Jag har tidigare haft möjlighet att göra en jämförelse som jag nu inser är användbar även för det ämne jag ska behandla här. Syftet med den jämförelsen var att påvisa skillnaden mellan de obetydliga socio-politiska följder som samarbetet mellan de kristna ledarna och den israeliska regeringen under inbördeskriget i Libanon fick och de djupgående förändringar som det iranska inflytandet fört med sig för libanesisk shiism. Jag syftar naturligtvis på den antipalestinska allians som vissa kristna ledare slöt med Israel efter de första striderna på Beirutfronten, den allians som invasionen år 1982 utgjorde höjdpunkten för och samtidigt början till slutet på. Jag tänker också på den relation som varade mycket längre, den mellan den israeliska ockupationsmakten i södra Libanon och det lokala kristna ledarskapet. I stort sett ingenting återstår av den relationen, förutom bitterhet bland en del kristna över skadorna den orsakade på deras förhållande till andra religiösa grupper och på den kristna minoritetens ställning i hela regionen. Och det var förödande skador. Den nästan totala bristen på resultat och positiva förändringar kan förklaras av det olycksaliga, sterila mötet mellan en avvisande israelisk arrogans och ett kristet projekt som syftade till att åter bli ”herrar i sitt eget hus”.

Skillnaden mellan det och den relation de shiitiska libaneserna etablerade med Khomeinis Iran syns i att den senare har formen av ett ideologiskt projekt med syfte att homogenisera, stimulerat av en kollektiv social nivåhöjning för shiiterna i Libanon. Relationen har varken hotats av de tvistepunkter eller den brist på balans mellan parterna som faktiskt föreligger. Snarare ligger hotet i den mörka horisont som öppnar sig för den libanesiska parten i och med att den iranska sidan använder den som verktyg i sin öppna strid på den internationella arenan. Relationen mellan de libanesiska shiiterna och Iran fördjupar också de klyftor som separerar de libanesiska shiiterna från andra religiösa grupper i landet. Slutligen orsakar den stegvisa iraniseringen av religiösa ceremonier, socialt liv och beteenden sprickor inom gruppen som än så länge kamoufleras av Hizbollahs omfattande och dominerande närvaro, men som trots maskeringen är djupa och utan tidigare like.

***

Det står alltså klart att när en libanesisk religiös grupp etablerar ett beroendeförhållande till en regional eller internationell kraft kan det ta olika form beroende på vilken situation som råder. Relationen kan vara begränsad till politisk eller politisk-materiell nivå. Men den kan också anta en symbolisk eller ideologisk dimension, vilket ger exceptionella möjligheter till inflytande och förändring av samhället. Dessa tre modeller för underordning kan samverka eller verka var för sig och de kan till och med konkurrera. I vilket fall vore det orätt att betrakta dem som likvärdiga i fråga om verkansdjup, varaktighet eller risken för destruktiva följder. Att gå från en politisk allians till en annan är oftast lättare än att inträda eller utträda ur en symbolisk modell för underordning. Varje modell genererar engagemang och förpliktelser eller lojalitet med speciella kännetecken. Inom många libanesiska religiösa grupperingar har den sekteristiska symboliska väven förtätats och blivit mer uteslutande, om än i olika grad. Det för med sig att kommunikation, förståelse och interaktion mellan de religiösa grupperna försvåras, ett förhållande som förvärras av den rivalitet som funnits mellan dem alltsedan krigsåren. Detta får allvarliga följder för hur grupperna interagerar, oavsett om man strävar efter ett gemensamt liv där grupperna samarbetar över gränserna eller lever åtskilda inom samma geografiska område. Men även när det gäller oenighet eller konsensus kring politik och kulturutbyte.

De libanesiska religiösa grupperna är i dag inte jämlika, och har aldrig varit, när det gäller graden av beroende av en utomstående part. Formerna för beroendet har också varierat. Beroende på vilket projekt den icke-libanesiska dominanten vill implementera utsätter beroendeförhållandet landet för större eller mindre risk för allvarlig förödelse. Följderna kan också begränsa sig till olika aspekter av förbättringar i förhållandena för den beroende gruppen. Vid en första anblick är de två varianterna inte likvärdiga. Men sedda ur en annan synvinkel är de det. I båda fallen blir slutresultatet avvikelser som över tid förstärker den sekteristiska polariseringen, vilket hotar den nationella gemenskapens sammanhållning. Samtidigt underminerar avvikelserna den sekteristiska staten eftersom den är oförmögen att anpassa sig till utmaningarna den ställs inför. Detta sagt med vetskapen att de libanesiska fraktionerna vanligtvis inte har något val när det gäller identiteten på sin dominant och dennes krav. Vi kan närmast betrakta det som obligatoriskt för dem att godkänna den understödjare som är tillgänglig och acceptera vad den starka parten dikterar för båda parter i uppgörelsen.

