*

Efter elden

Mitt starkaste minne efter att ha besökt Prothom Alos kontor – där jag fick mitt första redaktionsjobb som journalist för mer än ett decennium sedan – efter att det brändes ner av en högerextrem mobb i december 2025, är lukten.

Inte på det abstrakta sätt vi talar om rök i nyhetstexter – ”mordbrand”, ”eldsvåda”, ”nedbränd” – utan det intima sätt som tränger in i en. Den fastnar i kläderna. Den ger dålig smak i munnen. Den förvandlar en välbekant korridor till en plats du inte riktigt känner igen. När organiserade mobbar attackerade och tände eld på kontoren till The Daily Star och Prothom Alo den 18 december 2025, och slog till mot Chhayanaut, ett kulturcentrum i Dhaka, var det inte bara vandalism. Det andades ett meddelande.

Jag fortsätter att tänka på papper – förkolnade arkiv, sotiga anteckningsböcker, skeva bokryggar som inte vara tänkta att bli bevismaterial. På en plats som Bangladesh, där så mycket historia bevaras i ömtåliga former – dokument, sånger, minnen hos människor som har lärt sig att tala försiktigt – känns eld mindre som förstörelse och mer som ett försök att radera ut det förflutna. Det är den mest bokstavliga censuren: om du bränner det vittnesmålen får du chans att skriva om vad som hände.

Och det ännu djupare såret, det som inte går att fotografera, är det som kommer efteråt: tvekan att inte skriva ner något alls.

Tränad på att vara rädd

Sedan tonåren tränades jag medvetet eller omedvetet på att vara rädd.

När jag säger den meningen högt blir jag fortfarande förvånad, eftersom det låter alltför genomtänkt – som om det fanns ett klassrum för fruktan, en kursplan, en examen. Men rädsla lärs sällan ut som rädsla. Den lärs ut som sunt förnuft. Man tar in den genom pauser i de vuxnas samtal, genom dämpade röster när ett namn nämns, genom en varning i förbifarten om att vissa ämnen är ”komplicerade” – och ”komplicerade” i vår politik är ofta koden för farlig.

Jag växte upp i en regim som inte behövde ropa ut dess makt hela tiden eftersom den kunde få dig att viska.

Jag växte upp i en regim som inte behövde ropa ut dess makt hela tiden eftersom den kunde få dig att viska. Man lärde sig vilka skämt som var säkra ute bland folk och vilka som tillhörde ett slutet rum. Man lärde sig hur ett telefonsamtal – från en säkerhetstjänsteman, eller någon som förde deras talan – kunde vända upp och ner på ens dag. Man lärde sig att lagen var elastisk – möjlig att tänja runt alla som drog till sig för mycket uppmärksamhet, alla som ofta ställde ”fel” frågor vid fel tillfälle. Man lärde sig att vakta på vakterna.

Det var ett långsamt envälde. Ofta byråkratiskt. Tillräckligt ihärdigt för att rädslan skulle börja kännas som vädret.

När luften ändrades

Och så – hastigt, chockartat – förändrades luften.

I juli och i början av augusti 2024 slet ett studentlett massuppror sönder det långvariga, kvävande mönstret. Det började med den sortens energi som får ett land att kännas ungt igen: studenter, vanliga familjer, människor som i åratal hade fått lida, stod plötsligt rakt. Rörelsen utvecklades till en kampanj för icke-samarbete och protesten flyttade från gatan till vardagslivet: strejker och nedstängningar, bojkotter, och en bred vägran att fortsätta mata statens maskineri. I början av augusti avgick Sheikh Hasina och flydde. Det var då som Nobelpristagaren Muhammad Yunus installerades som ledare i en övergångsregering. För ett ögonblick fick Bangladesh uppleva något ovanligt: den extatiska tron på att framtiden låg öppen.

För att beskriva perioden för någon långt borta – låt oss säga för läsare i Sverige, där demokratin kan kännas som infrastruktur – krävs en översättning, eftersom en diktators fall inte är slutet på berättelsen. Det är början på ett svårare kapitel: vad som händer med ett samhälle som har blivit kuvat så länge att det glömmer bort hur det känns att stå rakt.

