Ännu ingen Uhuru* för hbtqi-grupper i Zimbabwe
Hbtqi-personer i Zimbabwe utsätts regelbundet för kränkningar av regimen. I samband med valet 2013 eskalerade övergreppen när president Robert Mugabe försökte vinna väljare genom löftet att om han vann skulle det bli ett ”helvete för homosexuella”. Journalisten och aktivisten Miles Rutendo Tanhira beskriver aktivisternas moment 22-situation – om de följer lagen anpassar de sig – om de inte gör det riskerar de förföljelse.
Där två elefanter möts i kärlek får gräset lida, säger ett ordstäv, vilket kan ge en fingervisning om den hotande situation som hbtqi-aktivister** befinner sig i när stater skriver om befintliga lagar eller stiftar nya, maktfullkomliga sådana som vingklipper medborgarnas konstitutionella rättigheter genom att bakbinda all politisk opposition.
Att många afrikanska länder brottas med statligt initierad homofobi, kringskär förstås aktivisternas verksamhet. Det sker genom lagar som inte nödvändigtvis är homofobiska men som ändå får dominoeffekten att försvåra mobiliserandet av hbtqi-grupper. Att som minoritet behöva slå ur underläge i tabubelagda frågor är under rådande instabila och oförutsägbara förhållanden de flesta hbtqi-organisationernas akilleshäl.
Aktivister som arbetar i länder där det statliga förtrycket är kännbart befinner sig ofta i en rävsax. Om de följer lagen anpassar de sig till regimen. Och om de inte gör det riskerar de förföljelse. I denna moment 22-situation lever, älskar och organiserar sig hbtqi-personer i Zimbabwe, där demokratin lär förbli en önskedröm så länge den maktfullkomliga oligarkin fortsätter att kväva allt motstånd. I detta sydafrikanska land excelleras det i drakoniska lagar som inkräktar på de mänskliga rättigheterna. Dessa lagar som förstärks med ständigt nya ordalydelser avsedda att ”skydda medborgarna och upprätthålla den allmänna ordningen”, slår hårt mot hbtqi-personer och deras organisationer i och med att deras existens och arbete kriminaliseras.
Zimbabwes konstitution togs i bruk den 22 maj 2013 och garanterar medborgarna ett brett spektrum av rättigheter; yttrandefrihet, samlings- och organisationsfrihet. Samtidigt har landet en lagstiftning som sträcker sig bortom konstitutionens juridiska giltighet och rymmer inskränkningar av internationellt erkända mänskliga rättigheter. Utöver den vedervärdiga lagen mot sodomi (2006) som kriminaliserar sexuella handlingar under samtycke och varje form av fysisk beröring av homosexuell natur mellan vuxna, kan nämnas lagen om allmän ordning och säkerhet (POSA, Public Order and Security Act, 2002), lagen om privata ideella organisationer samt lagen om upprätthållandet av censur och kontroll (1967), vilka samtliga används för att förneka människor rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet.
Lagen om privata ideella organisationer fastställer att alla icke-statliga organisationer (NGO) måste registreras och godkännas på ministernivå för att de ska få tillstånd att verka. Lagen har på ett utstuderat sätt använts flitigt för att förbjuda sådana organisationer och ingripa mot hbtqi-grupper. Den försvårar för hbtqi-organisationer att registrera sig och bedriva verksamhet, för att inte tala om svårigheterna att få klartecken från polisen till offentliga manifestationer. Bara att informera polisen kan i de flesta fall vara nog för att äventyra medlemmarnas säkerhet.
Organisationen GALZ (Gays and Lesbians of Zimbabwe) har vid ett flertal tillfällen attackerats av väpnad milis. Trots att organisationen bedriver verksamhet i skydd av den allmänna lagen om ”universitas”, som ger organisationer rätten att verka utan att vara registrerade, har polisen använt just den lagen för att kunna arrestera medlemmar och ta datorer och tryckt material i beslag. Dock vann GALZ i januari 2014 en viktig rättslig seger då man lyckades få polisen fälld för att ha använt våld mot, häktat och arresterat aktivister samt konfiskerat organisationens datorer.
