Många minnen kommer tillbaka den här hösten när jag bevittnat den folkliga resningen i Belarus. Det politiska förtrycket och brotten mot mänskliga rättigheter som förekommit i landet sedan mitten av 1990-talet har stundom uppmärksammats, men alltför snabbt förskjutits till periferin. Vi får inte drabbas av ”Belarusfatigue” och vänja oss vid våldet och förtrycket i ett land så nära vårt. Det har betydelse att vi reagerar, även om det är belarusierna själva som har avgörandet i sina händer. Vad som sker i Belarus handlar också om oss: sönderslagna förhoppningar för belarusierna vore ett stort bakslag för demokratin i Europa och världen.

Det är mer än åtta år sedan jag fick lämna Belarus, efter att ha tillbringat nära sju år som svensk diplomatisk företrädare i landet. Jag förhindrades att återvända hem från semestern i Sverige sommaren 2012, efter det att vår ambassad på Revolutionsgatan i Minsk hade mottagit en diplomatisk note från det belarusiska utrikesministeriet med en lakonisk text om att min ackreditering som svensk ambassadör inte skulle förlängas.

Det finns anledning att reflektera över höstens och vinterns händelser. Oavsett om denna folkresning, eller revolution om man så vill, på kort sikt kommer att leda till ett sammanbrott av det auktoritära politiska systemet i Belarus eller inte, så har någonting skett som i grunden förändrat belarusierna och deras syn på sig själva och sitt land. Enligt min mening har vi under hösten 2020 bevittnat hur en ny europeisk nation formats – eller snarare återfötts – med en nationell identitet som under århundradena aldrig fått utvecklas ostört. Den process som har lett till den belarusiska nationens återfödelse har till synes ägt rum på några månader, men har sina rötter långt tillbaka i tiden, då ett folks ambition att träda fram som självständig nation upprepade gånger avbrutits i sin linda.

Man kan härleda den belarusiska historien ända till furstendömet i Polatsk, vars tillblivelse runt 900-talet delvis var kopplad till skandinaviska vikingars resor i österled. Än idag vittnar arkeologiska fynd i Sofiakatedralen vid floden Dzvinas (Dünas/Daugavas) stränder om de mer än tusenåriga kontakterna över Östersjön. Närmare i tid existerade under flera århundranden fram till 1700-talet den idag av oss skandinaver ofta bortglömda europeiska statsbildning som under en period sträckte sig från Östersjön till Svarta Havet – Storfurstendömet Litauen. Dagens Litauen var endast en nordlig provins i detta rike, vars statuter år 1588 skrevs på en äldre variant av det belarusiska språket och anses utgöra ett ambitiöst försök till en relativt demokratisk konstitution. Detta multietniska storfurstendöme karaktäriserades också av religiös tolerans, en stor andel av invånarna var grekisk-katolska trosbekännare (uniater) och det judiska inslaget var avsevärt. Storfurstendömet Litauen, strategiskt beläget mellan öst och väst, kom att domineras av polska intressen, för att sedermera försvinna helt från kartan efter Polens delningar i slutet av 1700-talet då det införlivades i Tsarryssland.

Under 1800-talet utsattes dagens Belarus i perioder för en förryskningspolitik, och var stundtals skådeplats för krig mellan kringliggande stormakter. Belarusierna tvingades ofta ta sin flykt till våtmarkerna – en annan beskrivning av den belarusiska överlevnadsstrategin är talesättet ”Göm dig i potatislandet.”

Det nationella uppvaknandet inleddes förhållandevis sent i Belarus i jämförelse med andra östeuropeiska folk bosatta inom de europeiska imperierna. Det var först under tidigt 1900-tal som invånarna började kalla sig belarusier och intellektuella på allvar hävdade rätten till sitt språk och sin kultur. Nationalpoeten Janka Kupalas klassiska verk ”Tutejsjyja” (”Vi som bor här”, en benämning belarusierna ofta använde på sig själva) är en tragikomisk pjäs om hur belarusierna försöker anpassa sig till ständigt nya utländska makthavare under det kaotiska slutet av första världskriget. Den 25 mars 1918 etablerades den kortvariga statsbildningen BNR (Belarusiska folkrepubliken). Men kort därefter kom Belarus att införlivas som en republik i Sovjetunionen.