Envälde lever inte bara i ledaren. Det sätter sig i institutioner, ja, men även i reflexerna. När staten har hotat yttrandefriheten i åratal blir inte människor plötsligt fria samma dag som ledaren försvinner. De blir förvirrade. De ser sig om efter nya gränser. De väntar för att se vad som ska ersätta de gamla.

Inom medicin finns det något som kallas för fantomsmärta – känslan att en amputerad kroppsdel fortfarande är där, fortfarande värker. När en regim faller, upplever samhällen ofta ett fantomvåld: känslan att det gamla hotet borde vara borta, och ändå fortsätter den politiska kroppen att känna det. Rädslan kvarstår, inte för att människor är irrationella, men för att rädslan har funnits så länge att den blivit till muskelminne.

Det går att se på sättet journalister fortfarande tittar sig över axeln. På det sätt föräldrar fortfarande säger till sina barn att vara försiktiga – även när barnen redan har bevisat, till ett högt pris, att de är villiga att vara modiga.

Blodspillan för att få andas

Detta är hjärtesorgen för den generation som kämpade för att få andas.

Vi föreställde oss frihet som syre – något man antingen hade eller inte. Vi föreställde oss att om vi tryckte på tillräckligt hårt, skulle luften komma tillbaka och stanna. Men andetaget är skört. Det är alltid villkorligt: om staten skyddar dig, ja, men även om din granne kommer låta dig tala utan att straffa dig för det.

Det är därför december blev viktig.

Redan i slutet av 2025 upplevde Bangladesh spänningar i övergången: interrimperioden, de omtvistade berättelserna om upproret, den oroliga frågan om vilken typ av demokrati som skulle kunna uppstå. Sedan kom de samordnade attackerna – i tidningar som, oavsett politisk inställning, för en offentlig debatt, och på kulturinstitutioner som visar Bangladesh som mångkulturellt, sekulärt och intellektuellt otåligt.

FN:s kontor för mänskliga rättigheter beskrev detta som attacker från en rasande mobb på ledande mediasändningar och kulturcentrum, däribland The Daily Star, Prothom Alo, och Chhayanaut, och satte dem i ett bredare sammanhang av förföljelser.

Vad de försökte bränna

För en global publik är det värt att stanna upp och förklara vad dessa platser representerar – eftersom de inte bara är adresser på en karta.

The Daily Star är inte endast en kontorsbyggnad. Det är ett av landets offentliga dokumentregister: en plats där dagens diskussioner finns nedtecknade, där korruption pekas ut, och där tjänstemän – åtminstone ibland – tvingas svara på obekväma frågor.

Prothom Alo är också mer än en tidning. Den når en stor läsarskara och hjälper till med gränssättning i det offentliga samtalet. I Bangladesh spelar den typen av påverkan roll: den formar vad människor känner är tillåtet att säga högt, vad som blir ”normalt” att diskutera vid middagsbordet, i klassrum, på bussar.

Och så är det Chhayanaut, som kan vara svårast att översätta om man inte har vuxit upp med det. Chhayanaut är ett kulturellt hem – uppbyggt kring musik och minnen. Det bevarar Tagores musik och Rabindra Sangeets traditionella sånger, och en envis tro på att den bengaliska identiteten är större än något enskilt parti, någon ideologi eller några religiösa anspråk. Varje år bidrar det till Pahela Baishakh, det bengaliska nyåret – firat över hela Bangladesh i mitten av april med musik, marknader, korteger och en sorts kollektiv tillåtelse att glädjas öppet. I Dhaka kan Chhayanauts morgonprogram för nyårsfirandet i stadsdelen Ramna kännas som ett nationellt hjärtslag: inför allmänheten påminns Bangladesh om att mångfald och glädje hör hemma här.

Det är därför som attacker på dessa institutioner inte känns som vanlig vandalism. De känns som ett försök att begränsa landet – att krympa utrymmet där människor kan tala, diskutera och föreställa sig själva som en nation.

Den nya censuren

När mobbar attackerar dessa institutioner krossar de inte bara glas. De försöker få det utrymme där ett samhälle kan föreställa sig som ett mångfaldssamhälle att kollapsa.

