Morgontåget från Kyjiv anländer enligt tidtabell till Charkiv, vilket hör till ovanligheterna. Senaste gången jag reste i den riktningen var tåget försenat fyra timmar – det stannade vid varje flyglarm. Medan vi ännu satt på tåget ändrade vi position i våra flyglarmsappar till den stad där vi skulle tillbringa de kommande två dygnen. Larmen möter oss så, när vi på morgonen anländer till stationen. Med oss menar jag de fem ukrainska PEN-författare som frivilligt gjort denna litterära resa från Kyjiv.

För oss är Charkiv verkligen en litterär stad. Det var här den ukrainska romantiska poesin, den så kallade Charkivskolan, uppstod på 1800-talet. Det var här, på 1920-talet, som den ukrainska renässansen växte fram, för att ett decennium senare stäckas av de sovjetiska myndigheterna. Och under det Oberoende Ukrainas dagar reste var och en av oss vid upprepade tillfällen till Charkiv för bokpresentationer, kulturfestivaler och möten med studenter. En introduktion till Charkiv måste tveklöst börja med det faktum att Charkiv är en studentstad, med närmare sjuttio institutioner för högre utbildning. Alla som besöker staden talar om dess livlighet och aldrig sinande energi.

Den 24 februari, när Ryssland inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina, blev Charkiv och dess region ett av huvudmålen för fiendens offensiv. Staden stod under konstant beskjutning av artilleri och raketer. Nästan en tredjedel av befolkningen tvingades lämna Charkiv, som är Ukrainas näst största stad, efter Kyjiv. Situationen började förändras i mitten av maj, då ukrainsk militär lyckades tvinga tillbaka ryssarna ut ur staden . Inte desto mindre har intensiva strider fortsatt i regionen. Själva staden Charkiv ligger bara fyrtio kilometer från ryska gränsen.

Jag minns hur jag, för bara en månad sedan, talade med en kvinna och hennes tonårige son på Charkivtåget. De var på väg från Polen, där de tillbringat de senaste två månaderna. Myndigheterna varnade människor för att återvända, men kvinnan och hennes son skulle ändå tillbaka. »Jag kunde helt enkelt inte vänta längre«, sa hon. »Du vet, det här handlar inte om säkerhet. Du kan inte skapa ett hem i en främmande stad, bara så där, och än mindre i ett främmande land.«

Den ryska reträtten sporrade invånare i Charkiv att återvända till staden. Det är emellertid fortfarande glest med såväl människor som bilar på gatorna (ta bränslekrisen i Ukraina med i beräkningen). Bara ett fåtal av de restauranger och kaféer som Charkiv blivit känt för under senare år håller öppet. Men de som har öppet är fullpackade med gäster. Vi beställer kaffe på Rymarskagatan, en av de vackraste gatorna i centrala Charkiv, där den ukrainska författaren Mykola Chvyljovyj bodde. Vi noterar gästernas samtal och deras glädje över möjligheten att träffas. Och i just denna stund tänker jag att det är vad det är – vardagsliv i en välbekant och älskad storstad. Bland eftermiddagens gäster är många klädda i uniform. Och våra appar varnar än en gång för flygräder.

År 2014 inträffade en av vändpunkterna i Ukrainas historia. Det var då Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina och ockuperade Krim samt delar av regionerna Luhansk och Donetsk. Men det var också ett avgörande år för Charkiv: För åtta år sedan blev staden, belägen mycket nära frontlinjen, ett av centrumen för frivilligrörelsen i Ukraina. De ackumulerade erfarenheterna av inbördes hjälp och självorganisation bidrog till den hastighet med vilken olika delar av civilsamhället i Charkiv kunde gå samman för att bistå lokalbefolkningen och den ukrainska armén.

Vårt första stopp i Charkiv är S:t Demetrius av Thessaloniki, den ukrainska grekisk-katolska kyrkan belägen på Poltavskyj Sjljach. Denna kyrka är en 1800-talets arkitekturtriumf. Under den ateistiska sovjetiska tiden gjordes byggnaden om till en biograf med namnet »Start«. Sedan 1980-talet har denna kyrkas historia varit oupplösligt kopplad till ärkebiskop Ihor Isitjenko, vår kollega vid PEN och litteraturkritiker och föreläsare vid stadens viktigaste universitet, Karazin-universitetet. Ärkebiskopen har ägnat en stor del av sitt liv åt att återställa den ukrainska kyrkans oberoende från ryskt inflytande och befria den från dess sovjetiska arv, samtidigt som han utvecklat Charkivs civilsamhälle och främjat uppkomsten av aktiva, medvetna och ansvarsfulla medborgare. Det var gruppen som understötts av ärkebiskopen som i kyrkan, i början av mars, sjösatte ett av de största centren för frivilliga. »Kriget blev en omvälvning som hjälpte människor att öppna sig mot smärta och lidande, det blottade deras oupptäckta svagheter, men också deras styrkor«, minns ärkebiskopen.

Vid ingången är det kö. Varje morgon efter gudstjänsten delas bröd ut gratis. Således blandas dofterna av bröd och rökelse i templet. Ärkebiskopen tar oss till andra våningen. Sedan mars har ett samordningscenter funnits till här för invånarna i staden och regionen, liksom för internflyktingar i behov av hjälp på grund av kriget. Under den tid som passerat har mer än fyra tusen personer vänt sig till samordningscentralen för att få hjälp. Vägg i vägg, på samma våning, finns ett rum för barn. Rummen på nedervåningen är fyllda med läkemedel och annat från det humanitära biståndet, och här finns även ett fullt utrustat kök där det under dessa månader lagats mat åt volontärer och militärer. De förra återfinns varje dag på den bullriga och trånga gården bakom helgedomen. Militären kommer förbi en kort stund. Alla frågar dem om nyheter, behov och förluster hos deras bataljoner. Från sina bilar lastar volontärerna av produkter; läkemedel och materiel som är nödvändiga vid frontlinjen. Sedan stannar de för att dricka lite kaffe. Bland dem finns åtskilliga kulturarbetare: direktören för ett litterärt museum, en förläggare, en konstnär, en författare. När man anländer från en annan stad förnimmer man de lågmälda och svårfångade banden mellan de människor som stannat kvar i Charkiv under dessa svåra krigsmånader. De som bestämde sig för att bo i skyddsrum, eller av princip vägrade att gå dit. De som insåg att de inte skulle kunna lämna sin stad och därför borde försöka vara så nyttiga som möjligt. De som har hittat sin plats.

Likväl har det rika kulturlivet som vi minns det inte återvänt till Charkiv. När allt kommer omkring var det inte enbart en litterär stad, utan en av de kulturella centralorterna i Ukraina. En exceptionell kreativ energi har i alla tider spirat här. Den har sporrat människor att skapa, att leta efter något nytt. Charkiv erbjöd nyskapande teatrar och gallerier som lyft fram förut okända namn inom ukrainsk samtidskonst. Det är staden med det största antalet förlag och tryckerier i landet. Charkiv blev hem för dussintals framträdande ukrainska musiker. Staden står värd för otaliga internationella och inhemska kulturfestivaler. Serhij Zjadan, författare, översättare, musiker och outtröttlig kulturbärare, är involverad i många av dessa arbeten och projekt. I flera decennier har Zjadan förändrat och omgrupperat Charkiv med sina texter och kulturella upptåg. Sedan slutet av februari har Serhij Zjadan varit en av de mest aktiva ukrainska volontärerna. Under de första dagarna av Rysslands fullskaliga angrepp bestämde sig författaren för att stanna i staden. Han tillbringade den mest riskabla tiden av beskjutningen i ett bombskydd under dockteatern i Charkiv, där han har sin egen madrass. Före den 24:e februari hade Zjadans konton på sociala medier innehållit nya dikter och sånger. Under de senaste månaderna har dessa förvandlats till en gedigen volontärdagbok i vilken han dokumenterar livet i staden och gör anteckningar om de invånare och tjänstemän han har förmått stödja. Idag skriver han ingenting annat än dessa texter. »Den omgivande verkligheten är avsevärt mer mångsidig än någon litteratur«, förklarar Zjadan.

För närvarande går kulturella frivilligarbetare in i många slags roller. Människor från olika ukrainska museer har gått samman för att inrätta en organisation vid namn Heritage Emergency Response Initiative, HERI. Deras avsikt är att undersöka och dokumentera skicket för skadade kulturminnen och att tillsammans med Ukrainas säkerhetstjänst inleda brottmål mot ryska angripare för att kräva ersättning från dessa. Under den fullskaliga invasionen har ryssarna totalt förstört eller skadat mer än två hundra kulturbygg- nader i Ukraina. Tetiana Pylyptjuk, chef för Charkivs litteraturmuseum, och en av samordnarna för HERI, leder vår grupp till Myronosytskagatan. Här kan man tydligt se de slags sår kriget har lämnat på stadens kropp. Inget mer än väggar återstår till exempel av huset som inrymde ekonomiska fakulteten, en av de mest prestigefyllda fakulteterna vid Karazin-universitetet. Detta är resultatet av tre ryska missiler och två stötvågor. Militärerna som bevakar byggnaden känner redan igen Tetiana. Hon har kommit hit flera gånger med sina kollegor för att dokumentera förstörelsen. Därför får vi komma in. Papper, ordböcker och studenternas scheman med de första sidorna brända är utspridda över golvet i de rum som en gång var klassrum eller lärarkontor.

