Vi går inte härifrån, utan går under jorden om de inte släpper in oss
”Du måste välja dina ord i svaret på förhörsfrågan ytterst noggrant, eftersom det är de som avgör hur gammal du kommer att vara när du släpps fri från fängelset. Förhörsfrågan löd: ’Vad var din avsikt med att översätta dessa texter?’” Sarvenaz Ahmadi är en av många litterärt verksamma personer i Iran som frihetsberövats i samband med Kvinna liv frihet. Hon fängslades och sitter fortfarande frihetsberövad i Evinfängelset i Teheran.
Återigen var jag ensam med en penna och ett pappersark, men den här gången i förhörsrummet. Du måste välja dina ord i svaret på förhörsfrågan ytterst noggrant, eftersom det är de som avgör hur gammal du kommer att vara när du släpps fri från fängelset. Förhörsfrågan löd: ”Vad var din avsikt med att översätta dessa texter?”
Jag var tvungen att i timmar förklara innehållet i boken som jag hade översatt och som hade publicerats med lagligt tillstånd.
Jag var tvungen att försvara översättningen av en bok inför människor som inte ens kunde uttala författarens namn korrekt. De bad mig till och med en gång att översätta min egen förhörsfråga. Kanske ville de på så sätt markera att det enda jag fick översätta var förhörsfrågorna.
Samma personer krävde senare att jag skulle bli straffad. I den skriftliga straffbegäran nämns ordet ”översättning” flera gånger för att övertala domaren. Där står även att jag varit skamlös och att jag har översatt saker som jag inte borde. Det anmärkningsvärda är att ordet skamlös är felstavat. Det finns en bitter ironi i att mina ord har korrigerats med stavfel.
Dessutom står det någon annanstans att jag har samarbetat med ökända publikationer, och som bevis nämns publikationer som alla har lagligt tillstånd. Enligt en offentlig dom, som utfärdades året då ”Kvinna liv frihet”-rörelsen började, för fallen med anknytning till Zhina Amini, skulle mitt sexåriga fängelsestraff ha upphävts. Så blev det inte, utan domen reducerades till tre år och sex månader. Efter att länge ha sökt anledningen till detta fick jag svaret att mitt fall var speciellt eftersom jag hade översatt för en feministisk oppositionswebbplats, som spelade en aktiv roll i ”Kvinna liv frihet”-rörelsen.
Ja! Jag erkänner att jag varje gång insåg att mina ord nekades insläpp i ”kulturenheten”, på fängelsets övre våningar, gick jag tillbaka till byggnadens nedre våningar, och vände mig till underjordiska webbplatser, som de försökt blockera genom filtrering. Men varje lås har också en nyckel, precis som varje akt av förtryck möter motstånd. Jag erkänner att jag har valt att mina ord ska vara fria, även om det betyder att jag själv sitter inne.
När jag ringde min mor från fängelset, informerade hon mig om att min första bok hade blivit publicerad. Det var som om jag hade blivit frigiven. En författare kan förses med ögonbindel, sättas på förhörsstolen, vänd mot väggen, men inte hens ord. När jag återvände till vår överfulla cell med fångar från ”Kvinna liv frihet”-rörelsen och berättade nyheten, var fångvaktaren tvungen att komma direkt för att tysta våra glada skrik. Jag fick höra nyheten, inte på det bästa stället, men definitivt bland det bästa sällskapet.
När man har översatt klart en bok i Iran, skickar man den till ett förlag som i sin tur skickar den till vägledningsministeriet för att ansöka om utgivningstillstånd. Där kommer boken att förhöras och de avgör om den ska friges eller inte. Om boken släpps fri blir det dags att förhöra varje ord. I förhöret kan märkliga saker hända, ord töms exempelvis på alkohol, öl blir läsk och prostituerade får inte existera – inte ens i böcker.
Förhör av ord i rubriker är känsligare och alla efterföljande ords frihet är beroende av dem. Även förläggare förhörs regelbundet för de böcker de har släppt fria. Om de till exempel har frigjort antikrigsord, mitt under pågående krig, blir de och alla deras tryckta böcker stoppade ett tag.
För säkerhets skull har ”de” lanserat en webbplats där varje medborgare kan agera förhörsledare och anmäla böcker eller ord som de anser inte har blivit tillräckligt förhörda. Trots denna omfattande censurapparat trodde min förhörsledare att ”bröderna” i vägledningsministeriet ”sov” och inte kände till vad som publicerats.
