Folk från andra länder frågar mig ofta om jag inte är rädd för att ägna mig åt hbtq-frågor i Ryssland. Sanningen är nog den att jag känner mig mer rädd när jag går ensam på en mörk gata. Att göra det jag gör varje dag, är någonting alldeles naturligt och självklart för mig. Dessutom går det ju inte att vara rädd jämt. Man vänjer sig. Man vänjer sig vid att få smädelser och hot i brevlådan. Vid att på ett evenemang, eller till och med på väg till ett evenemang, bli attackerad, få ägg kastade mot sig, ibland även stenar. I samband med öppningsceremonin för en queerfestival i S:t Petersburg i september i år utsattes gästerna rentav för en gasattack. Och allt detta sker med myndigheternas tysta samtycke och passerar därför helt ostraffat.

Det händer att jag besöker homofobiska sidor på nätet. För människor som dagligen sysslar med att ösa hat över lesbiska, bögar, bisexuella och transpersoner framstår detta hat som något i sin tur helt naturligt. Man kan nog säga att de lever i övertygelsen om att de försvarar någon sorts moral, traditionella familjevärderingar, barnen och fosterlandet. Ja, till och med landets territoriella suveränitet. Och det är just lagen ”om förbud mot propaganda”, vilken antogs förra året, som ger dem denna känsla av att de slåss för det rätta, tillåter dem att öppet säga: ”Det finns ingen diskriminering av hbtq-personer. Så länge ni inte sysslar med er propaganda och basunerar ut era perversioner, kommer ingen röra er”. Eller: ”Man borde ta och bränna er på bål, ni är västspioner och ni förgriper er på naturen”. I Ryssland kan även politiker haspla ur sig sådant, och återigen utan att det får några som helst rättsliga påföljder. Det finns ju en lag.

Denna lag har förstås provocerat fram en sällsynt livad debatt kring hbtq-frågor och numera förstår till och med min egen farmor på ett ungefär vad som menas med homosexualitet. Lagen har tvingat många att tänka till och inse att det existerar en diskriminering – ett betydande antal personer har öppet uttalat sitt stöd för hbtq-rörelsen. Men lagen har även lett till en ny våg av övergrepp, aggressioner och hat. Och inte endast mot aktivister. I april misshandlade en berusad man två unga kvinnor i S:t Petersburgs tunnelbana. Skälet? Han ogillade deras utseenden. De såg inte tillräckligt kvinnliga ut, ansåg han. I oktober inträffade en liknande händelse när två män överföll unga tjejer vid en tunnelbanestation. Den ene av dem utdelade slagen, medan den andre filmade övergreppen. Jag försöker alltid undvika inslagen om hbtq på rysk tv, men lyckas inte alltid med det. Hbtq-personer får sällan själva komma till tals och omnämns ofta rätt och slätt som pederaster och perversa. Och man drar sig heller inte för att sätta likhetstecken mellan homosexualitet och pedofili.

Så, är jag då rädd? Nej. Jag har nästan vant mig vid att åklagarmyndigheten när som helst kan komma på inspektion och paralysera hela vår verksamhet. Att vi kan bli anklagade för att vara utländska agenter – något som drabbar organisationer som tar emot utländsk finansiering och anses syssla med ”politisk verksamhet”. Jag har nästan vant mig vid att varje år på Internationella dagen mot homofobi och transfobi ringa runt till vänner och bekanta ute i landet för att förvissa mig om att allt är okej, att ingen har blivit misshandlad eller arresterad för att till exempel ha släppt upp ballonger i skyn. Jag har nästan vant mig vid att varje hbtq-tillställning är som att befinna sig på en vulkan – man håller tummarna och hoppas att allt ska gå vägen, att man ska lyckas hitta ett nytt ställe att hålla till på när ägarna backar på grund av hot och trakasserier, att man ska kunna inrymma alla gäster och försäkra sig om deras säkerhet, att man ska slippa bli attackerad av homofober med ägg, stenar, påkar, gas eller religiösa ikoner. Jag har nästan vant mig vid att ständigt bli utpekad som perverterad i tv-program, tidningar och tidskrifter och att mina relationer klassas som mindre värda i ett socialt hänseende. Jag har till och med vant mig vid tanken på att vår verksamhet i vilket ögonblick som helst kan upphöra att existera.

Den känsla som infinner sig som en reaktion mot allt detta är inte rädsla. Eller, jag ska inte hyckla – inte bara rädsla. Jag vet att många känner en djup förtvivlan och hjälplöshet och tvingas till slut att lämna landet. Man kan inte klandra dem. Att leva och kämpa för det man tror på är ingen lätt sak i dagens Ryssland. Men den känsla som väcks inom mig själv är snarare en vilja till motstånd mot hela detta system. Jag vill inte åka härifrån. Jag vill ha förändring i det här landet. Jag vill kunna gå på gatan hand i hand med min älskade och inte känna mig rädd. Jag vill ha barn. Jag vill bli respekterad för den jag är. Jag vill ha rätt att tala öppet om det som är viktigt för mig utan att vara rädd för att bli arresterad eller attackerad. Jag vill göra det jag brinner för utan att bli anklagad för att vara hantlangare åt en mytomspunnen fiende – detta ständigt närvarande ”Väst”. Och jag är beredd att slåss för dessa rättigheter.

Men jag vet att det tar tid att få till stånd en sådan förändring. Förmodligen kommer jag aldrig sluta att kasta ängsliga blickar åt sidorna när jag går på en mörk gata. Och min familj kommer aldrig att få samma sociala rättigheter, än mindre bli föremål för samhällets acceptans eller ens dess likgiltighet. Jag inser alla risker, jag är inte dum. Men jag tänker för den skull inte sitta still i båten. Ibland känner jag en oerhörd rädsla, men jag kan inte handla annorlunda. Friskt vågat, hälften vunnet. Eller, som man säger i Ryssland: Den som inte riskerar något, dricker ingen champagne.

Svetlana Zacharova arbetar som PR-ansvarig för Rysslands enda rikstäckande hbtq-nätverk. Hon har examina från St Petersburgs universitet och Central European University i Budapest.