”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”

- Marie Lundquist

Tio år har gått sedan vi bevittnade den arabiska världens efterlängtade resning mot decennier av tyranniskt styre och förtryck. Den arabiska världen är en generaliserande term för ett geografiskt område som rymmer två kontinenter och flera olika folkslag. Det är också en språkligt heterogen värld där det arabiska språket är dominerande.

Kvinnor och män, unga och gamla, mobiliserade sig och demonstrerade på gator och torg. Med fredliga medel krävde de demokrati och mänskliga rättigheter. Startskottet till denna berusande resning var den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi, som i desperation tände eld på sig själv i staden Sidi Bouzid. Han blev fanan som uppmanade människorna till revolt. Det vårades äntligen framtidshopp när folken krävde tyrannins död.

En ung desperat man inspirerade de redan existerande demokratirörelserna genom Nordafrika, vidare till Mellanöstern och ned mot arabiska halvön.

Orden, slagorden, låg latenta i människors hjärtan.

Mitt arabiska hjärta jublade, denna resning rubbade västerlandets uppfattning om folken i Mellanöstern och Nordafrika som så länge tyckts stå och stampa på en och samma fläck. Sanna demokrativänner välkomnade den. I nyhetsrapporteringen hördes välartikulerade män och kvinnor tala flytande engelska. De var politiska aktivister, journalister, bloggare, filmare, läkare, akademiker, konstnärer, författare och poeter iklädda slitna jeans och t-shirts. Teverutorna i europeiska vardagsrum hade aldrig tidigare skildrat den arabiska homo sapiens med en sådan nyansrikedom. Plötsligt gick det inte att lika enkelt avfärda araben som ociviliserad, dogmatisk, hatisk och våldsbejakande. Samuel Huntingtons tes fick sin antites. "Muhammedanerna" ville ha demokratin och för den var de beredda att offra sina liv. Så talade mitt arabiska hjärta.

Syntesen uteblev och vår blev höst och bladen föll.

Men pennan överlever och trots att vi har bevittnat ännu hårdare censur i vissa länder efter den arabiska våren än före, som exempelvis fallet Egypten med diktaturen Abd al-Fattah al-Sisi, fortsätter de flesta poeter och författare att göra vad de alltid gör: att skriva. De skriver som vittnen till sin egen samtid. De är verksamma på hemmaplan med självcensuren medvetet eller omedvetet inprogrammerad, andra skriver som de brukar och hamnar helt utan förvarning bakom galler. Vissa har fått distans till händelserna och befinner sig i påtvingad eller självvald exil; de flesta av dem håller igång sin skrivverksamhet men från en fördunklad plats, flyktingens.

Dessa poeter håller i pennan i detta nummer av PenOpp. De ger oss en genväg till händelsernas essens.

Idag den 25 januari är det exakt tio år sedan de första demonstrationerna ägde rum på Tahrirtorget i Kairo, därför inleder vi numret med två egyptiska poeter. Hoda Omran som lever i Kairo bidrar med en text om den kvinnliga poetens plats i Egyptens litteraturhistoria. Kvinnan är revolutionens första förlorare, skriver hon. Muhammad Ashraf, idag fristadsförfattare i Berlin, medverkar med två dikter han skrev efter demonstrationerna på Tahrirtorget.

Vi stannar kvar på den afrikanska kontinenten och presenterar en text av den sudanesiska poeten och akademikern Najlaa Eltom. Texten ger en inblick i de senaste årens politiska utveckling i Sudan och Eltom hävdar att kampen mot förhindrandet av fur-språket och andra minoritetsspråk, som är utsatta för våldsam kulturpolitik, är den största kulturella händelsen de senaste åren.

Den tjugonde augusti 2020 drunknade den mycket populäre unge sudanesiske poeten Abdulwaheb Latinos i Medelhavet när han var på väg mot Europa. Latinos skrev om döden och längtan efter att försvinna. Det främmande vattnet blev hans grav. Vi har låtit översätta två dikter av Latinos – varje text förblir sörjande tills den översätts, säger Derrida.

Ali Thareb, fristadspoet i Jönköping, funderar i sin essä på självmordet som det optimala alternativet för en irakisk poet. Jag samtalar med den internationellt hyllade irakiske poeten, författaren och filmskaparen Hassan Blasim om poesins död och den irakiska oktoberrevolutionen.

Vi publicerar en intervju med den syriske poeten Faraj Bayrakdar om den stora syriska tragedin. Att skriva om den arabiska våren utan att beröra den syriska katastrofen vore ett brott. Intervjuns engelska titel är ”Assad has reduced Syria to a point where hell pales in comparison”. Den algeriska poeten Samira Negrouche, en av få poeter som bor kvar i Algeriet bidrar med sin essä ”Från kollektivets intimitet till jagets horisont”. Negrouche påminner oss om de tystade och tystnande diktarnas röst:

”Jag lever i ett land i sorg sedan alltför länge, ett land som inte i egentlig mening förmått hedra sina döda och inte heller fullt ut kunnat befria dem, ett land som ständigt skjuter livet och de levande på framtiden. Ett land där man skapar sig en härva av konflikter för att slippa nudda vid hjärtat av den verkliga konflikten. Då måste man kunna tiga för att acceptera sorgen, tiga för att ta sig ur konvulsionernas strömvirvel, tiga för att vägra konfliktensspråk – att tiga är ibland den enda möjliga brytpunkten, det enda verkliga motståndet.”

Dessa röster och många fler presenterar vi i detta nummer. Gemensamt för dem alla är, med Najlaa Eltoms ord, att det är motståndets historia, nederlagets historia, kolonialismens historia och slaveriets historia, den misslyckade postkoloniala statens historia, rasismens historia, inbördeskrigets historia, folkmordets historia och neokolonialismens historia.