Idag, den 9 oktober 2024, har jag varit fängslad i 521 dagar. Det har dock inte gått en enda dag utan att jag skrivit något, och inte en enda dag utan att jag stressat upp mig som en galning över att inte ha nått dagens översättningsmål. Jag har aldrig velat låta mitt liv att vara skådeplats för förtryck, inte ens för en dag. Det går alltid hitta en penna och ett pappersark för att skriva. I isoleringscell nummer 31 skrev jag ordet ”vi” med blodet från mina läppar på väggen. Jag ville att nästa person i cellen skulle minnas att hen tillhör ett kollektiv och inte är ensam.
Finns inte alla ord från början till för att förmedla just detta budskap?
I fängelset behöver du ha tillstånd för fler saker i ditt liv, och en av dem är, naturligtvis dina böcker. Det är inte så att de låter dig få tillgång till böcker som fått utgivningstillstånd. Innehållet i böckerna granskas här ännu en gång för att avgöra om de är lämpliga för att placeras i biblioteket eller om de ska hamna på samma okända plats som de böcker som togs från dig vid ditt gripande. De som bestämmer vilken bok du får läsa, kan inte skilja Simón Bólivar från de Simone de Beauvoir, och därför lämnar de inte över Bólivars böcker till feminister.
I fängelset inspekterar de även de översättningar som ska skickas iväg för att få publiceringstillstånd. Det vill säga att de har upprättat ytterligare ett litet vägledningsministerium, kallat ”Kulturavdelningen”, i fängelset. Det innebär att du som fånge möter en till kontrollpunkt framför dina ord, de så kallade lämpliga orden passerar medan de andra förs tillbaka till sin författare i fängelset.
Författarnas axlar kan inte passera genom de små fönstren i fängelsets järndörrar, men deras ord kan göra det. Ord hittar alltid till slut en flyktväg på något sätt. Man kan inte beordra halt till ord på flykt.
Ångesten över censur i sig är mer förlamande än ångesten för motstånd eller att skriva om förbjudna ämnen. Du får många sömnlösa nätter efter att ha gått med på minsta lilla censur. Kanske är det bättre att sova i fängelse, men i alla fall sova med gott samvete.
Vad är motstånd i en tid av obevekligt förtryck, annat än att insistera på att finnas till och yttra sig? Om du finns till och ger uttryck åt din existens, kommer du ingjuta mod i alla andra som tagit risker för er gemensamma dröm. De kommer känna sig säkra på att, även om de själva en dag inte är där, finns det någon annan som kommer fortsätta att skriva deras berättelse.
Motstånd innebär att skriva för de invandrarbarn som kommer att fördrivas om de säger ord de inte borde. Motståndet åtar sig att skriva för dem så att deras kämparanda ska hållas vid liv. Motstånd innebär att få orden ut på andra sidan av gränsen. Dina ord är dina händer och de har styrkan att hålla andras händer och hjälpa dem att komma på fötter igen. Ord skapades för olydnad mot ensamhet, inte för att lyda isolering. Människans överlevnad beror på hennes olydiga ord, ord som förmedlar henne och hennes olydnad.
Motståndet åtar sig att berätta om motstånd, att beskriva ögonblick av kollektiv makt, förklara flyktvägar och diskutera kommande steg och morgondagens detaljer.
Motstånd i skrift är att vägra genomföra de beslut som fattats för oss utan vår delaktighet, allt från formen och innehållet i våra texter till hur många författare som har rätt att samlas och de saker vi har rätt att kräva.
De lagar som inte låter dig uttrycka dig existerar bara till för att brytas.
Vi har alla någon gång läst något förbjudet, som förändrat oss. Kanske var det en film, en teaterföreställning eller en raplåt som hade denna effekt på oss. Men även dessa har skrivits av någon, eller hur? En person som ville ta tillbaka lite utrymme för motståndskulturen.
Motstånd innebär att skriva om förbjudna ämnen som lär oss att vi själva måste bestämma över vårt eget öde. Och naturligtvis åtar sig motståndet att göra det förbjudna tillgängligt för alla, att skapa en värld där man kan leva på sitt skrivande och där böcker och skrivande tillhör alla.
Motstånd i förtryckets tid innebär att inte lämna de förbjudna författarna ensamma åt sitt öde, att skriv för dem så att de i fängelse eller exil kan se storheten av det kollektiv de tillhör och kunna säga att det var värt det.
I den här sista minuten vill jag be er alla att skriva något för de förbjudna författarna i exil eller fängelse, på era händer.
*
Ovanstående text är skriven från fängelset och lästes upp i samband med Dawit Isaak-bibliotekets programkväll om förbjuden persisk litteratur.