För vissa börjar historien den 8 mars 1979. Just den dagen efter den islamiska revolutionen gick kvinnor ut i protest mot den obligatoriska hijaben och mot att lagen om skydd för familjen hade dragits tillbaka; de protesterade också mot den kamp att överleva som kvinnor förde dagligen. Få inser att upproret då var en fortsättning på den proteströrelse som påbörjades redan 1910.

För andra utgör mordet på Jîna Mahsa Amini den vändpunkt som satte fyr på protesterna mot den förtryckande islamiska republiken, som visade sig vara den främsta skändaren av kvinnors rättigheter. Slagordet: Kvinna, Liv, Frihet är en protest mot att kvinnor nekas rätten att leva i frihet. För många fungerar orden som en hoppets fyrbåk som lyser upp vägen framåt.

De som slåss för kvinnors rättigheter, de som tror på slagordet ovan, står på axlarna av kämpar och aktivister som gått före. De upprätthåller de genuina idealen som ska omforma den djupt rotade kvinnofientligheten som finns inbäddad i regimens attityd.

Tidiga försök
Hundraårsdagen för grundandet av den iranska patriotiska kvinnorörelsen (the Iranian Patriotic Women’s Association) är nu förbi. Mer än hundra år sedan hade en grupp intellektuella kvinnor i Teheran visionen att utbilda kvinnor och höja deras medvetenhet om sin situation. Rörelsen för iranska kvinnors rättigheter (the Iranian Women’s Rights Movement), en social rörelse som pläderade för kvinnors rättigheter, kom till först efter den konstitutionella iranska revolutionen år 1910 – samma år som den första kvinnotidskriften publicerades. I första numret skrev de djärvt: Hijab, vidskeplighet, vanföreställningar och vidmakthållandet av traditioner har blockerat mäns och kvinnors sinnen i det här landet – ett påstående som gjorde att tidningen återkallades endast tre dagar efter publiceringen.

Samtidigt höll liknande rörelser på att växa till sig i världen. I Sverige aviserades en generalstrejk för kvinnor och kvinnor kämpade för sin rösträtt. Ellen Key, en förgrundsgestalt inom pedagogiken, hyllades på sin 60-årsdag, och Selma Lagerlöf blev den första kvinna och svensk att få Nobelpriset i litteratur.

Mellan 1962 och 1978 skördade den iranska kvinnorörelsen stora framgångar. Bland annat året 1963, efter Reza Shahs vita revolution, fick kvinnor rätt att rösta och ökade möjligheter att delta i den politiska sfären. 1975 antogs sen lagen om familjeskydd (the Family Protection Law) som vidgade kvinnors möjligheter att skilja sig, få vårdnad om och/eller umgängesrätt med barnen och reducera rätten till polygami. Men efter den islamiska revolutionen begränsades kvinnors rättigheter återigen och misogyna lagar kom åter på plats, till exempel slöjtvånget och en striktare klädkod för kvinnor påbjöds.

Kvinnors låga status och bannlysningen av flera av deras organisationer kringskar deras aktivism. Samtidigt var iranska kvinnor väl medvetna om villkor och utbildningsmöjligheter som kvinnor erbjöds i andra länder, och tog inspiration av dessa. Kvinnors skrivande från den här perioden utgör den mest värdefulla källan till insikt om denna rörelse.

En tillbakablick på 1900-talet: Sammanslutningar och organisationer i upplysningens tjänst
År 1906, trots att parlamentet motsatte sig deras krav, etablerade kvinnor flera organisationer, bland dem sammanslutningen för kvinnors frihet (the Society for Women’s Freedom), som verkade i tysthet tills de blev upptäckta och förföljda. Omkring 1918 grundades så den iranska patriotiska kvinnorörelsen. I denna tidiga fas av kvinnorörelsen var de inblandade ofta döttrar, systrar eller fruar till framträdande konstitutionalister, ofta med utbildning och medelklassbakgrund.

