I början av november i år tog man i S:t Petersburg ned ett minnesmärke över Steve Jobs. Det skedde kort efter det att Apples nuvarande vd, Tim Cook, kom ut som homosexuell. Minnesmärket – en två meter hög Iphonekopia med pekskärm – som förra året uppfördes vid Universitetet för informationsteknologi, ansågs plötsligt vara ”homosexuell propaganda”. Den här fullkomligt absurda historien kan förefalla mycket talande för många ryssars attityd gentemot homosexuella. Homofobin i Ryssland kan betraktas som ett utslag för ett samhälle i djup kris och ett sätt att finna en skyldig till alla misslyckanden – en syndabock mot vilken man kan rikta all aggression och frustration. Den sexuella läggningen är härvid egentligen ganska ovidkommande.

I Sovjetunionen var homosexualitet ett brott. Avskaffandet av de straffrättsliga påföljderna för det man då benämnde ”sodomi” skedde först 1993. Och det var först 1999 som homosexualitet officiellt upphörde att kategoriseras som en psykisk sjukdom.

Men nu, alltså decennier senare, har det visat sig att en stor del av det ryska folket fortfarande betraktar samkönade relationer som någonting kriminellt och perverst. I februari 2013 genomfördes en studie vid Levadainstitutet som visade att en majoritet av ryssarna tror att homosexualitet är en sjukdom som går att bota (34 procent). Av de tillfrågade var det 16 procent som trodde att det var någonting medfött, lika många som ansåg att en person blir homosexuell på grund av yttre påverkan. Samtidigt ansåg 16 procent av ryska folket att man bör isolera homosexuella från resten av samhället, medan 27 procent tyckte att homosexuella skulle få psykologisk hjälp, och slutligen 22 procent att man skulle tvinga dem att genomgå en grundlig behandling.

Fram till helt nyligen var det över huvud taget inte särskilt vanligt att man pratade högt om det här eller framförde åsikter av denna typ. Folk i Ryssland verkade helt enkelt inte speciellt intresserade av att tala om samkönade relationer. Men efter att man 2012 i S:t Petersburg antog en lag som förbjöd så kallad homosexuell propaganda bland minderåriga, blev homosexualitet plötsligt ett hett debattämne. Till en början framstod det hela som en framgångsrik politisk PR-kampanj. Initiativtagaren var Vitalij Milonov, en obemärkt medlem av stadsfullmäktige som över en natt inte bara blev känd över hela landet, utan även runtom i världen. Ganska snabbt stod det emellertid klart att denna lag – som föreföll så distanserad från verkligt föreliggande behov och problem bland befolkningen – fick ett varmt mottagande av en majoritet av ryssarna.

Enligt en gallup från Allryska centret för opinionsundersökningar visade inte mindre än 86 procent av Rysslands befolkning sitt stöd för Petersburglagen. Samtidigt var det bara 6 procent av de tillfrågade som sade sig ha stött på så kallad homosexuell propaganda.

Hade man frågat vad som egentligen menas med begreppet ”homosexuell propaganda”, hade nog inte ens dessa 6 procent kunnat ge något klart besked. Några gayparader har inte förekommit i Ryssland, ingen känd offentlig person har officiellt kommit ut som homosexuell, skolorna bedriver ingen sexualundervisning, och alla diskussioner om icke-traditionella relationer är omgärdade av det strängaste tabu.

Inte desto mindre har det inletts ett flertal rättsprocesser med stöd i den nya lagstiftningen.

Den mest uppmärksammade av dessa är rättegången mot Madonna och arrangörerna bakom hennes konsert i S:t Petersburg. Under konserten visade Madonna sin solidaritet med gaysamfundet genom att bära ett rosa armband. Domaren i målet bestred för övrigt de målsägandes yrkanden och bemötte vältaligt och uttömmande ”moralförespråkarnas” alla påståenden och argument – i synnerhet underströks att det största hotet mot den ryska kärnfamiljen var alkohol, inte homosexualitet. För övrigt kunde man ju tro att alla skulle inse det absurda med denna lag. Men nej, en efter en började snart de olika regionerna att anta liknande lagar. Och 2013 antogs så lagen om förbud mot ”homosexuell propaganda” på federal nivå.

