När vi talar om vikten av minoritets- och urfolksspråk, om vikten av att föra vidare minoritetsspråk från en generation till en annan, kommer vi ofta med en rad argument om anknytningen mellan generationer och andra viktiga sociala aspekter. Det som däremot nämns mer sällan är att vi, när vi förlorar det språk som tillhört våra föräldrar, våra mor- och farföräldrar och de gemenskaper vi är en del av, så förlorar vi rent av kontakten med våra känslor och kroppar.

Våra förfäder och deras samhällen befann sig i ständig dialog och samklang med sina känslor; de hade god kännedom om hur deras kroppar reagerade på olika affekter. De vet precis hur de ska läka känslomässiga sår och ta hand om sitt fysiska välbefinnande. Genom att föra språket vidare förser våra föräldrar oss också med kunskaper och språk som krävs för att tolka och förstå våra sinnen, våra kroppar och välbefinnandets grunder. Genom ord och idiomatiska uttryck lär föräldrar sina barn om allt det.

Vad händer när språköverföringen mellan ett barn och dess föräldrar hejdas? Hur tryggar föräldrarna barnet i dess känslor och reaktioner? Hur pratar de om kärlek, lycka och sorg?

Mitt modersmål är udmurtiska. Jag hade tur, mina föräldrar talade udmurtiska med mig från födseln. Udmurtiska är ett inhemskt minoritetsspråk som talas av ungefär 260 000 människor mellan Kama och Vjatka i Ryssland. Tyvärr är språkets situation ganska dramatisk. Det udmurtiska språket lärs knappt ut i skolor, det används i mycket begränsad omfattning och vi ser att assimileringen går fort. Det syns bland annat i min hemby, där allt färre barn pratar udmurtiska med varandra för varje år. Det är också uppenbart i mina personliga kontaktnät där släktingar, vänner och bekanta inte längre talar språket. Sedan jag vid femton års ålder lämnade min hemby för Udmurtiens huvudstad Izjevsk har ryskan kommit att dominera även i mitt liv.

Många år senare slog jag mig ner i Helsingfors och bildade en mångkulturell familj. När våra barn var små och på väg att bli större började vi prata olika språk hemma. Jag bestämde mig för att prata udmurtiska, min make franska och barnen pratade finska i förskolan och skolan. I något skede fick jag väldigt svårt att hantera känslomässiga reaktioner i vår familj. I min hemby och ursprungsfamilj fungerade saker och ting på ett annat sätt.

Jag tänkte att jag behövde lära mig mer om känslor och om att prata om känslor på olika språk. Jag började läsa på om känslor och emotioner. Men av någon anledning tycktes all information bara lägga sig på hög, och det var svårt att veta vad jag skulle ta itu med först. Vad borde jag göra? Jag hade en gång sett bilder med ansiktsuttryck och namngivna känslor på mina barns förskola. Jag bestämde mig för att göra samma sak. Jag skrev ut olika miner och skrev ner hela meningar på udmurtiska, franska och finska som beskrev vilken känsla personen på bilden (en kvinna) gav uttryck för. Till min förvåning insåg jag att kroppsdelar fanns med i vissa udmurtiska uttryck, till exempel:

Солэн йырыз кур. ”Hon är arg” (bokstavligen: hennes huvud är dåligt/smutsigt). Det här uttrycket kommer från dialekten jag är uppvuxen med.

Солэн кӧтыз ӝож. ”Hon är ledsen” (bokstavligen: hennes mage är ledsen).

Солэн кӧтыз куректэ. ”Hon lider” (bokstavligen: hennes mage lider).

Со сюлмаське. ”Hon är ängslig”. Uttrycket innehåller verbet сюлмаськыны ”att vara ängslig” som består av сюлэм ”hjärta” och ett verbsuffix.

I litteraturen om känslor sägs det att de utlöser specifika fysiska reaktioner som får en människa att reagera lämpligt i olika situationer: fara – fly, ilska – gå till angrepp eller försvara osv. Om dessa reaktioner går obemärkt förbi eller undertrycks kan en människa bli sjuk eller må dåligt. En modern människas liv är fyllt av stress och levs i ett hektiskt tempo. I en sådan ordning är det svårt att hålla koll på sina fysiska reaktioner på oupphörliga känslomässiga triggers. Samtidigt är det för det känslomässiga och fysiska välbefinnandets skull viktigt att lära sig att första kroppens reaktioner på olika typer av stimuli. I mitt fall gjorde mitt modersmål det lättare att identifiera och lägga märke till min kropps känslomässiga reaktioner.

En gång hade jag ont i huvudet. Йыр ”huvud” tänkte jag och mindes att jag nyligen skrivit det ordet nedanför en arg min: Солэн йырыз кур (bokstavligen: hon har ett dåligt/smutsigt huvud), vilket betyder ”Hon är arg”. ”Är jag egentligen arg?” frågade jag mig själv. Jag började gå igenom vad jag hade tänkt på innan huvudvärken kom. Och så mindes jag! Ett kort ögonblick när jag tänkte på en väldigt obehaglig och irriterande situation. När hela kedjan länkades ihop, när jag förstod hur jag reagerat på det obehagliga minnet, lade sig huvudvärken. Sedan des får jag inte ont i huvudet lika ofta och jag har börjat må bättre. På så vis hjälpte modersmålet mig att få bättre insikt i kopplingen mellan känslor och kropp, vilket i sin tur hjälper mig att tolka de av kroppens fysiska signaler som har betydelse för mitt välbefinnande.

Andra udmurtiska dialekter uttrycker känslor på andra sätt. På udmurtiskans sydliga dialekt sägs ”Jag är arg” till exempel Солэн вожез потэ (bokstavligen: det gröna är på väg ur henne), vilket sannolikt har att göra med galla och gallblåsan. I mina ögon är det väldigt viktigt att hålla liv i mindre språks levande dialekter och varieteter och föra dem vidare från generation till generation, eftersom det är i den formen språket kommer närmast människan som tillhör den språkliga gruppen och därför på bästa sätt förmår hjälpa henne att förstå sig själv.

För att besvara frågorna som ställdes tidigare kan det sägas att när det språkliga bandet mellan föräldrar och barn klipps av kan det känslomässiga bandet finnas kvar. Men bandet som bildas genom modersmålet är så mycket djupare och mer intimt. Vidare är det mycket lättare att förstå våra känslor och kroppar med modersmålets hjälp.