Den här situationen förändrades drastiskt i och med Irans konstitutionella revolution som introducerade en mer europeisk parlamentarisk demokrati, med en konstitution baserad på den belgiska konstitutionen från 1831 och en mer progressiv deklaration av rättigheter. Den främjade också framåtblickande visioner som till exempel att utöka kvinnors rätt till utbildning och till den offentliga sfären. Elitens kvinnor grundade kvinnogemenskaper, skolor, kliniker, barnhem och till och med teatrar i hemmen.

Dessa förändringar förargade samtidigt högt uppsatta präster som såg de progressiva konstitutionalisterna som ”ateister” och varnade för att muslimska kvinnor inom en snar framtid skulle komma att klä sig i byxor och gifta sig med icke-muslimska män. Men trots dessa varningar understöddes kvinnorörelsen bland annat av en generation manliga journalister, parlamentariker och författare, vilket hjälpte till att tillfälligt överrösta det konservativa prästerskapets motstånd. Men revolutionen fick år 1911 ett tragiskt och oväntat slut då Ryssland, i hemligt samförstånd med Storbritannien, ockuperade landet.

Reza Pahlavis tid (1925–1941)
Parallellt med framväxten av en alltmer utbildad medelklass, markerar uppkomsten av Pahlavidynastin år 1925 ett nytt kapitel i genus- och sexualpolitiken. Medan demokratin förblev en svårfångad företeelse, stödde Reza Shah Pahlavi, som regerade i sexton år, konstitutionalisternas moderniseringsprocess. Under hans ledarskap genomfördes flera moderniseringsreformer som bidrog till att omforma det iranska samhället.

Kvinnornas första stora kamp handlade om utbildning. Många kvinnor antogs vid universitetet i Teheran och år 1928 implementerade Reza Pahlavi ett monetärt stöd till kvinnor som ville studera utomlands. År 1944 infördes allmän skolplikt. Under den andra kvinnokongressen för österns kvinnor, som hölls i Teheran, kunde iranska kvinnoaktivister knyta kontakt med motsvarande personer i andra länder. Reza Pahlavi genomdrev även en reform som förbjöd kvinnor att bära slöja – en reform som stöddes av ledande aktivister för kvinnors rättigheter och kvinnoorganisationer – trots att den ledde till en större social segregering i vissa delar av landet.

Mohammad Reza Pahlavi (regerade 1941–1979)
1940-talet kännetecknas av en växande grad av medvetenhet om kvinnans plats i samhället. På 1950-talet bildades många kvinnorättsorganisationer. År 1959 gick femton av dessa ihop och bildade en samlingsorganisation som kallades Irans högsta råd av kvinnoorganisationer (the High Council of Women’s Organizations in Iran), med fokus på att säkra kvinnors rösträtt. Trots ett motstånd från prästerskapet fick kvinnor 1963, till följd av den vita revolutionen, rösträtt. Nu kunde kvinnor även kandidera för politiska och offentliga poster. Sex kvinnor tog plats i parlamentet och i det sena 60-talet trädde kvinnor in i diplomatkåren, i rättsväsendet, i polisväsendet och i de revolutionära sociala organisationerna.

En förgrundsfigur med ett tragiskt öde
Farrokhroo Parsa blev 1968 Irans första kvinnliga statsråd. Hon var läkare och lärare och en passionerad förespråkare för kvinnliga rättigheter; hon talade framgångsrikt för frågan om kvinnors rösträtt hos Mohammad Reza Pahlavi och genomdrev reformer som bättrade på lagar som berörde kvinnor och familjeliv. Men efter den iranska revolutionen blev Parsa arresterad och dömd av den islamiska revolutionsdomstolen för bland annat ”stöld ur statskassan” och för att ”främja korruption och prostitution” på utbildningsministeriet.