När mobbar attackerar dessa institutioner krossar de inte bara glas. De försöker få det utrymme där ett samhälle kan föreställa sig som ett mångfaldssamhälle att kollapsa.

Det är den nya censuren: inte en lag formulerad i vaga paragrafer, inte ett mål väckt i en avlägsen domstol, utan hotet om kollektiv bestraffning – känslan att om du publicerar en utredning som sticker hål på den officiella historien, eller sjunger en sång som utmanar den auktoriserade tanken om nationen, kan du bli utsatt av människor som inte behöver statens tillstånd för att skada en.

Under envåldsstyre framtvingas tystnaden ovanifrån.

Vid sköra övergångar kan tystnaden framtvingas oavsett ursprung.

Det är så demokrati dör två gånger: först enligt lag och sedan på gatan.

Bangladesh känner till den första döden väl. Hasina-eran förlitade sig på juridiska och administrativa verktyg – säkerhetslagar, digitala regelverk, en åtalskultur som kunde förvandla yttranden till rättsliga påföljder. Till och med när reformer tillkännagavs var ofta poängen att hålla arkitekturen intakt medan fasaden målades om. Vanan med den arkitekturen – tanken att staten kan styra sanningen – försvinner inte över en natt.

Men den andra döden är mer försåtlig, eftersom det är svårare att utkräva ansvar. När mobben terroriserar blir ansvaret oklart. Politiker kan rycka på axlarna. Tjänstemän kan hävda hjälplöshet. Alla kan behandla det som ”olyckligt”, en biprodukt av passion, snarare än vad det är: en strategi.

En mobb behöver inte gå genom lagstiftning. Den behöver bara övertyga människor om att tala inte är värt priset.

Vittnen med makt

Detta är anledningen till att Bangladesh första månaderna av 2026 inte främst är en fråga om personligheter.

Ja, det finns en ny regering. Tarique Rahman och det nationalistiska partiet BNP tog makten efter en jordskredsseger i valet, med Rahman som tillträdde den 17 februari 2026. Deras återkomst till staten kommer med egna ärr: åratal av razzior och gripanden, rättssalar och domar, en utdragen exiltid där det politiska livet förminskades till tal förmedlade långt därifrån – bevis, för BNP-anhängare, på att Hasina-perioden inte bara styrde, den straffade också.

Men en rörelse som har levt som offer kan fortfarande ärva verktyg för att skapa offer. Och det är där berättelsen blir farlig. Det är lätt att fixera på de ansikten som står vid podiet. Svårare – och viktigare – är att namnge kontinuiteten därunder: sättet yttrandefriheten fortfarande kontrolleras, hur hotelser flyttas, hur grindvakterna till ”acceptabelt” yttrande kan byta kostym och ändå ha kvar samma nycklar.

På så vis är inte den nya regeringen huvudperson i berättelsen. Den är vittnet.

Den institutionella prövningen är enkel att lägga fram och svår att klara av: kommer staten att skydda utrymmet för meningsskiljaktigheter och konst när mobben knackar på?

För det är vad övergångar uppdagar: om en regering tror på rättigheter som en princip eller bara som ett vapen.

Det är lätt att försvara yttrandefriheten när det är smickrande för en själv. Det är svårare när yttrandefriheten utmanar. Ännu svårare när hotet inte kommer från de formella motståndarna utan från krafter som påstår sig tala för ”moral”, ”tradition”, ”folket” – den typen av språk som kan få våld att låta likt en dygd.

Den omtvistade berättelsen

I Bangladesh fruktar inte de högerextrema policydokumenten. De fruktar den historia vi berättar för oss själva.

Upproret 2024 var, bland andra saker, en narrativ revolution. Den förkastade tanken på att Bangladesh behövde hålla sig till ett partis version av historien. Den krävde att medborgarskap skulle befrias från rädsla.

Men narrativ ägs inte av de som påbörjar dem. De bestrids av andra som kommer senare och framhåller en annan mening.