Under ett decennium av en relativt generös nationalitetspolitik tilläts den belarusiska kulturen och språket att blomstra, men denna politik nedmonterades snabbt och ersattes på 1930-talet av Stalins hårda repression, vilken kom att drabba Belarus – inte minst den framväxande belarusiska intelligentsian – extremt hårt. Det var förmodligen tänkt att belarusierna, vars språk är besläktat med ryskan, skulle bli det första sovjetfolket att assimileras i den sovjetiska nationen under kommunistisk flagg och i rysk språkdräkt. Tiotusentals belarusier arkebuserades och sändes till fångläger. I Kurapaty strax utanför Minsk utgrävdes i slutet av 1980-talet ett område där dödsskjutningarna ägt rum, vilket fick stor betydelse för belarusiernas nationella uppvaknande strax innan Sovjetunionens sammanbrott. Än idag har denna plats en stark emotionell laddning, den 29 oktober i år samlades tiotusentals människor för att minnas ”De arkebuserade poeternas natt”, den natt 1937 då ett hundratal författare och intellektuella sköts till döds i Kurapatys massgravar. Trots att minnesceremonin inte hindrades av myndigheterna – möjligen beroende på att utländska diplomater deltog – arresterades åtskilliga personer på väg hem därifrån.

Belarus tragiska 1900-talshistoria fortsatte under andra världskriget, då upp till en tredjedel av befolkningen förintades, bland dem den absoluta majoriteten av de belarusier som var av judisk börd.

Under de efterföljande decennierna återuppbyggdes sovjetrepubliken Belarus, och ett land som huvudsakligen hade varit ett jordbruksland fick med tiden en avancerad industri. Den sovjetiska planekonomin kan sägas ha fungerat relativt väl i Belarus, kännetecknad av hög utbildningsnivå och god arbetsdisciplin. Proteströrelsen under perestrojkan i Baltikum och i Ukraina på 1980-talet hade inledningsvis inte samma breda uppslutning i Belarus. Men Tjernobylkatastrofen och utgrävningarna i Kurapaty intensifierade frågan om den nationella identiteten. Den nyvaknade frihetslängtan som ledde fram till den belarusiska självständighetsförklaringen i augusti 1991 byttes dock mot besvikelse när de ekonomiska problemen tilltog, den belarusiska ekonomin hade helt och hållet varit uppbyggd som en integrerad del av den sovjetiska planekonomin, och när dessa ekonomiska band till stor del bröt samman drabbades landet hårt.

Det var mot denna bakgrund som en ung, karismatisk och folklig kolchozordförande ställde upp i presidentvalet 1994. Med sovjetnostalgiska löften om återupprättade forna ideal och höjd levnadsstandard, med appeller om kamp mot korruption, och med en osviklig förmåga att formulera vad besvikna väljare ville höra, vann Aljaksandr Lukasjenka med valet god marginal – det sista rättvisa valet som hittills anordnats i Belarus.

Den nationella symbolik som hade införts efter självständigheten ersattes raskt av sovjetbelarusiska symboler och jämte belarusiskan upphöjdes ryskan till statsspråk, vilket fick förödande konsekvenser för belarusiskans användning. Det faktum att huvuddelen av dem som var emot Lukasjenka förespråkade en starkare ställning för belarusiskan gjorde att Lukasjenka associerade det belarusiska språket med motstånd. Efter en konstitutionell kupp sattes demokratin ur spel. När ordföranden i den centrala valkommissionen, Viktar Hantjar, handgripligen tvingades lämna sin post inleddes en epok av kontrollerade ”val”, vilka alltid gav önskat resultat. (Hantjar försvann spårlöst i likhet med ett antal politiker vars öden inte klarlagts, även om allt talar för att de mördats av personer i Lukasjenkas närhet.) Ibland tilläts oppositionella att delta vid valen, men populära kandidater registrerades inte, eller sattes i fängelse. Nog var det tänkt att årets val skulle genomföras enligt samma mall. Men någonting hände som förändrade allt.