År 1969 fick kvinnor tillträde till domstolarna och fem kvinnliga domare utsågs, däribland den framtida Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Kvinnor återfanns nu både som kommunalråd och regionråd. År 1966, för att stärka kvinnors aktiviteter ytterligare, bildades en koalition av kvinnogrupper: Irans kvinnoråd (Women’s Organization of Iran, WOI).

Framgångar för Irans kvinnoråd
Irans kvinnoråd (WOI) kämpade oförtrutet för varje framsteg. En av de större framgångarna var familjelagstiftningen som antogs 1975 (the Family Protection Law) som gav kvinnor samma rättigheter som män vad gäller äktenskap och skilsmässa, rätt till vårdnad om och umgängesrätt med barnen, höjd äktenskapsålder till minst 18 år för kvinnor och 20 år för män, och avskaffande av polygami. Aborter legaliserades genom att straffen för den medicinska personalen togs bort. Arbetsmarknadslagar reviderades för att säkra mera jämställda löner för liknande arbete och eliminera könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Kvinnor uppmuntrades även att söka politiska uppdrag.

Markanta framgångar gjordes 1978 vad gäller kvinnors rätt till utbildning och politisk representation i Iran. Närmare 40 procent av flickorna från sex års ålder kunde nu läsa, tack vare mer än 12 000 kvinnor som deltog i läsundervisningen i byarna. Kvinnor stod för 33 procent av de universitetsstuderande och fler kvinnor än män skrev intagningsprovet för läkarutbildningen. 333 kvinnor valdes in i kommunala råd. 22 kvinnor valdes in i parlamentet och två i senaten. Regeringen utsåg även ett statsråd för kvinnors rättigheter, tre kvinnliga kabinettsekreterare, en landshövding, en ambassadör och fem kommunchefer. Iran etablerade sig som det ledande landet vad gäller att främja kvinnors rättigheter i utvecklingsländerna; de bidrog med idéer och ekonomiska bidrag till FN:s regionala center för forskning och utveckling för Asien och Stillahavsområdet, och det Internationella centret för kvinnoforskning (ICRW).

Revolutionen 1979 och dess efterdyningar
Den 8 mars 1979, på Internationella kvinnodagen, startade kvinnor och deras manliga supportrar en veckas protester i Teheran. De demonstrerade mot den nya islamiska regimens beslut att tvinga kvinnor att bära hijab. Protestmötena som eldades på av känslan att revolutionen svikit deras förhoppningar, växte till minst 50 000 deltagare. Demonstranterna skanderade slagord som ”När till sist friheten randas, har vi ingen frihet” och ”Vi har inte åstadkommit en revolution för att vi ska gå baklänges”. Rörelsen fick stöd av det internationella samfundet, däribland den amerikanska feministen Kate Millet och den Internationella kommittén för kvinnors rättigheter, som leddes av den franska filosofen Simone de Beauvoir.

Kvinnor gav sig ut på gatan i sex dagar; slagorden mot regimen ekade men samtidigt utsattes de för våld då många såg dem som förrädare, kontrarevolutionärer, borgarbrackor, imperialisternas nyttiga idioter, eller till och med som prostituerade. Motdemonstranter attackerade dem med knivar, stenar, tegelstenar och krossat glas.

Kvinnornas protester framstod först som verkningsfulla. Inte långt efter demonstrationerna i samband med den 8 mars, tog en högt uppsatt teolog tillbaka Khomeinis uttalande, vilket signalerade en delseger för demonstranterna. Den här segern ledde visserligen till en nedgång i kvinnornas vilja till mobilisering; men samtidigt utgjorde demonstrationen det första storskaliga motståndet mot den islamiska republiken.