Ett land kan störta en envåldshärskare och ändå vara sårbart för ideologisk renhet. Det kan bryta upp en port och upptäcka andra portar bakom den. Det kan ta bort övervakaren i uniform och stå inför övervakaren i en folksamling.

Det är här Chhayanaut blir mer än ett kulturcentrum. Det blir en gränslinje.

Konst är den sista fristaden

När politiker misslyckas – när institutioner vacklar, när partier kalkylerar, när staten tvekar – är konst ofta det sista som bevarar en inkluderande nationell identitet. Inte för att konstnärer skulle vara helgon, utan för att konst är envist mänskligt. Den vägrar att förminska människor till fraktioner. Den gör rum för sorg och tvetydigheter och delade minnen. Den påminner om att fienden har en mor, att grannen har en sång, att nationen inte bara är ett slagfält.

Det är därför extremister riktar in sig mot musiker och författare. De ser konst som ett medborgerligt lim. Lös upp det och samhället blir lättare att splittra: troende mot förrädare, ren mot korrupt, ”vi” mot ”dem”.

Och när samhället väl är uppdelat, blir censur nästan naturligt. Man behöver inte ens hota människor; de censurerar sig själva för att passa in.

Det är rädslans främsta framgång: den övertygar en om att tystnad betyder trygghet.

Den osäkra morgonen

Jag tänker på de barn och ungdomar som växte upp under de långa Hasina-åren – de som lärde sig, precis som jag, att vissa frågor fick konsekvenser. Sedan tänker jag på studenterna som ändå gick på gatorna 2024, som såg vänner dö, som vände sorgen till ett krav på att få andas.

Internationell rapportering har beskrivit upproret som ”Gen Z”, en omstörtning som tvingade bort Hasina och förde Yunus till ledningen under övergångstiden. Men om du tillhör den generationen, upplevs det inte som en beteckning. Du upplever det som ett sår.

Du minns ljudet av slagorden som ekade mot betongen. Du minns hur staden kändes när folksamlingen var större än rädslan. Du minns den plötsliga känslan av att ens röst inte bara var den egna – den var del av något kollektivt.

Och flera månader senare ser du hur mobben tänder eld på platser som skyddade det offentliga minnet och den kulturella fantasin.

Det är då morgonen blir osäker – inte för att du inte vet vem som styr, utan för att du inte vet vilken typ av samhälle du lever i nu: ett där staten kanske inte längre är den främsta övervakaren, men där censur har ersatts av hot.

I februari 2026 försöker Bangladesh att bygga upp en demokrati inuti rädslans ruiner. Det förgångnas tyngd finns inte bara i rättsfall eller konstitutionella debatter. Den finns i nerverna. Den finns i pausen innan någon delar en artikel. Den finns i sättet en redaktör funderar på om en ett reportage är värt risken. Den finns i instinkten att titta bort.

Plikten att fortsätta andas

Just nu är författarens plikt inte att heja på ett parti eller romantisera en charter. Plikten är att framhålla att yttrandefriheten måste försvaras oavsett vem som håller i klubban.

För klubban byter hand.

Rädslan är mer beständig.

I tanken återvänder jag till doften i december – röken i arkiven, tystnaden efter att mobben lämnat en urholkad byggnad. Jag föreställer mig hur någon sopar ihop glasskärvor från ett golv, plockar upp halvbrända sidor, försöker avgöra vad som kan räddas. Jag föreställer mig en musiker i en sal som borde vara full av sång, i stället hörs ekot av fotsteg.

Och så föreställer jag mig den minsta handlingen i världen: någon öppnar en anteckningsbok. Någon skriver en mening. Någon väljer, än en gång, att tala.

Det är så ”att andas” ser ut efter en revolution. Inga storslagna förklaringar, inga segertal, utan en daglig vägran att ge upp sin röst till den som är mest högljudd. Den historia vi berättar för oss själva om Bangladesh kommer att skrivas av de som fortsätter att skriva även när luften känns tunn.

En demokrati man lyckas bevara är inte slagord. Den är en praktik. Och praktiken börjar, alltid, med en person som beslutar sig för att inte vara tyst – inte ens när tystnaden ännu en gång erbjuds som betalning för säkerhet.