurasianism (genom bland andra Aleksandr Dugin) återskapar en öppet högerextrem och radikalkonservativ syn på världen, i vilken Ryssland ställs mot väst. Underliggande eller blottlagd – denna ideologi råder i putinismen. I Ukraina ser vi tvärtom en förbluffande dialog mellan till exempel kristna, judiska och muslimska kulturer, i avsikt att förenas inom samma uppsättning normer för värdighet.

Det här är exempel på olika vägval inom ukrainsk och rysk politisk tradition. Medan den ryska upprepade gånger har visat sitt motstånd mot Europa, mot frihetsvärden, decentralisering, mångfald och demokrati, har den ukrainska tvärtom betonat dessa som landets grundval, som dess fundament och inspiration.

** *

Denna korta idéhistoriska återblick kan hjälpa oss att reflektera vidare kring det som sker idag.

Ryssland är det sista imperiet i Europa. Dessutom är det ett imperium som aldrig har ångrat sina imperialistiska brott. I motsats till de flesta andra europeiska nationer som någon gång i historien byggt imperier, har Ryssland varit ovilligt att kritiskt analysera sin egen härskarhistoria. »Aldrig mer« har varit ledorden där Europa förklarade sitt åtagande att göra allt som tänkas kan för att undvika en upprepning av förbrytelser i det förflutna. I Ryssland lyder istället det främsta slagordet »Vi kan göra det igen«, som antyder att de är redo att upprepa 1945 års seger över »väst«, samt att återvända till det årets Ryssland – Stalins Ryssland.

Problemet är att de ryska illgärningarna aldrig fördömdes på allvar. Västliga demokratier fördömde nazismens dåd, men de gjorde detta med en farlig hemfallenhet att se Förintelsen som »Brottet«, i jämförelse med vilket alla andra brott, inklusive stalinismens, var »för mjuka« och därför inte förtjänade det grundmurade fördömandet. Men det brott som inte fördöms upprepas. Det kommer tillbaka, om och om igen, det blir en hämnare, en vålnad. Det förvandlas till en fördärvlig cirkel av ondska. Idag, med Rysslands omänskliga och vanvettigt grymma invasion av Ukraina, upplever vi än en gång återkomsten av denna cirkel.

Europa blev mycket kritiskt mot sin egen kultur. Det är en alldaglighet att söka efter »imperialistiska« och »orientalistiska« inslag hos Flaubert, Kipling, Joseph Conrad och dussintals andra författare och målare från 1800-talet eller 1900-talet, och att understryka att Amerikas grundlagsfäder vanligen var slavägare. Men vi är fortfarande långt ifrån att tillämpa samma inställning till den ryska kulturen . Analyserar vi de imperialistiska och »orientalistiska« texterna av ryska poeter om Kaukasus eller Ukraina på samma sätt som vi gör med europeiska författare? Frågar vi varför det finns en slående parallell mellan hur Pusjkin porträtterade ukrainska kosacker (som »gamla och blodiga tiders anhängare«) och hur Putin nu framställer ukrainare som våldsamma nazister? Är det inte samma taktik – att skildra ett offer som en mördare och därmed legitimera grymhet gentemot honom/henne? Är det inte samma taktik – att stämpla någon som en folkmördare för att rättfärdiga folkmordet på honom/henne? Frågar vi varför praktiskt taget alla ryska »stora tänkare«, från Dostojevskij och Solovjov fram till Solzjenitsyn, var så oerhört antieuropeiska och framställde Europa som en rutten kontinent, där kylig rationalitet vunnit över i den ryska folksjälens förmenta »andlighet«? Var det verkligen en äkta kritik av Europa? Eller var det bara oförmågan att känna igen och erkänna den europeiska civilisationens centrala värden: balans, proportioner, lag, förnuft, kritiskt tänkande, mångfald?

Europa borde sluta se på Ryssland som ett »alternativ«, utan spörja varför Ryssland är så motvilligt att acceptera varje kritisk bild av sig självt . Det är bra att se med kritisk blick på den europeiska imperialismen under 1800- och 1900-talen, men det vore klokt att erkänna att den ryska imperialismen var lika dålig – och i många fall värre. Rysslands huvudproblem är att landet fortfarande är en imperialistisk stat, stolt över sitt kriminella förflutna. Det rör sig om en imperialism som aldrig har gjort avbön för sina brott, och drömmer om att upprepa dem . Vilket den gör nu. Vad vi behöver är ett kritiskt förhållningssätt till den ryska kulturen. Ett sådant var ibland förr ett alternativ till den obarmhärtiga ryska politiken – men den har ofta varit dess medbrottsling. För att förstå hur detta hände, och varför, måste vi sluta vara naiva.
Åter till avsnittet vi inledde med: Slaget vid Poltava var en av chanserna att stoppa expansionen av det nya ryska enväldet i Östeuropa. Denna chans gick om intet. Och ryska poeter som Pusjkin hyllade detta misslyckande och skildrade ukrainska kosacker, som försökte stoppa denna imperialistiska expansion, som våldsamma och bestialiska varelser vilka borde glömmas snarast möjligt. Som ett slags 1800-talets »nazister«.

Den kritiska angreppsvinkeln på den ryska kulturen är en av våra skyldigheter idag. Detta modus bör analysera vad som är fel med de ryska civila och politiska traditionerna, och vilka som är sunda element, från vilka ett nytt, antityranniskt samhälle skulle kunna växa fram och ta det ryska imperiets plats. En sådan kritisk inställning vore välgörande för Ryssland självt – en möjlig utväg ur den nuvarande galenskapen.