Det är givetvis endast belarusierna själva som kan ge ett trovärdigt svar på vad som fick bägaren att rinna över, jag kan bara dra slutsatser av erfarenheterna från min tid i landet och de vittnesmål från vänner och bekanta som under hösten flödat i nyheter och sociala medier. Den viktigaste anledningen är sannolikt tidsfaktorn – 26 år är en lång tid vid makten. Lukasjenka hade successivt förlorat sin trovärdighet och hanteringen av covid-19 reducerade förtroendet ytterligare. I tillägg har nya samhällsgrupper aktivt gått in i politiken – affärsmän, ungdomar, pensionärer, människor boende i andra städer än Minsk och, inte minst, kvinnor. När tre huvudmotståndare fängslades eller tvingades fly inför valet, steg tre kvinnor i deras närhet fram. Tillsammans enades de skickligt om ett gemensamt budskap och lyckades mobilisera människor som aldrig tidigare deltagit i valmöten eller demonstrerat. I efterhand var det ur myndigheternas synvinkel ett misstag att man lät registrera hustrun till en av de fängslade kandidaterna – Svjatlana Tsichanouskaja. Att en politiskt oerfaren kvinnlig lärare skulle bli en samlande kraft hade man definitivt inte räknat med.

Jag ser tre avgörande faktorer för protesternas enorma omfång. För det första: det varma sommarvädret. Tidigare presidentval har alltid ägt rum under vinterhalvåret och jag kan av egen erfarenhet säga att viljan att vistas utomhus minskar när det tio grader kallt och snöstorm, som vid valet 2006.

För det andra lyckades gräsrotsinitiativ fastställa det verkliga resultatet vid ett antal vallkolaker. Det visade sig att så gott som samtliga offentliggjorda protokoll från de vallokaler i landet där valövervakningen hade varit minutiös, tydligt pekade på att den sittande presidenten förlorat valet, i flera fall med stor marginal. När det officiella valresultatet – en godtyckligt konstruerad siffra – presenterades och visade på ännu en ”elegant seger” för Lukasjenka med över 80 % av rösterna, kom reaktionen direkt. Lögnen var så uppenbar. Man kan leka med tanken på vad som hade skett om resultatet istället hade angetts till 55 % för Lukasjenka – hade då protesterna blivit lika stora? Förmodligen inte. Men det skulle ha varit en omöjlighet för Lukasjenka att erkänna att så många som 45 % röstade mot honom – det hade inte stämt överens med självbilden som landets ende politiker värd namnet.

För det tredje bidrog säkerligen det övervåld som användes mot de fredliga demonstranterna. Det blev outhärdligt att höra om och se bilder av oskyldiga människor som misshandlats och torterats av kravallpolis och i häkten, och det gällde inte enstaka fall – utan om hundratals och sedermera tusentals historier. Istället för att skrämma demonstranterna till tystnad växte proteststämningarna bland allt bredare grupper i samhället.

Till en början var den kulturella och historiska komponenten i protesterna inte så tydlig, men snart fick musiker, författare, skådespelare och konstnärer en allt större roll.

Den historiska vit-röd-vita belarusiska flaggan, Belarus officiella flagga i början av 1990-talet fram till dess att Lukasjenka efter en riggad folkomröstning bytte ut den mot en egenhändigt konstruerad flagga som påminner om den belarusiska sovjetrepublikens, var inte någon dominerande symbol vid valmötena före valet men blev ganska snart efteråt den samlande symbolen som syntes överallt hos demonstranterna. Enorma flaggor bars längs gatorna eller hängdes från bostadshus i Minsk och andra städer. Den kände belarusiske konstnären Uladzimir Tsesler designade vit-röd-vita flaggor åt varje stadsdel i Minsk – utöver söndagsprotesterna samlades människor på gårdarna i bostadsområdena för att lyssna till kulturhistoriska föredrag, diktuppläsning och musik – vilka snabbt spreds på nätet.

