Beirut i mitt hjärta
Alexandre Najjar, född 1967 i Beirut, är författare, litteraturkritiker och jurist, bosatt i Paris och Beirut. Han har skrivit ett trettiotal böcker, bland annat historiska romaner, som översatts till tolv språk. Han är även chefredaktör för litteraturmagasinet L’Orient littéraire.
På svenska har Krigets skola (L’école de la guerre) getts ut. Den handlar om hans uppväxt i Beirut under inbördeskriget. Najjar har även skrivit flera böcker, bland annat en biografi, om den i USA verksamma libanesiska författaren Gibran Khalil Gibran, en av centralfigurerna i den arabiska litterära al Mahjar-rörelsen (bestående av författare i diasporan i slutet av 1800- och början av 1900-talet).
I sin text för PEN/Opp tar Najjar med oss tillbaka till den ödesdigra explosionsdagen i Beirut förra året. Han skriver om hur han kastas tillbaka till inbördeskrigets dagar av våld och förstörelse. Om hur straffrihet, i staden som en gång kallades lagens moder, inte är något alternativ. Och om hur staden ödelagts, gång på gång, men alltid rest sig. Som en besvärjelse skriver Najjar om hur Beirut, också denna gång, måste resa sig. För att hedra de döda, med ett löfte om rättvisa. För hans Beirut är ”bortom tid och rum”, och ingen kan ödelägga detta hans paradis.
Maya Abduallah, skribent, journalist, jurist och styrelsemedlem i Svenska PEN.
Beirut den 4 augusti 2020.
Det känns som en jordbävning, därefter kommer en oerhört våldsam explosion som spränger fönstren, förstör husfasaderna och sveper bort allt i dess väg, som en orkan. Jag förflyttas trettio år tillbaka till krigets tidevarv, då bilbomber och granatsplitter exploderade mitt bland befolkningen och dödade dussintals oskyldiga människor ...
Jag ser förstörelsen. Scener från apokalypsen. Beirut, min hemstad, reduceras till aska av ett gäng mördare, som lagrade en verklig tidsinställd bomb i hamnen, några meter från flera bostadsområden. Jag sörjer offren och minnena som togs ifrån mig. De skyldiga måste bestraffas. Beirut som upprätthöll Berytus lagskola under romartiden och som varit bärare av titeln ”lagens moder” kommer aldrig att acceptera att de ansvariga kommer billigt undan. Till offren måste vi lova att denna rättvisa kommer. Våra döda kommer att hedras. Och våra sårade vedergällas. För det finns inget utrymme för glömska i denna tragedi.
Men vi måste först slicka våra sår, räta på oss och återställa tron på detta Libanon som så ofta har svikit vårt förtroende och omvandlat våra förhoppningar till förtvivlan ...
Det finns maskulina städer och det finns feminina städer. Beirut är uppenbarligen en kvinna likt frihetsgudinnan, likt kvinnan i den berömda målningen av Delacroix som leder revolutionen. Det sägs att denna stad ha förstörts och byggts om sju gånger. Det är alltså åttonde gången som staden vanställs. På knä kommer hon att resa sig, modig och värdig, trots sina ärr och sår ...
Låt de som tror att Beirut är förlorat missta sig. Beirut är bortom tid och rum. Det är en av platserna ingen kan ödelägga.
Likt paradiset ...
