Den dag då Hunden knuffade in mig i fängelsecellen och skrek ”Här har jag en brud åt er”, var det Amin som stod upp för mig och inte lät någon röra mig. Han hade ingen stor eller skräckinjagande kropp och var till och med kortare än jag. Jag trodde faktiskt att han skulle åka på ett kok stryk och ligga platt på golvet, bara efter en sekund, om han hamnade i bråk med de här ligisterna. Men det fanns något i hans röst eller beteende som gjorde att de där tatuerade rötäggen inte ville komma på kant med honom.

Han var journalist och hade blivit avskedad från sitt arbete på en tidning efter en tweet, där han ansågs ha förolämpat regimen och den andliga ledaren. Han skötte också en webbsida där ett par vänner till honom skrev och publicerade artiklar under pseudonym.

Eftersom han hade vägrat avslöja vännernas namn, hade han blivit placerad bland brottslingar i fängelset så att han skulle ta sitt förnuft tillfånga och öppna munnen.

Jag hade också gömt undan ett par namn på en hemlig plats, längst in i mitt sinne, så att jag skulle glömma dem. Men trots att jag bönade och bad till gud flödade namnen ibland ihärdigt från mina hjärnceller till min tunga.

När jag, med blåslagna ögon, spruckna läppar och sönderriven skjortkrage, fördes tillbaka till cellen efter den tredje omgången förhör var det återigen Amin som hoppade fram och började slåss med Hunden innan celldörren stängdes.

Det var då jag insåg att jag hade fel om Amin. Han var ingen kroppsbyggare men hans starka händer greppade Hundens hals så hårt att hans ögonvitor blev blodsprängda. Jag undrade vad som skulle hända om Amin skulle sitta i isoleringscell? Då skulle jag vara ensam bland slödder.

Jag vände mig om. Lukten av rök och svett svävade i luften. En man som passerade förbi i korridoren drog upp sina kurdiska byxor. Jag samlade all min kraft, reste mig på mina tår och med min darrande kropp slog jag över Hundens ögon ett par gånger.

En halvtimme senare satt båda Amin och jag i separata isoleringsceller. Jag började tänka på en film vars namn jag hade glömt. I filmen spelade Gael García rollen som en iransk fånge i en isoleringscell. Han underhöll sig själv genom att dansa till Leonard Cohens Dance Me to the End of Love, som han brukade spela upp i huvudet.

Men när jag försökte lyssna efter min egen musik i huvudet fann jag att mitt sinne var tomt på alla ljud. Där fanns det bara två namn som satt fast längst in i min hals, och som halades uppåt av en osynlig tråd. När som helst skulle stämbanden vibrera fram namnen.

Jag började nypa mig i kroppen i hopp om att ljudet från mitt kvidande och stönande skulle fylla mitt huvud. Jag började till och med räkna upp irrelevanta saker och gick igenom alfabetet baklänges. Då gled namnen nedför den djupa brunnen i min hals och försvann.

Jag undrade vad Amin tänkte på i sin egen cell? Senare när vi var tillbaka i vår cell skrattade han och svarade att han inte hade tänkt på något särskilt. Han hade bara velat röka och hade njutit av tanken på att han åter en dag skulle ge Hunden på käften.

När jag delade mina tankar om den där filmen med honom, tyckte han att regissören hade nog varit tvungen att blanda verklighet och fantasi i några sekvenser för att göra lidandet i fängelset uthärdligt. För annars, och mot all förmodan, om det skulle finnas en hallick till gud, skulle han ändå omöjligt kunna hitta ett hål att krypa in i den där helveteshålan för att rädda mig. Och inte heller Leonard Cohens musik i huvudet eller andra romantiska inbillningar skulle givetvis kunna vara till någon hjälp.

Jag önskade att jag kunde vara lika stark som Amin; att inget i hela världen skulle kunna knäcka mig, men innerst inne visste jag att bara min döda kropp skulle lämna det där helvetiska rummet nästa gång. Jag berättade om mina farhågor för honom; jag hade ingen annan och han hade ju bevisat sina goda intentioner.

Jag vet inte hur men Amin likande en ambulerande vårdcentral och hade nästan vad som helst i sin ägo. Under tystnad klippte han ett stycke gasbinda och vek den ett par gånger tills den fick formen av en liten fyrkant. Sedan lade han den på det sår som jag hade över näsan medan han flyttade en tunn och blöt tändsticka mellan tänderna.

Jag nämnde de där två förbannande namnen som lyckades bana sin väg fram till spetsen av min tunga hur mycket jag än försökte svälja dem. Jag var rädd att jag självmant skulle avslöja allt, nästa gång under förhörshelvetet, för att bli frisläppt.

När han var klar med min näsa sa han att vår sista tillgång var motstånd och att vi inte borde ge efter för förhörarnas smutsiga spel. Om jag avslöjade namnen skulle de nog uppfylla sitt löfte och släppa mig frisnart. Men då skulle friheten vara så nära förbunden med förnedring att jag inte skulle njuta av den. Jag skulle vilja vrida tiden tillbaka, för att befinna mig i samma helvetiska förhörsrum, till det ögonblick då jag ännu inte hade avslöjat namnen. Då började hans haka darra och jag såg att hans ögon blev tårfyllda, men hans tårar gjorde motstånd och vägrade lämna ögonhålorna för att rinna nerför kinderna.