Aldrig tidigare har man talat så mycket om homosexualitet i Ryssland som nu. Ämnet har i perioder överskuggat allt annat – och om någon nu verkligen skulle får för sig att propagera för samkönade relationer, är det rätt svårt att föreställa sig en mer effektiv strategi för att nå ut till massorna.

Utifrån sett kan man lätt få intrycket att de påstådda problemen med homosexuella relationer verkligen är den mest brännande och angelägna frågan i dagens Ryssland, och att de homosexuella själva är huvudfienden mot den ryska kärnfamiljen och ett hot mot samhällets stabilitet.

Alldeles nyligen visade det sig att 86 procent av ryssarna svarade nej när de tillfrågades huruvida de hade bögar eller lesbiska i sin bekantskapskrets. Något man kan tolka som att en absolut majoritet av alla de människor som tycks så upptagna av vad de ser som ”homosexuellt beteende”, faktiskt aldrig har träffat på någon homosexuell i sitt liv.

Noteras bör också att 5 procent av ryssarna, enligt ovannämnda studie, anser att man bör ”fysiskt tillintetgöra” alla homosexuella. Och när ordvalet ändrades till det mer beslöjade ”likvidera”, steg andelen av de som ville komma till rätta med ”de andra” till hela 19 procent.[1]

Den generaliserade andre
Europaparlamentets resolution ”Homofobi i Europa”, som antogs 18 januari 2006, definierar homofobi som ”en irrationell rädsla för och motvilja mot homosexualitet och mot lesbiska, bögar, bisexuella och transpersoner, vilken bygger på fördomar snarlika rasismens, främlingsfientlighetens, antisemitismens och sexismens”. Den berömde ryske sexologen Igor Kon, som ägnat en rad arbeten åt homofobins särart i Ryssland, såg även han den irrationella fientligheten mot homosexuella som en form av främlingsfientlighet, och betonade att dessa två företeelser inte bara har många beröringspunkter, utan även är direkt sammanlänkade; denna rädsla för den ”generaliserade andre”, som är så lätt att manipulera genom att invid ”det främmande” foga den ena eller andra samhällsgruppen.

Som i fallet med alla andra fobier har fientligheten mot ”de andra” – det må vara människor av en annan nationalitet eller sexuell läggning – sin grund i fördomar. Det har exempelvis visat sig att en hel del ryssar är benägna att tro att homosexualitet ”smittar”: 17 procent anser att det är ett resultat av ”förförelse”, medan 23 procent skyller på ”dålig uppfostran”. Ryska massmedier och politiker jämställer ofta homosexualitet med pedofili och sexuella övergrepp. Och se, det fungerar: Ryssland intar en ledande position i världen när det gäller antalet fängelsefångar, och i armén råder fortfarande i mångt och mycket ett slags fängelselagar, hela samhället präglas av en atmosfär av aggression – varvid rädslan för våld, förnedring, berövandet av ens värdighet, överförs på personer med en annan sexuell läggning.

Ur stånd att hantera de verkliga problemen – den rättsliga och sociala otryggheten, den monstruösa kollektivt uppdämda aggressionen, alla de demografiska problemen – försöker samhället hävda sig självt genom att rikta sin antipati mot andra, leta efter ”skyldiga”. Och det är här myndigheterna – som först som sist bär ansvaret för vad som nu försiggår – skyndar till hjälp genom att konstruera en ny ”främling”, det vill säga en passande fiende.

”Den homosexuella propagandan har i dagens Ryssland fått ett brett genomslag. Propagandan bedrivs såväl genom massmedia som genom offentliga aktioner, vilka propagerar homosexualitet som norm”, skriver initiativtagarna till den numera världsberömda antigaylagen.