Stödet från en utomstående kraft till något av Libanons sekteristiska politiska partier blir en oumbärlig inkomstkälla och ger samtidigt den utvalda fraktionen en överdriven ökning av dess relativa vikt. På grund av den överdrivna vikten kan det innebära en katastrof att ge upp eller förlora stödet. Det som överdrivs måste förstås på ett sätt som omfattar både fysisk och metafysisk vikt och inkluderar olika aspekter av gruppens existens. Förutom att påverka gruppens relationer med landets andra beståndsdelar får den överdrivna vikten även effekter på individers dagliga liv, deras självbild, deras sätt att relatera till gruppen och deras uppfattning av andra grupper och formationer. I sammanhanget är det nödvändigt att erinra sig landets begränsade storlek, de sprickor som tränger genom samhället, gränserna som dessa sprickor sätter för hur centralmakt kan skapas och utövas samt landets geografiska läge, som haft sin betydelse sedan dagen då den israeliska staten grundades år 1948. Allt detta är faktorer som har understött underordningen av den ena eller andra religiösa gruppen under utländska makter som även de gynnas av underordningen.

***

I den utvalda religiösa gruppen tenderar en solid och stor kärna att kontrollera och monopolisera den politiska representationen. Kärnan har tillgång till olika verktyg och institutioner som kan förstärka den och därför blir det omöjligt för en oppositionell grupp att uppstå, stödd enbart på den religiösa gruppens egna resurser eller på inhemska resurser över huvud taget, att konkurrera med kärnan. De verktyg kärnan kan mobilisera omfattar för det första en politisk apparat, för det andra medie- och kampanjorgan samt, för det tredje, tjänster från olika förgreningar inklusive en militärapparat med säkerhets- och underrättelsesektioner, om så skulle behövas.

På så sätt etableras ett djupt beroende av den utomstående understödjaren som rotar sig i gruppens inre struktur, i dess livsstil och försörjning. Det leder till förändringar i mönstret för tillhörighet och hierarki för gruppens prominenta personer. Det innebär vidare att gruppens ritualer, både religiösa och andra, ökar i betydelse, samt att offentliga ceremonier förstoras upp, vilket leder till överdriven betoning av skillnader. Beroende omfattar även olika former av stöd och solidaritetsyttringar från understödjarens sida, vilka får moraliska, politiska och andra ekonomiska konsekvenser. Allt detta leder till att befrielse från beroendet, som nämnts, är förenat med olika slags förluster och försämringar av den offentliga ställningen, vilka är svåra att bära. Det paradoxala är att detta bemäktigande tillåter en religiös grupp av begränsad storlek och med begränsade resurser att ofrånkomligt förvandlas, ytligt sett, till en part med regional ställning eller till och med till en part med internationell position. Andra parters beteende gentemot grupper kommer undan för undan att bekräfta dess självbild, trots att den saknar adekvata och hållbara objektiva grunder.

***

Generellt sett är beroendet av utomstående förbundet med ett tillstånd av fientlig mobilisering i en grupp, vilket gruppen använder för att stå emot en eller flera inre eller yttre motståndare eller både och… eftersom det inte finns någon mening med det omfattande och kostsamma strategiska stödet (alla olika aspekter av kostnader inräknat) för understödjaren om inte ett fientligt tillstånd råder och den libanesiska parten spelar en roll i detta och accepterar konsekvenserna av rollen, oavsett hur ödesdigra de är. Den naturliga känslan av fara hanteras genom olika former av mobilisering som kan bli okontrollerbara. I synnerhet den hårda kärnan accepterar risken för förödelse och anstränger sig för att rättfärdiga den, i första hand inför sig själv och i andra hand inför hela gruppen. Det beror på att kärnan får sin makt och dominans genom denna djupgående förbindelse enligt den yttre dominantens vilja. Kärnans storlek och makt gör det omöjligt för dess motståndare inom gruppen att agera effektivt. Utan genomgripande förändringar i den större politiska kontexten kommer det att förbli svårt för motståndarna att komma samman och visa solidaritet mot den dominerande kärnans vilja. I deras led agerar välbekanta splittrande faktorer av alla slag utan att de har tillgång till något som ökar möjligheten till solidaritet efter konfrontation med de splittrande faktorerna. Opportunistiska tendenser, tvekan och bristande förtroende för allierade förekommer också inom deras led. Vidare blir de avskräckta genom påtryckningar och rädsla för kärnan och de medel den har att locka med respektive använda för att stoppa deras ansträngningar.