Trasiga fönster, eller fönster täckta med plywood, syns i varje byggnad på den närliggande Sumskagatan, Charkivs huvudstråk. Via den kommer vi till Europas största torg, Frihetstorget. Bilder och filmer därifrån delades av internationella medier i början av mars. Det var då, efter ryska bombningar, som den centrala administrationsbyggnaden för Charkivlänet förstördes. Endast väggarna står kvar. Himlen sänder ljus genom det kollapsade taket, men byggnaden håller. »Det visade sig att de flesta husen i centrala Charkiv, som byggdes i början av 1900-talet, är tillverkade av armerad betong«, säger Tetiana Pylyptjuk. »Det var därför de stod emot attackerna.« Bombningarna skadade också hus på gatan intill administrationsbyggnaden, inklusive konstpuben Gamle Hem som är en populär inrättning bland Charkivs kulturarbetare. Byggnadens källare, ett kulturhistoriskt landmärke från 1800-talet, förvandlades till ett skyddsrum efter invasionen; idag återstår blott ruiner. Det här är inte bara förluster för vårt konkreta arv: ingen plats finns bevarad för mina hågkomster av de samtal, diskussioner och berättelser som jag hört på denna pub. Ryssland dödar inte bara våra städer fysiskt, de inkräktar också ständigt på vårt minne.

Brotten och absurditeten i Rysslands handlingar framträder mest akut i området Norra Saltivka. Folk släpptes tillbaka hit för bara några veckor sedan. Innan dess var denna del av Charkiv den mest beskjutna. De invånare som vägrade lämna sina hem tvingades hela tiden stanna i källare och skyddsrum. Norra Saltivka är ett typiskt bostadsområde för en ukrainsk miljonstad. Det är i höghus som de här som flera hundra tusen Charkivbor lever sina liv. Från min egen studenttid minns jag gårdarna med fruktträd och hemsnickrade bord runt vilka grannar samlades för sommarmiddagar omgivna av de välskötta rabatterna. Livet pulserar i stadskärnorna, men det är här det passerar – i dessa tysta, igenkännbara, hemtrevliga bostadsområden.

Nu, efter tre månader av rysk krigföring, finns inte norra Saltivka längre. Sextonvåningsbyggnader med gapande hål efter missilträffar, kollapsade golv, utbrända svarta fönster genom vilka du ser insidan av någon annans förstörda tillvaro – tapeter på väggarna, förkolnade gardiner, rester av möbler... Det är få människor på gårdarna. Området är fortfarande under attack och ännu inte minsäkrat. Ryssarna fortsätter att beskjuta byn Tsyrkuny, belägen nio kilometer härifrån. På en av gårdarna lastar en familj en bil med vad som klarat sig i deras lägenhet – ett kylskåp, en tvättmaskin, burkar med konserverad frukt och grönsaker... I en angränsande byggnad, på en av de övre våningarna, använder en boende en krok för att släppa ned påsar fyllda av föremål, fyllda med det som finns kvar av livet som det var fram till helt nyligen. Det är svårt att besinna och härbärgera inom sig alla dessa människoliv och öden, som Ryssland olagligt invaderat och trasat sönder.

Likväl, detta är sådant vi varit med om tidigare. Ryssland har vid upprepade tillfällen ockuperat vår kultur, våra städer, våra öden. Det går inte att låta bli att tänka på detta i Slovohuset i Charkiv, där vi samlas inför avfärden med nattåget till Kyjiv. Slovo är en av den ukrainska 1920-tals renässansens symboler – en byggnad som blev en viktig mötesplats för mängder av den tidens framstående ukrainska författare. Men vågen av sovjetisk förföljelse började också med Slovo: från och med 1933 drabbades de flesta av husets inneboende av repressionen.

Denna ukrainska renässans blev senare känd som »den arkebuserade renässansen«: den sovjetiska regimen dödade de flesta ukrainska intellektuella dessa år. När Slovohuset i mars 2022 förstördes av ryska missiler och artillerigranater var det svårt att inte tänka att historien upprepar sig, Charkiv lär oss att se verkligheten i vitögat. I många århundraden har Ryssland försökt russifiera ukrainska städer. Ryssland har torterat och dödat våra konstnärer, påtvingat sina kulturella, politiska och militära tecken på våra gator. Den nuvarande ryska regeringen är övertygad om att minnet kan utraderas och att historien kan skrivas om, för att i det tjugoförsta århundradet kunna starta ett fullskaligt, oprovocerat krig mot ett grannland. Men minnet är som Charkivs armerade betong: så starkt att det inte kommer att tillåta oss att vare sig glömma eller förlåta någonting.

För många år sedan ordnades ett litteraturresidens i en av lägenheterna i Slovohuset. I kväll är det vi som får bo där. Med »oss« menar jag författare och journalister från Kyjiv, Lviv och Uzjhorod, konstnärer från Charkiv, kulturarrangörer och frivilliga. Liksom tjänstemän, eller mer exakt: ett par unga militärer. Tills nyligen var Alla kulturjournalist – nu har hon, liksom hennes pojkvän, skrivit in sig i armén. Sommaren har nyss börjat, men för dem, liksom för var och en av oss, är det fortfarande den 24 februari 2022.

»I morgon när vi vaknar är vi en dag närmare segern«, avslutar Serhij Zjadan sina inlägg på sociala medier. Vi kliver ombord tåget till Kyjiv. Våra mobilappar larmar om luftangrepp: Charkiv har bombats igen under natten.

(4–5 juni 2022)