Tidigt om morgonen
innan den sista stjärnan försvinner
ber jag kaffesumpen i koppen
om att visa mig de senaste nyheterna,
väderprognosen och massakrerna
Flygplan bombar stadens utkanter
Raketer skjuts upp från parken härintill
Mördarna leker med järn och eld ovanför våra huvuden
Tunnor fulla av sprängmedel
faller över skräckslagna människor
och raserar deras hus över dem
En jordbävning orsakad av explosioner
skakar bordet och pennan faller från min hand
Kaffekoppen krossas mot golvet
där kaffet målar upp en spökstad,
ett östligt Guernica, en svart flod
och en familj som har dödats i sömnen
Vad dog de av, Sarin eller senapsgas?
En flicka håller med ena handen en docka
Den andra sträcker hon över mammas bröst
Mammans hand ligger över pappans ansikte
Pappans huvud ligger på sonens bröst
och sonens huvud söker sig till farmodern
Som ler

T. S. Eliot mätte ut sitt liv med kaffesked
Vi mäter våra med antalet explosioner
För några år sedan var det vår ålder
eller antalet dejter och gånger man dansade i månsken
Glädjen och kärleken har övergett oss,
övergett gatorna, husen, torgen, och de gamla marknaderna
Den arabiska våren har kommit
med blod och aska
Och bortom det svarta töcknet
har dödens skepnad, våldets fjärde generation stigit fram

I åttio år har de muslimska bröderna
förökat sig och gett sig av i alla riktningar
i ligor med olika namn,
olika ansikten och under olika mantlar
och predikat om mord före och efter bönen,
med blodets och askans svarta fanor
lyfta mot världens ansikte

Kaffekoppen frågar mig: Vad är det som händer?
Ett galet firande i dödens ära
en gemensam fest
för milisgrupper, mordligor och fatwamaffian;
de muslimska brödernas ättlingar
Boko Harams, ISIS och Bin Ladens kompanjoner
Vad har vi då här att göra
i denna oförglömliga karneval

Vi har varit inlåsta här, på tredje våningen
sedan det kalla kriget,
vi, fåglarna och djuren
i ett stort fängelse med utsikt över den stora förödelsen
Inlåsta bland färgade skägg och militärer
Fyllda av paroller och nationalistiska sånger
Svart skägg betyder brand
Rött skägg mord
Blått kolera
En gammal arabisk poet önskade en gång
att alla skägg var grönt gräs där hungriga hästar kunde beta
Strävan efter friheten leder folket till döden

Vetenskapsmän i den sköna nya världen
söker vatten på avlägsna planeter
och studerar utrotningshotade fiskar och fåglar
Min vackra vän Zahra
min smarta vän Hala
och jag, vi bor på en gata av svavel
och höga vägspärrar
mitt i Damaskus, som gisslan
hör och ser allt
tysta som myrorna och spindlarna
som stora statyer uppe på bergen
Vi väntar på att släppas ut i månskenet
Men vår sak har redan gått förlorad
vid säkerhetsrådets runda bord
där vetohänderna flitigt höjts emot frihetens sak
Våra dagar är massakrer, ödeläggelse
törst, skräck, den nationella depressionen
religiöst och politiskt hokuspokus

Religionen har förlorat sin gamla betydelse:
Fred på jorden
Politiken har förlorat sina färger:
Vetenskap, konst och etik

Den arabiska regressionen
och den salafistiska efterblivenheten
utkämpar blodiga strider
De minns för alltid ”Kamelslaget”
som historien själv redan gjort sig av med
Och vem är krigets offer om inte folket självt
Mullorna och militärerna mötts
och talar om ”Civilisationernas dialog” med väst
Men om du inte själv är civiliserad, Din olyckskorp,
vad hjälper då dialogen?

