För drygt sextio år sedan, den 1 januari 1958, landade en ung colombiansk journalist på Maiquetías flygplats i Caracas, Venezuela, för att med sin penna porträttera den förvandling som då pågick på olika håll på vår stora kontinent, men framför allt i den venezolanska huvudstaden. Samtidigt som han ville vittna om latinamerikanernas förvandling, försökte han sig också på att inom journalistiken förena reporterns uppdrag med berättarens.

”Jag skriver dessa rader i gryningen den 23 januari. Över Caracas hörs inte ett enda skott. Folket har tagit tillbaka gatorna. Venezuela är åter fritt. Det största tecknet på att något stort har skett i natt är att dessa rader är möjliga att skriva”, skrev den unge journalisten i sin första ledare.

Den unge mannen var Gabriel García Márquez, och han kom till ett Venezuela där Marcos Pérez Jiménez diktatur höll på att falla. Tomás Eloy Martínez, en argentinsk intellektuell som befann sig i exil i Venezuela under 1980-talet, skulle senare, i sin klassiska skrift Defensa de la utopía (”Till utopins försvar”), beskriva perioden som den ”mytomspunna grunden till den latinamerikanska kulturjournalistiken”.

Det var ett avgörande ögonblick för det nya journalistiska avantgarde som höll på att bildas i det spansktalande Amerika; journalistiken stärkte sina positioner och formade en plattform där skribenterna inte enbart sågs som författare utan även som intellektuella, politiska aktörer.

Det var till stor del möjligt på grund av att det Venezuela som García Márquez och hans samtida skildrade var präglat av kampen för och införandet av demokratin, och även på grund av att människorna runt tidskriften han arbetade på, Momento, ”sammanstrålade från spanskans alla hörn, utkastade från sina fosterländer, på flykt från politiska förföljelser och krig”. Momento, liksom andra tidskrifter som dök upp, försvarade friheten och gav utrymme åt dissidenter.

Det har gått över femtio år sedan den sedermera nobelprisbelönade författaren tillsammans med en lysande författargeneration porträtterade den omvandling som skulle leda till den efterlängtade rättvisan och freden.

Sedan dess har det Venezuela som García Márquez skrev om genomgått en djupgående och mörk förändring. Nu är det ett land präglat av den mur av begränsningar som effektivt hindrar de berättare, poeter, journalister och unga röster som försöker beskriva en värld där mörkret inte tycks ha någon ände.

På grund av dessa omständigheter, på grund av att journalister och författare drabbas av censur varje dag, och på grund av inskränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet, skickades en delegation från PEN International till Caracas i februari 2018 för att undersöka yttrandefrihetens ställning och ta reda på mer om det förtryck som författare och journalister utsätts för. I delegationen deltog den nicaraguanska författaren Gioconda Belli och Carles Torner, verkställande direktör för PEN International, och de fick stort stöd från organisationen Espacio Público, en av de främsta försvararna av journalisters rättigheter.

Besöket hade som syfte att tala med författare och väcka nytt liv i PEN Venezuela, och det resulterade i en rapport som presenterades senare samma år, där bland annat händelser då författare drabbats av censur, förtryck och inskränkningar av sina kulturella rättigheter tas upp. Rapporten finns att läsa på spanska och på engelska.

En del av läsningen av denna rapport bekräftar att ”censurens stora dröm” håller på att uppfyllas i Venezuela: drömmen om ett samhälle där tystnaden och rädslan råder och fungerar som en ständig övervakare, där de genomsyrar såväl offentliga som privata sammanhang och påverkar både traditionella och oberoende medier, liksom vardagliga samtal. Det är en form av censur som inte går att mäta, men som innebär en lika stor fara för samhället som fysiska angrepp på författare och journalister.

Under 2000-talet har respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna i Venezuela minskat år för år, och i nuläget befinner sig författare, förläggare och journalister i en aldrig tidigare skådad situation när det gäller möjligheten att utöva sina yrken, att undersöka makten och att ge ut böcker. Hot och förföljelser mot regimkritiker har av den politiska ledningen under både Hugo Chávez (1999–2013) och Nicolás Maduro (2013 fram till nu) både tillåtits och främjats.

En av Venezuelas främsta granskande journalister, Eurídice Ledezma, som blivit angripen och hotad vid ett flertal tillfällen, senast i maj 2017 av agenter från den venezolanska underrättelsetjänsten, SEBIN, gör en övergripande reflektion över situationen i landet när det kommer till yttrandefriheten: ”Det är intressant att betrakta Venezuela ur ett historiskt perspektiv. Vi har alltid haft problem med yttrandefriheten. Men under den Fjärde republiken [den period som avser tiden från slutet av Marco Pérez Jiménez styre till införandet av den nya författningen under Chávez] skedde det inte så öppet. På 1970-talet fanns ett antal paramilitära trupper som förföljde meningsmotståndare […]. Det hände att man blev tvungen att försvara sig mot gerillan, men det handlade om enstaka tillfällen. Det fanns självständiga medier som vågade beskriva verkligheten, och visst, man kan hävda att det alltid har varit riskfyllt att vara journalist här, men aldrig som nu. Inte alls som nu […]. I dagens Venezuela har man målsättningen att helt utplåna motståndarsidan, om det så handlar om regimkritiker, politiska opponenter, icke-statliga organisationer, journalister eller författare; förföljelserna har varit och är mycket svårhanterliga eftersom de hävdar sig försvara rätten till fred och frihet, men om du befinner dig här är landets förödande situation uppenbar.”