Lagen POSA skapades i ett försök att minimera utrymmet för demokratisk samverkan och att oskadliggöra oppositionen och bli kvitt kritiken riktad mot regeringen. Denna fruktansvärda lag används på ökänt vis med förkärlek av alla de som går statens ärenden. Lagen stipulerar att organisationer som vill genomföra offentliga möten först måste skaffa sig polistillstånd för detta. Polisens sätt att feltolka lagen har resulterat i att sådana tillstånd inte ges och i de flesta fall triggar ansökningarna igång privata agendor som omfattar attacker mot möten organiserade av hbtqi-aktivister som på godtyckliga grunder utsätts för våld, trakasserier och arresteringar i avsikt att tysta regeringskritiker och försvarare av mänskliga rättigheter.
En lag som går under namnet CECA har använts för att attackera och åtala hbtqi-aktivister och hbtqi-personer förebärande att innehav av pornografiskt material på privat eller offentlig plats är ett brott. Hbtqi-organisationen Sexual Health Rights löper en ständig risk att få sitt upplysnings- och rådgivningsmaterial bedömt som pornografiskt. Eftersom lagen förbjuder homosexuella handlingar anses innehav av sexleksaker vara ett brott även i hemmet. Detta gör alla hbtqi-aktivister och privatpersoner till potentiella ”brottslingar”.
Förbudet mot samkönade äktenskap i konstitutionens paragraf 78 har i stor omfattning vantolkats som en kriminalisering av homosexualitet; detta har öppnat stora möjligheter till utpressning från familj, samhälle och polis. Hbtqi-personer blir ofta hårt trängda i sådana situationer och faller lätt till föga och betalar för att slippa få sin sexuella identitet avslöjad. Samtidigt visar en av GALZ nyligen publicerade rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter att individer som bedömts vara hbtqi-personer utsätts för vitt spridda och systematiska kränkningar av detta slag.
Rapporten dokumenterar 42 fall av kränkningar och 7 fall av hatpropaganda levererad av myndighetspersoner. Kränkningarna omfattar polistrakasserier, utpressning, överfall, hot, avslöjande av sexuell läggning, häktning, diskriminering, utfrysning, hatpropaganda, intrång i privatlivet. Vidare har den diskriminering som äger rum inom sjukvården tvingat många hbtqi-personer att gå under jorden, med följden att de avstår från att söka vård och upplysning vid smitta och ibland lever i långa perioder med obehandlade, sexuellt överförbara infektioner.
Statssponsrad homofobi som sprids av politiker och medier slår hårt mot hbtqi-personers liv och möjligheter att organisera sig. Följande uttalande av Zimbabwes president är dokumenterat: ”Sedan har vi den här amerikanske presidenten, Obama, född av en afrikansk far och som säger att vi inte kommer att hjälpa er om ni inte omfamnar homosexualiteten. Då frågar vi, föddes han homosexuellt? Vår ras behöver kontinuitet, som går via kvinnan, och inte homosexualitet. John och John, nej. Maria och Maria, nej. Kana zvirizvo, tovavharira five years mumba imwe, murume nemurume, vobuda vane vana – vi låser in dem i ett rum i fem år så får vi se om de kan fortplanta sig. Om inte så hugger vi huvudet av dem”.
Den sortens uttalanden ger samhället och polisen fria händer att gå till attack, trakassera och straffa hbtqi-personer på ort och ställe utan risk för efterräkningar. Om övergreppen över huvud taget rapporteras är utsikterna att få upprättelse obefintliga för dem som överlevt dem.
Med detta i åtanke säger det sig självt att även om hbtqi-aktivister vägrar att ge upp kampen mot förtrycket och fortsätter sträva efter att bli erkända av och inlemmade i samhället, så förblir hindren närmast oöverstigliga och vägen framför dem tycks både farofylld och törnbeströdd. Ändå kämpar man vidare, för om inte nu så när ...
* Ord som betyder ”frihet” på swahili
** Hbtqi står för homo, bi, trans, queer och intersex.