Mördarna som krossade twin towers
hatade filmkonsten, dansen
musiken och den moderna arkitekturen,
allt från det mytomspunna Bauhaus
till Zaha Hadids som utmanar gravitationen
Men de lärde sig i Hamburg
att flyga ett flyplan från Boston
utan att veta hur man landar
Innan de flög in i tvillingtornen
Skyndade de sig att landa med Batmans vingar
I den sjunde himlens paradis
för att inte missa sin första måltid med änglarna
och jungfrurna som badade i floder av champagne, mjölk och honung
efter att ha skickat tusentals av offer till helvetet

De hade berövats kärlek och frihet
De visste inte vad ett leende eller en kyss var
inte hur det kändes när två främlingars fingrar vidrörde varandra
Inte vad jazzmusiken och Tusen och en natt var
De rymde från grundskolan
och lärde sig hat och självmordskultur
i bronsålderns grottor

Blind leder blind, drar varandra i skäggen mot avgrunden,
bockens skägg, gorillans och Bin Ladens
I enfaldens imperium möts generalerna och mullorna
i katt-och-råtta-lek
I dödsfatwans öken kryllar det av mänskliga varelser,
ingen vet ur vilken tid är de komna,
de äter, dricker, ber och mördar
Blod och aska från den stulna arabiska våren
har trängt sig in i morgnarna, kvällarna och nätterna
Den nya tidens barbarhord blir allt större
ISIS, Talibanerna, Houthierna, Shariaväktarna, Jabhat Al-nusra
i Libyen, Indonesien, Pakistan, Kashmir, Somalia,
sprider gamla sjukdomar i den uråldriga östern,
strider för att förena enfalden,
planerar ett nytt världskrig med massförstörelsevapen,
spränger flygplan, tåg, bårar
hängande broar, och världens vackraste torn
De rör sig över kontinenterna,
väcker sovande celler
skapar nya celler,
drömmer om att stjäla kärnvapen
De rör sig över kontinenterna,
barn till gårdagens mördare
och deras vapenbröder,
barn till dem som mördade Abraham Lincoln, John Kennedy,
Trotskij, Gandhi, Martin Luther King,
Indira Gandhi, Olof Palme
och tjugofem intellektuella libaneser

Den vilda rosen har försvunnit från slätten,
den gula, lila rosen
den smultron- eller läppstiftsröda rosen
som blommar till alla hjärtans dag
finns inte längre
Flyttfåglarna har ändrat sina stråk
och övergett sina rastplatser på sidenvägen

Ingen vet hur många människor som har dött
fängslats, kidnappats eller tagits som gisslan,
fallit offer för den oskrivna lagen:
”Om du inte är med mig
dödar jag dig. Och om du är med mig
måste du dö för mig. Makten är landet.”

Eller fallit offer för orientens medeltida fatwa:
”Inte titta på en kvinna eller drömma om henne,
inte le eller se på molnen
eller på den nya världens skönaste ben.
Kvinnan är en sammanknuten och övergiven kolsäck
Barnet är en liten sandsäck.”

Vi har glömt bort hur man badar i havet,
hur man simmar motströms,
hur man klättrar i bergen
och hur det känns att upptäcka förtrollade skogar
Vi har glömt bort hur man skrattar, glömt geografin och estetiken,
de hundra bästa filmerna genom tiderna,
Walt Whitmans demokrati i ”Leaves of Grass”.
Den orientaliska enfalden tar över pulpeten
i en moské i Mousul, i Racka eller i Shiraz och uppmanar till Jihad
med sitt svärd skär den av Shahrazads och Moder Teresas huvuden

Medeltiden har återvänt till oss
med sina myter, med gamla och nya sjukdomar
barnförlamning, tidig alzheimer och nationell depression,
kolera och lungsot
Men de nya inkvisitorerna avrättar utan rättegång
Salafisterna i maskopi med mullorna, militärerna, miliserna
förvandlar den lilla globala byn till en tragikomisk teater
i shakespearesk tappning
Medborgare ur alla klasser
dödas i sina hem, under fredliga demonstrationer,
på gatorna och de gamla marknaderna, i moskéer och kyrkor
Urskillningslösa bombningar, kemiska attacker, bilbomber, klusterbomber och så vidare.
Trots det fortsätter vi att läsa böcker,
Att skriva och måla,
dricka vårt kaffe tidigt om morgnarna
innan stjärnorna försvinner
och vänta på den kommande våren
utan nationalistiska sånger och svarta fanor.