Vilken roll har omvärldens agerande spelat för det belarusiska uppvaknandet? I grunden är det belarusierna själva som rest sig mot regimens systematiska förtryck. Regimens inarbetade propagandastategi är tvärtom att ange utländsk inblandning som förklaring till folkliga missnöjesyttringar.

Det samarbete med Belarus som Sverige och andra länder haft under decennier har möjligen indirekt haft viss betydelse för höstens händelser. Från svenskt håll har det handlat om kunskapsöverföring, erfarenhetsutbyten, kurser och besök, vilket omfattat en stor mängd människor – statliga tjänstemän, akademiker, studenter, kulturarbetare, frivilligorganisationer, fackföreningar etc. Jag hoppas att samarbetet haft en positiv inverkan på belarusiernas självbild när de nu reser sig mot våldsregimen.

Är det något som jag tar med mig från min tid i Belarus så är det minnena från möten mellan svensk och belarusisk kultur, som kom att bli en naturlig del av mitt diplomatiska arbete. De litterära möten som årligen anordnades av eldsjälar från Sverige och Belarus kom att etablera mänskliga och litterära kontakter som består än idag. Det intresse som fanns för svensk barnlitteratur ledde till att böckerna om Pippi Långstrump och ”Mamma Mu och kråkan” översattes till belarusiska, och kanske har dessa fritänkande figurer haft viss påverkan på en generation belarusiska barn. Jag önskar bara att intresset för den belarusiska litteraturen skulle vara större i Sverige – det finns idag åtskilliga belarusiska författare som borde översättas och ge oss möjlighet att bättre förstå oss själva och vår omvärld. Kanske kan denna belarusiska höst leda till att vi även upptäcker det litterära Belarus.

Jag återvänder till Janka Kupala, nationalpoeten. Som av en händelse är Kupala huvudpersonen i en nyinspelad belarusisk film – ”Kupala”. Premiärvisningen av filmen har skjutits upp flera gånger, det kan ha att göra med den emotionella laddning som filmen om en av de mest framträdande belarusiska nationella symbolerna skulle få i den rådande situationen. Att döma av den trailer som släpptes långt före presidentvalet beskriver filmen den belarusiska frihetskampen och sökandet efter en nationell identitet under 1900-talets början. I en scen beskjuts en fredlig demonstration av ridande poliser på Minsk gator, i en annan arresteras belarusiska författare. Kupala överlevde själv mirakulöst 1930-talets utrensningar – kanske var han alltför välkänd för att ens sovjetmakten skulle våga arkebusera honom. Han levde sina sista dagar förnedrad och deprimerad över det belarusiska folkets öde, och föll den 28 juni 1942 under oklara omständigheter till sin död från den tionde våningen i trapphuset på ett hotell i Moskva. Ett ytterligare exempel på Kupalas aktualitet är att den belarusiske författaren och mottagaren av Tucholskypriset 2011, Uladzimir Njakljajeu, har skrivit en roman om Kupala, som publiceras i tidskriften Dzejaslou under 2021. Njakljajeu själv deltog i presidentvalet 2010 men misshandlades och fängslades på valdagen. 2019 blev han fristadsförfattare i Lund.

Nedan en egenhändig översättning av Kupalas dikt ”Och vem går där?”, skriven för mer än hundra år sedan, men som på ett kusligt sätt påminner om det vi sett på gator och torg i Belarus denna höst och vinter. Oavsett vilken utvecklingen i landet blir på kort sikt så behöver vi visa solidaritet med belarusiernas fredliga, innovativa och estetiska protest i hopp om att åstadkomma demokratiska förändringar.

Och vem går där?

Och vem är det som går där, vem går där
i denna väldiga folksamling?
– Belarusier.

Och vad är det de bär på sina smala axlar,
i sina blodiga händer, på sina fötter i näverskor?
– Sin förbittring.

Och vart bär de all denna förbittring,
för vem vill de visa upp den?
– För hela världen.

Och vad är det som lärt dem, dessa miljoner,
att bära fram sin förbittring, vad har väckt dem ur deras sömn?
– Bedrövelse och förtvivlan.

Och vad är det då de önskar sig,
de i tider föraktade, dessa blinda och döva?
– Att bli kallade för människor.

Janka Kupala (1905–07)