Trots den omedelbara framgången med protesterna, så instiftades senare lagen om slöjtvång och den blev rigoröst upprätthållen. Med en början i juli 1980 utestängdes kvinnor utan slöja från alla regeringsbyggnader och officiella byggnader, och hotades med att förlora arbetet om de inte följde reglerna. Kvinnor som inte bar slöja utomhus attackerades av revolutionsgardet. Året därpå, i juli 1981, blev det formellt stadgat att kvinnor måste bära slöja utanför hemmet och år 1983 introducerades den islamska strafflagen som utdömde kroppslig aga för kvinnor som inte fogade sig. Kvinnor som inte bar slöja offentligt riskerade att piskas med så mycket som 74 piskrapp. Lagen inrättades av den islamiska revolutionens kommittéer och senare av sedlighetspolisen.

Andra förändringar var en striktare könssegregering på arbetsplatser, i skolor, på stränder och på sportevenemang. Nya lagar introducerades som gav kvinnor sämre rättigheter i frågor som rörde skilsmässa, vårdnad om barnen, arv, medborgarskap och bestraffning. Följden blev att många kvinnor valde att emigrera; de lämnade sitt hemland, sina familjer och vänner för att skapa sig ett nytt liv utomlands.

Tillbakagången
Den islamiska republiken införde en dramatisk tillbakagång vad gäller kvinnors rättigheter. De återinförde gamla sedvänjor som exempelvis en snabb skilsmässa för män, barnäktenskap och polygami. Dessa genomdrevs med hjälp av modern övervakningsteknik och kontrollmekanismer. De som anklagades för för- eller utomäktenskapliga sexuella förbindelser riskerade fängelse eller, i allvarliga fall, stening – homosexuella män blev även de hårt bestraffade eller rentav dödade.

Ända sedan den islamiska republikens första år har förtryckande strukturer i Iran mött stora protester där kvinnor har spelat en avgörande roll. De har varit ledare för eller slagit sig samman med män i sin kamp för utbildning, arbete, och mänskliga rättigheter och har även kämpat för mer specifikt kvinnliga rättigheter. Dessa protester som har inbegripit folk från arbetarklassen, ungdomar och grupper på marginalen har satt fokus på kvinnligt ledarskap och har integrerat de feministiska idéerna i en vidare sfär av sociala och ekonomiska spörsmål. I den gröna rörelsen från 2009 – ett massivt uppror mot det riggade presidentvalet – märktes ett stort engagemang hos kvinnor. Och det var under den här perioden som den andra emigrationsvågen från Iran tog fart: välutbildat folk och folk från eliten flydde landet.

Protester bröt ut när President Mahmoud Ahmandinejad, trots väljarundersökningar som visade på en förlust för honom, utnämndes till vinnare med en överraskande majoritet av 62 procent av de röstande. Miljoner människor tog sig ut på gatorna och krävde att få veta vart deras röst hade tagit vägen: ”Var är min röst?”. New York Times reporter Roger Cohen rapporterade att iranska kvinnor utgjorde de främsta leden i dessa demonstrationer och att de uppmuntrade männen, samtidigt som de själva fick utstå våld när de framhärdade med sina protester.

Kvinnor utgjorde också kärnan i massdemonstrationerna från december 2017 till januari 2018; demonstrationer som tändes av missnöjet med den höga inflationen och regeringens korruption. Demonstranterna skanderade om ett slut på den islamiska republiken och dess utländska inblandning – de till och med skanderade ”Död åt Khamenei.” Tusentals, däribland många kvinnor, arresterades av säkerhetsstyrkorna.

Kvinnor har även haft ledande roller i flera sociala kampanjer. Exempel är: kampanjen för att frige politiska fångar, kampanjen för att utrota dödsstraffet och stening som straff, kampanjen för klimatreformer, kampanjen mödrar för fred och kampanjen mot våldtäkt och tortyr av politiska fångar.

Iranska feministaktivister som Shirin Ebadi, Nasrin Sotoudeh och Narges Mohammadi har fått internationell uppmärksamhet som starka ledare som kämpar för ett mer demokratiskt Iran.

