I februari fick jag en möjlighet att besöka mitt eget hemland (Burma/Myanmar) efter tjugofyra år i exil. Regimen hade beviljat mig pressvisum.

Så fort jag landat möttes jag av folk som kom fram till mig för att prata om den politiska situationen och reformprocessen. De människor som jag talade med på marknader och gator var påfallande orädda och öppna med sina åsikter. Men jag anade också att många burmeser fortfarande såg med skepsis på politiken och att de var oroliga för vad som skulle hända efter årtionden av brutal militärdiktatur.

I Rangoon, Burmas förra huvudstad, mötte jag redaktörer, författare och bloggare, och jag hade flera möten med företrädare för landets ökända presscensurnämnd, som lyder under informationsdepartementet.

Mitt första intryck var att tidningarna – oavsett censurnämndens fortsatta flit – har blivit mycket aktiva och kunde rapportera om oppositionsledaren Aung San Suu Kyis valkampanj, de pågående debatterna i parlamentet och frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter och pressfrihet; de kan också skriva om prisstegringarna och om korruption på lägre nivåer. Och detta är goda nyheter, eftersom Burma länge haft ett välförtjänt rykte som ”pressfiende” – men det är fortfarande en lång väg kvar innan vi tryggt kan säga att landet har fått pressfrihet och yttrandefrihet.

Många känsliga ämnen är fortfarande omöjliga att behandla för journalister – hit hör de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter i landets etniska konflikthärdar, frågor om federalismen, landets militärbudget och den omfattande korruptionen i de högre statsskikten, inom militären och i affärskretsar som står nära militären.

Under mitt möte med Tint Swe, högt uppsatt chef vid informationsdepartementet, kom vi snabbt att hamna i en diskussion om det föränderliga medielandskapet, den kommande medielagen och många andra saker som rör medieutvecklingen i Burma.

Det var en ganska absurd upplevelse, eftersom jag ofta gått hårt åt just presscensurnämnden i min tidning. Och ändå satt jag där och pratade med denne höge tjänsteman i samma censurmyndighet, i hans eget tjänsterum, i en byggnad som de flesta burmesiska författare känner som ett högkvarter för det ”litterära Kempeitai”, vilket under andra världskriget var namnet på Japans militärpolisstyrka som använde samma byggnad som censurmyndigheten idag sitter i.

Om en exilbaserad nyhetskälla som The Irrawaddy vill publicera något inne i Burma måste vi ta vägen via censurnämnden. Tint Swe förklarade att ”vi kommer sakta att dra oss undan”, men jag undrar om det inte blir väl långsamt, för det är tydligt att regeringen fortfarande vill behålla viss kontroll över ”yttrandefriheten”. Burma är inte fritt än. Inte än.

I den nya huvudstaden, som kallas Naypyidaw och ligger inne i centrala Burma, hade jag ett möte med Ye Htut, generalsekreterare vid informationsdepartementet; han betonade vikten av att pressen är både ansvarstagande och fri; och han sade aldrig när censurnämnden är tänkt att avskaffas, även om han antydde att den inte kommer att behövas när den nya medielagen införs.

I en intervju tidigare i år med Radio Free Asia hade Tint Swe gått ut och förkunnat att regimen hade förberett en ny lag som skulle ”garantera yttrandefriheten i Burma”. Den nya lagen skulle knappast hinna behandlas av det sittande parlamentet.

Burma förbereder alltså en ny medielag, men ironiskt nog har redaktörer och journalister hållits ovetande om processen. De har inte bjudits in att ge förslag och har föga aning om vad lagförslaget innehåller. Som jag förstått det koncentrerar sig regeringens lagförslag enbart på tryckta medier och omfattar alltså inte etermedia eller internet.

”Så fort lagen antagits kommer censurmyndigheten att avskaffas”, sade Tint Swe. Men ingen är övertygad. I januari kallade han till sig de stora redaktörerna för att påminna om att de måste följa censurreglerna ända tills den nya lagen träder i kraft. Om redaktörerna inte följer censorernas bud hotas deras tidningar med indragning.

Kritiker oroar sig för att den nya medielagen kommer att reglera mediernas verksamhet på ett mycket ingående sätt. Och att tidningarna då istället kommer att tvingas till en långtgående självcensur. Så att Burma fortsätter att vara ett land i censur.

President Thein Sein, den före detta generalen som kom till makten efter det kontroversiella valet 2010, sade i januari till en journalist på Washington Post: ”Vad gäller pressfriheten så kan ni ju se att saker inte längre är som de har varit.”

”Pressen måste ta sitt ansvar ... Graden av frihet kommer att bestämmas utifrån hur pass ansvarstagande pressen är”, sade han. Presidenten själv är en läsande människa och hans stab är känd för att visa intresse för allehanda opinionsyttringar och följer veckotidningarna nära.