Konsekvensen av allt det föregående är att det blir omöjligt för centralmakten att hålla samman runt grundläggande avgöranden inom utrikespolitik och det nationella försvaret. Det omöjliggör också en sammanhållen utvecklingspolitik som går utöver tänkandet i kvoter. Den mest allvarliga följden av att stora beroende kärnor bildas i grupperna är dock att alternativa kandidater, som skulle kunna representerar gruppen inom centralmakten, elimineras samt att den befintliga representationen begränsas till en part på vad som i praktiken blir obestämd tid. Parten kan presentera sitt ledarskap som ett parti eller ett block. Det är vanligen omöjligt att hålla jämna steg med ledarskapet på grund av stödet från den utomstående parten och därför att det känner sig ofrånkomligt utvalt att styra och omöjligt att ersätta.

Vidare blir enigheten inom de statliga institutionerna, i synnerhet inom administrationen och de väpnade styrkorna, bräcklig och utsatt för underminering när det sekteristiska draget i den politiska splittringen blir tydligt. Detta eftersom bristen på sammanhållning i toppen och sekteristisk spänning i periferin testar i vilken utsträckning institutionerna kan upprätthålla sin enighet och uppfylla föreställningarna om deras uppdrag. Allt detta begränsar deras effektivitet vid kriser och undergräver rättsstaten som helhet.

Slutligen finns en tendens till sekteristisk fördelning av de politiska och administrativa positionerna inom institutionerna och parterna är redo att dela upp dem i småbitar om nödvändigt. På så sätt ökar tvivlet på nationens förmåga att rättvist lösa konflikter, det vill säga på dess förmåga att utföra det uppdrag som betraktas som en grundläggande och nödvändig förutsättning för statens existens.

I samma anda dikterar den sekteristiska logiken hur de allmänna offentliga tjänsterna hanteras, särskilt inom utbildningsväsendet, vilket får deras effektivitet att upphöra eller åtminstone begränsas. Tjänsterna mister därmed sin förmåga att tjäna som medel för medborgarnas känsla av tillhörighet till en stat och statens ställning som den ultimata auktoriteten som garanterar rättslig balans mellan samhällets grupper, skyddar mångfald, uppmuntrar interaktion mellan grupperna och hanterar splittring och motsättningar. Korruption och samhällsfientliga grupperingar breder ut sig samtidigt som sekteristiska och privata intressen florerar i institutioner för normalt socialt arbete. Det har sin orsak i att olika sorters brott och förseelser åtnjuter skydd och hanteras inom ramen för det sekteristisk politiska systemet och i uppgörelser mellan parterna. Detta skydd och överskylande förblir vanligen osynligt så länge det inte behövs, men gör sig påmint så snart det är påkallat.

Beroendet leder närmast oundvikligen till en inre konfrontation, inte utan våldsamma utbrott som kan eskalera och förvandlas till väpnad konflikt om nödvändigt. Benägenheten till beroende är smittsam och sprids från en part till en annan för att bevara jämvikten och för självförsvar. Förutsättningen är naturligtvis att det finns en tillgänglig beskyddare och att det förefaller lönsamt för båda sidor att ta sin tillflykt till denne. Konfrontation mellan parter inom landet kan bryta ut om en utomstående väntas överge sin roll, en utveckling som sannolikt får allvarliga följder för den inre balansen. Skadan kan dock repareras sedan den hänt om en god möjlighet för det verkar öppna sig. Konfrontation kan därför initieras av att vissa inre parter, av skäl som är fundamentala för dem, vägrar att erkänna den stödda partens överlägsenhet som mottar den utomståendes stöd. Tendensen till konflikt kan också triggas av att olika inre parter har accepterat beskydd av yttre parter som är fientliga mot varandra. Det gör en möjlig eller faktisk inre konflikt, på en nivå, till en maskerad konflikt mellan de utomstående dominanterna. Och därför kan konflikten inte avslutas utan enighet mellan dessa.