Censuren påverkar inte bara politiken och medierna, den smyger sig också in i vardagslivets minsta och mest oundgängliga beståndsdelar: den finns på gatorna, i hemmen och i privata samtal mellan människor. Och i privatlivet tycks den vara på god väg att vinna kampen om ordets frihet. Det handlar om ett tillstånd som J.M. Coetzee kallat ”censurens dröm”, och som innebär att ”censuren och dess inskränkningar kommer att prägla medborgarna så djupt att människor till slut kommer att bevaka sig själva. Censuren inväntar andäktigt den dag då författarna censurerar sig själva och censorerna kan dra sig tillbaka”.[1]

Poeten Carlos Katam, författare till boken Impercepciones (2011) och även filosofistudent vid Universidad Central, reflekterar över den fria tanken hos de unga författarna i Caracas. Han säger: ”Jag är inte en del av den offentliga debatten eftersom jag inte skriver debattartiklar, men jag vet att det finns problem med våra fri- och rättigheter. Jag vet vad jag kan skriva och inte, och var någonstans, och det innefattar inte bara offentliga utan även privata sammanhang.”

Denne unge författares ord kan kompletteras med ett uttalande från författaren, journalisten och redaktören Edda Armas, hedersordförande för PEN Venezuela, som bland annat skrivit boken Armadura de piedra (2008): ”Många författare tillämpar självcensur. Vissa föredrar att tiga, andra att tala, medan andra, som inte klarade av situationen redan har lämnat landet. Exilen tillåter dem att upprätthålla en kritisk hållning i sina böcker, på bloggar, på Twitter och i långa essäer där de analyserar de restriktioner som faktiskt finns i Venezuela; det sker och det fortsätter att ske från alla de platser där de befinner sig. Självcensuren är något du känner, något du genomlever, något som bultar; du ser att folk är försiktiga med vad de säger och det är inte nödvändigtvis på grund av rädsla.”

I dagsläget lever det venezolanska samhället inte enbart under en förtäckt och direkt självcensur, utan medborgarnas vardag påverkas också av våldets konsekvenser. Det är ett våld som angriper medierna genom godtyckliga nedstängningar av tidningar, radiostationer och kulturcentrum, och genom kontroll av trycktillstånden för tidningar och böcker, vilket lett till att förlagsverksamheten i landet, en grundläggande förutsättning för tryckfriheten och spridningen av venezolansk litteratur, så gott som försvunnit.

Den kris som landet befinner sig i har lett till att journalister och författare är mer upptagna av vardagslivets bekymmer, av att försöka införskaffa förnödenheter (mat och mediciner, till exempel), än att producera litteratur och skriva artiklar. Den återspeglas också i den diaspora som är följden av denna humanitära, intellektuella och ekonomiska tragedi.

Rättsliga processer utan möjlighet till insyn och hot om att återkalla journalisters pass är andra skäl till att fly landet, och utgör exempel på omständigheter som har gjort exilen både nödvändig och oundviklig, som Alfredo Meza, medarbetare på armando.info, förklarar i rapporten, och den text som kastade ut honom i exilen återfinns även i det här numret av PEN/Opp.

Yttrandefriheten är en rättighet som går tvärs igenom ett samhälle, den påverkar livets alla områden, och är en förutsättning för utövandet av alla andra rättigheter; därför är yttrandefriheten nödvändig för att i en demokrati tryggt kunna avnjuta de medborgerliga rättigheterna. Det är inte bara författare, journalister och redaktörer som drabbas, utan praktiskt taget alla medborgare i Venezuela lever under förtryck, inte minst på grund av de repressalier som alla som kritiserar regeringen drabbas av. Sedan åtminstone fem år tillbaka har respekten för de mänskliga rättigheterna minskat påtagligt, särskilt sedan 2014 – året efter det sociopolitiskt avgörande ögonblick då Nicolás Maduro intog Venezuelas presidentpost – har inskränkningarna av yttrandefriheten ökat.

Under 2014 dokumenterades, enligt organisationen Espacio Público, 350 fall[2]och 579 anmälningar om kränkningar av yttrandefriheten, det då högsta antalet sedan 2002. 2015 uppgick antalet kränkningar till 287, utspridda på 234 fall, medan det 2016 skedde en ökning av antalet hot, och en ökning av det institutionella och fysiska våld som bestraffar sökande efter och spridning av information. 2016 var det år med näst flest fall under de 15 år man dokumenterat överträdelser, med 366 anmälda kränkningar mot yttrandefriheten och rätten till information.

Året efter, år 2017, registrerades enligt organisationen 708 fall av brott mot yttrandefriheten, motsvarande totalt 1002 olika kränkningar. Det utgör en ökning på 173 % i jämförelse med samma period året innan. Det placerar 2017 i toppen av listan, med flest förekomster av rättighetskränkningar under de senaste 16 åren, vilket är en direkt följd av det eskalerande förtryck som drabbat de stora folkliga gatudemonstrationer, till största delen fredliga, som hållits mellan april och juli.

Dessa siffror visar inte bara det antal angrepp yttrandefriheten har utsatts för, utan återspeglar också det ökande tryck som Venezuelas befolkning lever under. 2017 var i särklass det år som uppvisade de mest våldsamma angreppen mot yttrandefriheten.

Det handlar om ett utbrett institutionaliserat våld, som inte bara påminner oss om att García Márquez Venezuela gått förlorat, utan också om att censurens dröm outtröttligt försöker vinna kampen mot dess kritiska röster.

_________________
Alicia Quiñones är författare, redaktör och journalist från Mexiko. Hon jobbar som rådgivare åt PEN International i Latinamerika. Hon har skrivit tre poesisamlingar och blivit publicerad i diverse tidningar i Mexiko och Latinamerika, t.ex. Rolling Stone, Vice, Milenio och La Razón, där hon är krönikör.