Läser man dagstidningarna i Venezuela eller sätter på teven eller radion för att lyssna på nyheterna, kan man få intrycket av att det inte finns någon anledning till oro. Allting är frid och fröjd. Distributionen av mat fungerar, liksom läkarvård, rättsväsendet, skolorna. Människor varken svälter eller flyr landet. De är fria att röra sig hur de vill och säga vad de vill. I början av 2018 höll presidenten Nicolás Maduro ett tal till nationen där han proklamerade just detta. Han sa: ”Vi borde glädja oss åt att det i Venezuela inte finns en stat i förfall eller någon humanitär kris som i Colombia. Vi har ett folk som älskar sin regering.”

Absurditeten. Käftsmällen. Hånet. Den kroatiska författaren Dubravka Ugrešić har skrivit: ”Utraderandet av minnet av en plats, som får det att verka som om hela liv och samhällen aldrig existerat – måste vara en av de yttersta formerna för censur.”

Verkligheten, eller snarare apokalypsen, utanför de statligt ägda dagstidningarna, TV- och radiostationerna och politikernas propagandamaskiner kan inte se mer annorlunda ut. Venezuela är ett land i fritt fall. En skenande inflation, en befolkning som svälter, en nästintill obefintlig sjukvård och en systematisk censur i medierna. 2018 mördades 23 047 människor i landet. Det betyder drygt 63 mord om dagen. Siffrorna kommer från det oberoende undersökningsinstitutet Observatorio Venezolano de Violencia. Enligt UNHCR flyr fler än 5 000 människor dagligen från landet. Bland dem många författare, journalister och intellektuella. Nedmonteringen av yttrandefriheten har gjort det omöjligt för de intellektuella att verka i landet. Normen har blivit att lämna landet, inte att stanna kvar.

Det är inte en överdrift att hävda att Venezuela lider av sin värsta politiska och ekonomiska kris i modern tid. Texterna som vi publicerar här bekräftar den bilden, gång på gång. Den ena mer drabbande än den andra. Två tydliga röda trådar går genom texterna. Den ena: ropen på omvärldens hjälp. Den andra: rädslan som blivit vardag för folket och som i förlängningen leder till en utpräglad självcensur. Censurens och förtryckets främsta vapen. ”Jag vet att regimen kan knacka på min dörr när som helst”, säger journalisten och nätaktivisten Melanio Escobar i intervjun med PEN/Opp.

Mekanismen känns igen – att göra det så pass obehagligt för de som vågar vara kritiska och på så sätt skapa en befogad rädsla för konsekvenserna. ”Som många andra i Venezuela har jag skapat mig en bubbla som skydd mot fientligheter från världen utanför”, skriver författaren Luz Mely Reyes. I hennes text har flugorna tagit över hennes hemstad Caracas på grund av skräppåsarna som spridits över gatorna när desperata människor letat efter mat i dem. Vissa dagar skymmer de till och med hennes utsikt över det vackra berget El Ávila. Hon kan inte sluta tänka på flugorna. De har tagit sig in i hennes medvetande. De äcklar, irriterar och begränsar henne. Det är svårt att inte tolka flugorna som spegling av tillståndet i landet. Vansinnet. Kaoset. Absurditeten. En annan författare i numret, Federico Vegas, ger samma utryck för hur regimen tagit sig in i hans sinnestillstånd: ”Hur kommer det sig att ju fler vansinnigheter som kommer ur deras munnar desto mer passiv blir jag i mitt förtrollade tillstånd?”

Idén till det här numret kom under ett möte med PEN Internationals rådgivare i Latinamerika, Alicia Quiñones. Hon berättade om PEN Internationals researchresa till Venezuela i februari 2018. Situationen är mer än kritisk där, sa hon. Efter mötet satte vi i gång arbetet med det här numret som har resulterat i tio texter som skildrar Venezuela här och nu. Tio texter som ger upprättelse mot den verklighet som regimen försöker utradera.