Hoppa till huvudinnehåll
Belarus
3 min läsning

Rospandemi

Vi vaknade. Vi hörde röster som ropade på oss, vi hörde oss själva ropa. Folkresningen i Belarus kom som en mäktig våg ur något som såg ut som ingenstans men det var inte sant. Allt har sedan länge funnits där, djupt nere i våtmarkerna, i våra förfäders gravar. I en intervju 2017 i samband med att diktsamlingen ”Rospandemi” kom ut i Belarus, sade Valzhyna Mort att belarusiska språket är rikt på starka, dova ord. Ord som inte bara bär över betydelser. De besvärjer, binder, löser. Jag hör dem hela tiden. Rösterna hos oss som vaknade och förstod att vi är belarusier, att våra rötter är levande och att språket slår mot våra hjärtan. Diaspora är grekiska och betyder förskingring, kringspriddhet. Aldrig har jag sett en diaspora gå så fort från spriddhet till enhet som den belarusiska. Vi ropar och världen börjar lyssna. Valzhyna Mort skriver om barnet och hungern. Jag tänker på min farbror som jag aldrig fick lära känna. Han dog när han var två år gammal av svält i ett koncentrationsläger. Hans röst är borta och i landet som vi älskar pratar en inspelad röst om att överflödiga människor ska sättas i läger bakom taggtråd. Vi bildar en ring av eld, en besvärjelse för frihet. En dag återvänder vi till rosorna, till våtmarkerna. Inga-Lina Lindqvist

Credits Dikter: Valzhyna Mort Översättning: Ida Börjel Ingress: Inga-Lina Lindqvist 20 januari 2021

I ett slumpartat möte beskrev en främling som kände dig när du var evakuerad i Mordvinien den hemska hungern, och du beskrevs som en hungrig pojke som alltid bar på en bok.

I

På det här bordet, gjort av främmande träd
tystnadens bröd, obrutet.

Stumt, ett porträtt av mig själv: jag är inramad

i stolsryggen. Och du är här,
fast ändå inte. Dina ben i gravens livmoder,
fast ändå inte, en hungrig pojke med en bok, i en massbegravning
intill dina tvillingar-i-döden. Ditt namn,

som lät främmande i deras öron,
ändras till ett ryskt
i en av-döpande gest.
Fast ändå inte.

Brödet sitter på fyrkantiga axlar av trä.

När du går hungrig i månader
är ditt hjärta ett rött ben.

Allt jag ser när jag öppnar en bok är din tomma mage.

2

Ibland är din rensade magsäck ett förstoringsglas.
Med det söker jag sida upp och sida ned
efter en gammal potatis, nedgrävd i trycksvärtans jord.

Jag blir så galen att jag lyssnar till boksidorna
i undran över om du tuggade på rötter från träd
som blev detta papper.

I min magstora knytnäve
sluter jag ett russin, en valnöt, lite socker.
Med denna näve slår jag luften ur luften,
träffar vadhelst som är där.

Om mig: jag tillbringade ofta en hel dag mellan olika parkeringar
där bilar liknar gigantiska sköldpaddsskal, övergivna på allt liv.
Från dessa sköldpaddsgravplatser

ser jag kullar: oftalmisk förvrängning,
röda lador: myror på ögongloberna.

Min doktor skrev ut Lethevattendroppar.

Varför vänder jag mig till dig?
Favoriten bland din favoritsysters barnbarn,
ju mer Lethe jag droppar i mina ögon, ju närmare kommer jag dig.

Inuti min Noaks ark – spöken redo att framavla spöken.

Vet du hur ett spöke ser ut?
Det ser ut som blod.

3

Jag sitter ett andetag ifrån dig, jag är rädd
för hur min tungas skugga rör sig
i mungiporna.

Jag drog det här huset över mitt huvud som en formel
för att läka sprucket förstånd, tanke ihop med tanke.

Jag tystade det förflutna med en kamerablixts förtrollning,
fast ändå inte.

Om det skulle finnas ett ljud oss emellan
– låt det vara ett som börjar
med beröring,
som är musik.

Musik som över dragspelstangenter
löser greppet i härkomstens knytnäve,
lossar fingar till rosenblad.

Ett släktträd är inte ett träd utan en rosenknopp,
blombladen sammanbundna, munnar ned.

4

Du lyssnade efter ljudet från en järn-
port som gnisslar som i slakt
och slickade
dina läppar. Då sträckte tystnad
på sina axlar inuti dina näsborrar.

Du dog på ett sjukhuslakan, blekt
och stärkt tills det verkade vara gjort
av strykta ben.

Vad tänker familjerosen om det,
när min penna står rak som ett hårstrå på detta papper?

5

Från en sjukhusvit tangent till nästa
bär jag mina döda för att svepa in dem i
dessa skynken vävda av ljud.

Jag begraver dem ordentligt, en och en,
inuti pianotangenternas kistor.

Jag skyndar – jag lärde mig att skynda av Jorden!
Jorden, en blåsa full av smuts och snö.

Fast ändå inte.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök