Förra året när den 32-årige Melanio Escobar skulle gå in på den regimkritiska sidan El Pitazo (elpitazo.com) kom han inte in. Det stod att sidan inte gick att hitta. Han tänkte att det blivit något fel. Sedan fyra år tillbaka har regimens statliga internetleverantör CANTV monopol på all uppkoppling i Venezuela. Det är de som tillhandahåller internetsignalen, som trots att den är den svagaste i Latinamerika, är enda sättet att komma ut på internet i det oljerika landet. När Melanio Escobar gick in på andra sidor fungerade uppkopplingen. Det var då han förstod att regimen hade blockerat El Pitazo. Han började undersöka andra sidor och insåg att sedan regimen övergav demokratin för några år sedan har 4000 sidor blockerats i Venezuela.

– Vi lever under systematisk censur, säger han.

Melanio Escobar bor i stadsdelen Parroquia La Vega i det fattiga och farliga östra Caracas. Här härjar den regimtrogna maffian som kallar sig Los Colectivos, Kollektiven. De bildades av Hugo Chávez under 2000-talet efter kubansk modell för att spionera på grannskapet. I Venezuela tog man spionerandet ett steg till och hämtade de utvalda ”kvartersråden” från den kriminella miljön. I dag är kollektiven laglösa gäng som försörjer sig på utpressning, kidnappning och försäljning av livsmedel på den svarta marknaden. Regimen tillåter kollektiven att operera laglöst mot att gängen hindrar arbetarklassen från att gå med i medelklassens protester.

– Los Colectivos är en maffia som gör vad den vill, säger han.

Melanio Escobar är chef för Redes Ayuda, en organisation för mänskliga rättigheter. Han driver också radiostation Humano Derecho Radio Estación och är en av Venezuelas främsta nätaktivister. Han bevakar regimens censur av internet och bevakar hur regimen hanterar sociala medier.

– Om någon skriver ett inlägg om att det saknas läkemedel på ett sjukhus och jag skriver en kommentar typ, ”Maldito Maduro” (Jävla Maduro), så tar det inte många minuter förrän ett av regimens betalda nättroll svarar ”Din jävla USA-lakej”. Sedan får han stöd av andra troll som skriver liknande saker. På bara några minuter har den ursprungliga diskussionen om bristen av läkemedlen förvandlats till något helt annat.

Han menar att det enda sättet att bedriva kritik mot Maduro är att bilda grupper på WhatsApp där användarna kan skicka meddelande till varandra.

– Det finns inga kritiska tidningar längre. Alla är uppköpta eller nedlagda.

Till och med den konservativa dagstidningen El Universal, som länge var den mest regimkritiska tidningen, har slutat med journalistik. Tidningen bedriver i dag propaganda och många journalister har slutat för att slippa gå regimens ärenden. De som valt att stanna tvingas utöva självcensur. En annan sak som försvårar tillgången till information är kvalitén på den statliga internetleverantören.

– Det finns hela stadsdelar i Caracas utan tillgång till internet. Kablarna har stulits och den statliga leverantören bryr sig inte om att lägga ut nya. För regimen är internet ett hot. De vill inte att alla ska ha tillgång till det.

Samhällets kollaps i Venezuela slår mot alla. Gamla människor dör i förtid av enkla sjukdomar som högt blodtryck eller diabetes. Spädbarnsdödligheten har enligt den senaste statistiken, från 2017, ökat med 30 procent och mödradödligheten med 66 procent. Antagligen är siffrorna betydligt högre nu. På grund av bristen på livsmedel har venezolanen i genomsnitt tappat elva kilo. Värst är det ändå för landets unga.

– Det finns ingen framtid för dem. De som har förmögna föräldrar försöker ta sin universitetsexamen innan de flyr landet. De fattiga har inte den möjligheten. Det finns inga fasta jobb. Antingen tar de unga sig fram på ströjobb eller blir kriminella, säger Melanio Escobar.

Han har själv tänkt fly landet många gånger, men har valt att stanna kvar. Han har en son på sex år och en dotter på 14 månader. Hans fru arbetar inte utan han försörjer familjen själv genom sitt arbete som chef för människorättsorganisationen Redes Ayuda. Ibland får han också betalat för att hålla föreläsningar utomlands. Förra året var han både i Frankrike och Kanada. Arvodet från föreläsningarna använder han till att köpa medicin och mat på den svarta marknaden i Venezuela.

– Varje gång jag är utomlands köper jag också med mig allt möjligt. Blöjor, medicin och kläder.

Hans främsta kritik mot regimen är att den inte består av folkvalda.

– Regimen har skapat en egen generalförsamling som fått befogenhet att kringgå det folkvalda parlamentet. Det är totalt rättsvidrigt, men regimen hävdar att det är demokrati. Alla i generalförsamlingen tillhör Maduros parti. Inga andra får vara med.

En av de lagar som generalförsamlingen skapat är Ley contra el Odio, lag mot hatet.

– Den lagen är helt godtycklig. Kommittén som ska döma fallen består av 20 personer som varken är advokater eller juridiskt utbildade. De bestämmer helt godtyckligt vad som är hat och vad som inte är hat.

Förra året fängslades fem personer, varav två studenter, för att ha kritiserat regimen. Deras kritik av Maduro ansågs vara hat.

– Det är förbjudet att tala illa om Hugo Cháves eller Maduro. Det gör folk rädda. Många ägnar sig åt självcensur.

Är du själv inte rädd?

– Jag vet att regimen kan knacka på min dörr när som helst. Men jag är inte rädd, även om jag är medveten om vilka risker jag tar.

I bakgrunden hör jag hans 14 månaders dotter.

– Om något händer som gör att vi måste sticka då flyr vi. Vi kan gå över gränsen till Colombia som tar emot oss. Vi kan också ta oss till Brasilien.

Förra årets presidentval i Venezuela var en politisk teater som knappt lockade 20 procent av väljarna till valurnorna. Alla i oppositionen tilläts inte medverka, inga internationella valobservatörer fick närvara och befolkningen hotades med matvarubrist om de inte röstade på Maduro. De enda som godkände valresultatet var länder som själva har problem med demokratin, som Nordkorea, Kuba, Turkiet och Ryssland. Den så kallade Limagruppen, som består av 14 latinamerikanska och karibiska länder, har uppmanat Maduro att överföra makten till det folkvalda parlamentet som vill utlysa nyval där oppositionen tillåts medverka och där internationella valobservatörer får närvaro. Maduro lyssnar inte på den uppmaningen utan fortsätter att driva det oljerika Venezuela mot avgrunden.

– För mig handlar det inte om politik längre. Regimen består av ett gäng kriminella män och kvinnor som blivit miljardärer på människors lidande. De har gjort sig rika på kokainsmugglingen från Colombia till Europa och har inga tankar på att ge upp den. De vet att den dag regimen faller kommer de att ställas inför rätta. Det gör att de tänker fortsätta med sitt förtryck ända in i döden.

– Jag är inte för krig, men jag tror att om USA, Colombia och Brasilien skulle börja agera militärt så kan saker börja hända. Annars står vi bara stilla och dör lite för varje dag.

____________
Henrik Brandão Jönsson är journalist och jobbar som Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika, bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002. Han skriver även för Sydsvenskan och återkommer regelbundet i Offside, Omvärlden och Vagabond.