Acceptansen av beroende och den underminering eller bristande konsolidering av den libanesiska nationella gemenskapen som blir följden, förändras inte utan att systemet av regionala relationer i dess internationella kontext förändras. Ett förändrat förhållningssätt hos någon av de centrala parterna i systemet skulle också kunna åstadkomma förändring, det vill säga om den politiska positionen förändrades fundamentalt för något av länderna i systemet. Slutligen skulle systemet kunna förändras om det fientliga tillstånd som kontrollerar området på något sätt åtgärdades och om en mekanism för samarbete antogs som tillhandahöll skydd för parterna i systemet, inklusive Libanon, som länder. Om en sådan mekanism fanns skulle den kunna förhindra

tendensen hos ett eller flera länder i regionen, eller de länderna som har något att säga till om, att undertrycka delar av det nationella samhället.

***

Realpolitiken föreskriver att libaneserna ska vara mer benägna att tillhöra en grupp troende som räknas i hundratals miljoner (och som har kommit att accepter denna tillhörighet) än att tillhöra ett litet land vars invånarantal inte överstiger fyra miljoner och vars nationella grupper möter skrämmande svårigheter om de försöker sticka ut.

När det finns ett stort och rikt land som erbjuder sig att åta sig dina affärer på avstånd kanske det verkar mer attraktivt att knyta sig till det än att knyta sig till ett sönderfallande land, vilket du ser, från din position i det, begå alla svåra brott, inräknat sådana som landet betraktas som för klent för att kunna begå. Validiteten i uttalandet förstärks av det faktum att globaliseringen, med sin förmåga att bringa jordens hörn närmare varandra, har gjort båda de nämnda valen fullt möjliga. Emellertid finns ett problem som motsäger detta resonemang, bortom dess skenbara tydlighet och oskuld. Nämligen att det inte alls går ihop med det som libaneserna kallar sitt gemensamma liv, det privilegium de oberättigat skryter om. Resonemanget är tvärtom på väg att förkorta livet, i bokstavlig mening, här: livet för dem som fortfarande bor på denna del av jorden, inklusive dem som gått över och godtagit resonemanget.

Inget alternativ som stöder medborgerlig fred i Libanon kan acceptera att vikten hos en grupp eller religiös gemenskap blåses upp till överdriven storlek genom stöd utifrån, något som inte kan ske utan strategiskt politiskt mål. Det råder dock inget tvivel om att mer än en religiös grupp kommer att räkna sig som förlorare om den blir tvingad att verkligen göra sig av med den här strategin. Det räcker att peka på den materiella förlusten utan att nämna vad det skulle innebära för gruppens fåfänga och den styrka som skulle gå förlorad. Tiotusentals libanesiska familjer lever av vad man skulle kunna kalla ”politikproduktion”. De blir tvungna att hitta andra sätt att tjäna sitt uppehälle. Många av beståndsdelarna i denna uppblåsta sektor finns till bara för att ge bröd och många av arbetarna där har drag av parasiter.

Å andra sidan är det naturligt att det finns skyddande garantier mot diskriminering som förhindrar att en grupp eller religiös gemenskap, vars vikt är egen och inte lånad, förvägras eller undantas från de rättigheter som garanteras, särskilt rättigheterna till representation inom statsapparaten och dess politiska och sociala institutioner. Vikten definieras här i rättslig demokratisk anda och härrör från gemenskapens olika resurser: från ställningen hos dess elit, dess demografiska storlek, dess roll i landets ekonomi och så vidare, och utvecklingen av allt detta från period till period.

Att totalt kapitulera inför den ena eller andra avvikelsen och stänga dörren för att rätta till felet, som det sekteristiska politiska systemet brukade göra, kommer förr eller senare att sluta med att den nationella gemenskapen vittrar sönder.

I den pågående förfärliga krisen har det blivit akut för den stora massan av offer att vägra falla för, eller hålla fast vid, någon av de två förödande försiktighetsåtgärderna.