Iranska feminister har nyligen startat en #metoo-kampanj för att ta upp frågan om sexuellt ofredande, våld, övergrepp och våldtäkt. Här nämns offentligt framträdande personer som till exempel revolutionsgardesbefäl, präster och intellektuella. Kampanjen har även försökt få ett slut på slöjtvånget. Journalisten Masih Alinejad startade 2014 Facebookgruppen ”My Stealthy Freedom” (Min förstulna frihet), som uppmuntrar kvinnor i Iran att lägga upp bilder på sig själva där de inte bär hijab. Trots betydande personlig risk har hundratals kvinnor deltagit vilket har gjort att rörelsen uppmärksammats internationellt.

Vida Movahed blev en symbol för motståndet när hon arresterades den 27 december 2017 för att ha knutit sin hijab runt en pinne som hon viftat med runtom i Teheran – vilket inspirerat andra att göra liknande upproriska handlingar.

Fem år senare, den 13 september 2022, arresterades en 22-årig kurdisk kvinna vid namn Jîna Mahsa Amini av sedlighetspolisen för att de ansåg att hon bar sin hijab på ett felaktigt sätt. Trots hennes protester fängslades hon och det rapporteras att hon blev allvarligt slagen. Hon dog tre dagar senare av hjärnskador i sviten av slag mot huvudet. Regeringens vägran att undersöka hennes död eller att be om ursäkt utlöste en nationell vrede.

Demonstrationer har brutit ut i mer än åttio städer och samhällen över hela Iran och deltagare har varit unga kvinnor, studenter, gymnasieelever, och även grundskoleelever, som alla har tagit av sig sina slöjor och deklamerat: ”Död åt diktatorn!” Protesterna drivs av en djupt rotad ilska mot genusapartheid och har fått stöd från män som nu också kämpar för kvinnors rättigheter och frihet.

Upproren följde på flera smärre uppror under senare år. I september 2019 brände en ung flicka sig själv till döds i protest mot att kvinnor förbjudits att titta på fotbollsmatcher. Senare, under åren 2019–2020, särskilt i mindre städer och ute på landsbygden, protesterades det offentligt mot stigande bensinpriser något som ofta utvecklades till en generell protest mot regeringen. Även om dessa demonstrationer fokuserade på olika aspekter av samhället – genusapartheid och missnöje med ekonomin – så hade de framstått som mer aparta fram till nu.

Upproret 2022 utgör en vändpunkt i Irans moderna historia och oavsett utfallet till dags dato så signalerar den en tydlig seger. Den här rörelsen har redan satt igång en mäktig och oåterkallelig omvandling av landet. Annorlunda den här gången är att ett flertal samhälleliga rättviserörelser samverkar – rörelser som vill värna kvinnors rättigheter, medborgar­rättigheter och minoriteters rättigheter – och som står enade i sin gemensamma kamp mot ett långvarigt förtryck. Dessa rörelser, som stöds av en bred koalition ur den iranska befolkningen, med människor både från medel- och arbetarklassen, har fört nationen till en skärningspunkt där de kan komma att på allvar utmana den auktoritära teokratiska regimen som har dominerat landet i mer än fyra decennier.

Kvinnorna som har utgjort frontlinjen i dessa demonstrationer, fortsätter att spela en avgörande roll när det gäller att kräva rättsliga och sociala reformer som vill åtgärda den systematiska diskrimineringen och bristen på jämlikhet i samhället. Deras kamp gäller inte bara de egna rättigheterna men inbegriper även en vision om frihet och rättvisa som ger resonans i hela samhället. Rörelsen för kvinnors rättigheter i Iran är inte längre en isolerad företeelse utan är intimt sammankopplad med ett mer allmängiltigt krav på grundläggande friheter, och den fungerar som en drivande kraft i de pågående försöken att omskapa nationens framtid. Med stöd av både nationella och internationella krafter har detta uppror skapat en kraftfull och omdanande rörelse, en veritabel våg, som har potential att montera ned de förtryckande strukturerna och bana väg för ett mer jämlikt och demokratiskt Iran.