Jag vill berätta för er hur det känns att vara en del av denna revolution. Det är svårt att sätta ord på känslorna. Vi har haft protester mot regeringen många gånger tidigare, som till exempel för tre år sedan då regeringen grep och dödade många demonstranter, men den här gången är det annorlunda.

Att protestera är en rättighet som vi saknar och människor här gör det med livet som insats. Vid tidigare protester var jag yngre och förstod inte fullt ut vad som pågick, jag såg inte hela bilden, men den här gången är det skillnad. Den här gången kallar vi det inte för protester utan för en revolution. Bara det ger oss hopp. Den här gången ska vi en gång för alla göra slut på det här eländet och bygga upp ett nytt liv. Jag känner hur hoppet om framtiden börjar komma tillbaka, något som många av oss hade förlorat.

Det är många saker som vi saknar, som våra grundläggande mänskliga rättigheter. Våra rättigheter har kränkts på alla sätt. Vi har kränkts och tvingats till tystnad eller så har vi mördats när vi har sagt emot. Det här är vår verklighet och det har lärt oss motstånd. Vi är inte rädda för regimens brutalitet, speciellt inte vi kvinnor. Det finns inget som kan stoppa oss.

Den här gången är vi enade, unga som gamla med olika etniciteter och olika ideologier. Den här gången ska vi tillsammans se till att revolutionen lyckas.

Vi får hopp när vi ser hur vår röst sprids världen över och det är det bästa stödet vi kan få!

Känslan att bli fri från förtryck och kränkningar som riktas mot oss kvinnor är den viktigaste anledningen till att vi kommer fortsätta vårt motstånd och vår kamp.