I den nya konstitutionen från 2008 står det: ”Såvida det inte kränker lagar stiftade för att trygga Unionens säkerhet, rättsstaten, samhällets lugn och stabilitet eller den allmänna ordningen och moralen, skall varje medborgare vara fri att utöva följande rättigheter: (a) att fritt uttrycka sina övertygelser och åsikter; (b) att fredligt samlas utan vapen; (c) att bilda föreningar och organisationer.”

Och det finns tecken på att dörren sakta håller på att öppnas – om än kanske alltför sakta. Efter att den nya regeringen tillträdde i mars 2011 har utländska journalister och burmesiska exiljournalister från BBC Burmese Service, VOA Burmese Service och Radio Free Asia beviljats pressvisum, något som många betraktare betraktar som ett tidigt tecken på kommande reformer.

Nyhetsgrupper som BBC, VOA, CNN och al-Jazeera har fått begränsade pressvisum och rapporterar nu direkt från Rangoon och Naypyidaw.

Förr brukade regimen störa utländska radiostationer och hindra journalister från att komma in i landet. I fjol tog regeringen bort hindren för många exilgruppers hemsidor, inklusive The Irrawaddy.

Under mina möten med författare, bloggare och redaktörer kom jag att ana att de inte var nöjda med reformtakten. När jag mötte dem kunde jag ana deras missnöje och ilska mot presscensurens tjänstemän.

I Rangoon mötte jag Ludu Sein Win, en av Burmas mest respekterade journalister, och han berättade att censurmyndigheten fortfarande hindrar många av hans artiklar. Han var fortsatt skeptisk till att landet snart skulle få se en full normalisering vad gäller pressfrihet och yttrandefrihet.

Burmesiska författare menar också att många av de repressiva lagarna borde avskaffas först. I Burma har den så kallade elektroniklagen varit en av de mest effektiva i krossandet av yttrandefriheten. Internetlagen från år 2000 förbjuder all information på nätet som kan uppfattas som subversiv i förhållande till landets intressen och säkerhet. Television- och videolagen från 1996 har straffsatser på upp till tre år för ”kopiering, spridande, uthyrning eller förevisande av videomaterial som ej blivit certifierat av videocensor.”

Ägare av internetcaféer i Burma förväntas följa strikta regler för övervakning av besökarna. Hit hör besökarregister med användarnas identitet och nätvanor. Sidor som YouTube och eposttjänster hos Gmail, Yahoo och Hotmail är spärrade. Detta är ett betydande hinder för pressfriheten och yttrandefriheten.

En berömd burmesisk bloggare, Nay Phone Latt, är ett av de många offren för de repressiva burmesiska lagarna. Han dömdes 2008 till tjugo års fängelse enligt samma ”elektroniklag”.

Denne trettiotvååring, som belönats med PEN/Barbara Goldsmith Freedom to Write Award i New York, släpptes ur fängelset i januari och återvände snabbt ut på nätet. Väl fri berättade han för en AFP-reporter i Rangoon: ”De gav mig ett så där långt straff för att skrämma andra bloggare och ungdomar på nätet.”

Sedan lade han till att myndigheterna avskyr bloggare och ”inte fattar internet och den nya tekniken”. Han var angelägen om att se snabba reformer av Burmas internetlagstiftning, vilken av Reportrar utan gränser har beskrivits som ”en av de mest frihetskränkande” i hela världen.

Zagrana, en berömd komiker som även han nyligen släpptes ur fängelse, hade åtalats enligt samma lag. Och dömts – till 65 år i fängelse. Hans brott var att ha talat med utländsk media och exilpress. Han berättade att han nu riskerade flera år i fängelse bara han skickade epost till utlandet. Han hade också blivit ertappad med några videor gjorda av politiska exilgrupper.

Många burmeser vägrar att ge upp. De trycker på, trots att de känner till riskerna.

Många bloggare och gräsrotsjournalister använder helst sociala nätverk för att hålla kontakt med sina läsare. Många Rangoonbaserade hemsidor och självständiga författare delar information via Facebook, Blog, Wordpress och Googleplus.

De delar bilder, nyheter och åsikter om Burmas pågående reformprocess och om Aung San Suu Kyis valkampanj, de ger utlopp för en vrede gentemot regeringen och ämbetsmännen och bryter mark för nya reformer.

Efter sitt frigivande i november 2010 höll Aung San Suu Kyi ett tal, i vilket hon för tusentals anhängare förklarade att ”yttrandefrihet är en förutsättning för demokratisk frihet”. Hon vet att detta är en grundläggande fråga i förtryckets Burma.

Här får man betala dyrt för friheten. ”Jag tänker fortsätta att skriva, även om jag det gör att jag blir gripen igen”, sade Nay Phone Latt kort efter att han blivit frigiven. ”På så vis kan vi pröva om det vi har fått är verklig frihet eller inte.”