”Tror du att det är lätt för mig?” frågade han innan han satte fast den sterila gasbindan på min näsa med en bred vit tejp. Sedan lutade han sin djupa panna mot min och fick mig att ge honom löftet att vara tålmodig och inte ge upp vad som än hände.

Från och med den dagen blev jag alltmer stolt över hur stark jag var. Jag brydde mig inte heller om slöddrets sexuella anspelningar när Amin inte var i närheten. Det spelade ingen roll om de kallade mig brud, barnrumpa eller något annat nedsättande. Det gjorde inget om de gick förbi min cell, skrattade och viftade hotande med en kondom. Det viktigaste var att jag visste att jag hade blivit så stark att de inte kunde få mig att avslöja de två namnen, hur mycket jag än skulle utsättas för tortyr.

Amin ställde aldrig några frågor av rädsla för eventuella angivare i fängelset. Men jag måste erkänna att jag höll på att bli galen av att hålla hemligheten inombords. En kväll när ljuset släcktes vid läggdags började jag äntligen berätta allt för Amin. När jag började prata hyssjade han utdraget och antydde att jag skulle prata lågmält. I mörkret kunde jag för första gången se oron i hans ögon.

Jag sänkte rösten och berättade att de där två maskerade killarna som attackerade en polis bakifrån, drog ut batongen ur hans hand och pistolen ur hans hölster, slog honom och slängde hans motorcykel in i diket hette Saeed och Yaser. Jag berättade att vi var ett team och att jag hade full förståelse för att de inte hade något val och stack iväg. Jag hade aldrig gjort en fluga förnär och det enda brott jag hade begått var att jag hade skrivit några slagord med en sprayburk. Jag hade bara otur. Jag sprang tillbaka för att hämta min mobiltelefon. Polisen som tidigare hade tvingat mig att lämna ifrån mig mobilen låg fortfarande på marken efter att vi tre hade gett honom en ordentlig omgång. Men precis när jag var framme vid honom dök en polisbil upp och blockerade min väg. Fyra poliser hoppade ut från bilen och rusade mot mig. Saeed och Yaser kastade sig på motorcykeln i andra ändan av gränden och åkte därifrån medan jag fick knäböja på den kalla marken med mina händer bakom nacken.

När jag hade berättat allt kände jag att bokstäverna i Saeeds och Yasers namn löstes upp under min tunga. Jag blev lugnare.

”Tvivla inte ett enda ögonblick, öppna aldrig munnen för de där fegisarna”, sa Amin uppmuntrande. ”Om du måste säga något säg bara att du inte känner till någon aktivist, punkt slut.”

Amin som annars var ganska fåordig gjorde en paus innan han fortsatte:

”Om du håller tyst kommer de att inse efter ett tag att de inte får något ur dig. De blir trötta och låter dig gå.”

Sedan föreslog han att jag skulle recitera en vers ur koranen för att lugna sinnet och sova lugnt. Jag började leta efter någon vers i minnet men Amin lyckades tydligen snabbare än jag. Hans viskande och sjungande röst i mörkret skapade en märklig känsla av trygghet i cellens kvava atmosfär.

Jag undrade vad fängelset hade gjort med den där smått galna och flitiga journalisten som öppet skymfade gud, som enligt honom ändå inte ens fanns? Varför försökte han lugna ner både mig och sig själv med böner som han inte trodde på? Amin var sannerligen en märklig kombination, och den gud som existerade eller inte, måste älska mig så mycket att han hade placerat en skyddsängel som han i min väg. Jag började också viska några verser och somnade.

Dagen därpå var jag lugnare än någonsin under förhöret. Jag darrade inte i kroppen och var långt ifrån att gråta och tigga om nåd. Jag kände mig lätt. Namnen var undangömda i huvudet och var så gott som bortglömda. Jag befann mig i samma halvmörka rum som vanligt, men jag blev tillsagd att sitta på en stol mittemot dörren, och inte med ansiktet mot väggen där jag bara kunde se förhörsledarens skugga.

Efter ett tag öppnades dörren och Hunden kom in med sin två meter långa kropp. Han dumpade en hög med brevpapper på bordet framför mig, tittade på ögonbindeln runt min hals och började skratta. Man kunde fortfarande ana en blåtira under hans vänstra öga. Innan han öppnade munnen gnisslade dörren till igen. Hunden bugade sig för den medelstora skuggan som hade kommit in och lämnade omedelbart rummet.

Skuggan kom fram, lade en bandspelare på bordet och började sedan pilla med sina skjortknappar. Han knäppte upp den sista knappen under halsen, log och tryckte på uppspelningsknappen på bandspelaren: ”Jag hade bara otur. Jag sprang tillbaka för att hämta min mobiltelefon…”