Med lagens hjälp har myndigheterna på ett tämligen skickligt sätt lyckats manipulera några av de svåraste samhällsfrågorna i dagens Ryssland, och gjort ”hotet mot den traditionella familjen och familjeförhållanden” till huvudtemat i kampen mot de homosexuellas rättigheter i Ryssland. Det är just i homosexualiteten, menar man, som det största enskilda hotet ligger mot mångfaldens bevarande och utveckling i Ryska federationen. ”Familj, moderskap och barn i deras traditionella, från anfäderna nedärvda betydelse, utgör de värden, vilka möjliggör kontinuerliga generationsväxlingar, utgör en grundförutsättning för bevarandet och utvecklingen av den av många nationaliteter bestående befolkningen i Ryska federationen, och är därför i behov av särskilt skydd från staten.”

Faktum är att kärnfamiljens sönderfall, som social institution, utgör ett av de mest akuta problemen i dagens Ryssland, ett land där medelåldern för män är den lägsta i Europa och Centralasien (63 år), där det finns nästan 10 miljoner fler kvinnor i fertil ålder, och där ett av fyra barn växer upp med en ensamstående mamma. Och detta är ändå bara de officiella uppgifterna. Faderns formella närvaro i familjen är inte en garanti för att denne har en direkt inblandning i barnets uppfostran. Den traditionella ryska kärnfamiljen i själva verket i dag barn, mamma och mormor. Man kan alltså säga att flertalet familjer i dagens Ryssland faktiskt är samkönade.

För att mäta toleransnivån i ett visst samhälle brukar man använda en sociologisk metod som går under benämningen ”oönskade grannar”. Det rör sig här inte om några abstrakta fiender, utan rätt och slätt om folk som man inte skulle vilja bo granne med. Enligt en färsk studie från Allryska centret för opinionsundersökningar svarade 65 procent av de tillfrågade att de inte ville bo eller arbeta i närheten av alkoholister. På andra plats över oönskade grannar kom homosexuella – 51 procent av ryssarna sade att de inte skulle vilja leva nära personer med annan sexuell läggning än den traditionella. Med andra ord, samma personer som enligt en annan undersökning 86 procent av landets befolkning menade sig aldrig ha träffat på.

Det är ingen överdrift att påstå att det nog inte finns en enda rysk familj som på ett eller annat sätt lidit på grund av den utbredda alkoholismen. I Ryssland dör varje år 500 000 personer på grund av alkohol, företrädesvis medelålders män. Orsaken bakom var tredje mans död är alkohol. Alkoholmissbruk i Ryssland är direkt eller indirekt relaterat till självmord (62,1 procent), mord (72,2 procent), och ett stort antal fall av hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska störningar. Varje år rapporteras det i landet omkring 40 000 fall av alkoholförgiftning, däribland många dödsfall. Alkohol är även den största orsaken till skilsmässor.

Hur kommer det sig då att folk så lättsinnigt har bytt ut sina allvarliga problem mot något slags långsökta artificiella rädslor?

Dmitrij Isajev, prefekt på Avdelningen för klinisk psykologi vid S:t Petersburgs pediatriska medicinska universitet, menar att det i huvudsak är ett resultat av en effektiv propaganda. När makthavarna önskar inskärpa kontrollen över enskilda medborgares liv börjar man alltid med kampen mot ”det annorlunda”, mot det som inte liknar den enda, förment ”rätta” modellen, enligt vilken man bör tänka och leva.

”Låt oss hålla det i minnet att den stalinistiska terrorn inleddes 1934 efter att man beslutat kriminalisera homosexualitet, liksom var fallet inom den tyska fascismen, som också gjorde homosexualitet åtalbart när man kom till makten 1933. Den verbala retoriken därvid speglade varandra: i Tyskland kallade man homosexuella för ’anhängare av den kommunistiska ideologin’, och i Sovjetunionen handlade det om en ’kvarleva från bourgeoisien’”, påminner Dmitrij Isajev.

Det är just av denna anledning som det, enligt Isajev, är så viktigt för det ryska samfundet att sätta sig emot de diskriminerande lagarna ifråga om sexuell läggning – det rör sig, enligt hans uppfattning, i själva verket om en kamp mot en återgång till det totalitära samhället.