Corona hindrar etiopiska val och tar konstitutionen som gisslan
För Etiopien har viruset varit en utsläppt ande i flaskan som förvärrat en redan existerande politisk kris. Sedan 2014 har enorma uppoffringar, så som dödliga upplopp och protester gjorts inför att komma till startlinjen för en demokratisk övergång – något som många förväntade sig skulle leda till ökad frihet och jämlikhet. Nationella val skulle hållits i maj 2020, men är nu uppskjutna på obestämd tid. Doktoranden och journalisten Merga Yonas Bula, specialiserad på Afrika och i synnerhet Etiopien berättar om ett land som i likhet med flera andra afrikanska länder skulle gå till val i år, men där pandemin på olika sätt används av regeringar som förevändning att ställa in och senarelägga utan nya datum.
I Etiopien registrerades det första fallet av coronavirus (covid-19) den 13 mars och när jag skriver den här texten har viruset drabbat 5846 personer och dödat fler än hundra. Som pandemin har gjort tydligt förstör viruset inte bara människors liv rent kroppsligt, utan det påverkar också deras försörjning och samhällsliv, inklusive men inte uteslutande möten och val. Etiopien har inte heller undgått att fastna i detta spindelnät.
För Etiopien har viruset blivit en ande utsläppt ur flaskan som förvärrat en redan existerande politisk såväl som konstitutionell kris. År 2014, efter decennier av krav på grundlagsskyddat självstyre, stopp för förskingring av mark, ett slut på massgripandena i den största regionen Oromia, gick det inte längre. Regeringens oförmåga att svara på kraven fick till sist studenter, statstjänstemän och andra att gå ut på gatorna i regionen. Militären mötte kraven med kulor och allt fler anhölls. Efter ett år trappades protesterna, främst i Oromiaregionen upp och 2016 spred de sig till den näst största regionen, Amhara. Människor dödades och skadades i hundra- och tusental av militären. Den bräckliga freden övergick i etniska konflikt och nästan tre miljoner tvingades på flykt.
År 2018, efter fyra år av dödliga protester, gav den etiopiska regeringen upp och sa sig offentligt vara redo för reformer som svar på medborgarnas krav och att genomföra demokratiseringar. Nya personer kom till makten, som premiärminister Abiy Ahmed, som ville driva igenom reformer som svarade på folkets önskemål om att transformera ett autokratiskt samhälle till ett demokratiskt. Som ett led i en sådan övergång riktade man in sig på nationella val i maj 2020. På grund av valmyndighetens bristande förberedelsearbete fick valet flyttas till den 29 augusti, vilket nu på grund av pandemin har skjutits upp på obestämd tid.
Kritiker hävdar att valet hade missat tidtabellen redan före coronaviruset. En av kritikerna av administrationen har varit den framstående aktivisten och politikern Jawar Mohammed, protesternas förste man som återvände från exil 2018 och gick med i en av de största oppositionspartierna i Oromiaregionen – Oromo Federalist Congress (OFC).
Jag talade själv med honom innan han arresterades tillsammans med 34 andra i samband med tvisten kring begravningen av Oromos populära motståndsångare och låtskrivare Hachalu Hondessa som mördades av en ännu oidentifierad person den 29 juli. Konflikten pågår mellan säkerhetsstyrkor och oppositionspartiet och handlar om var Hondessa ska bli begravd, i Addis Adeba – eller i hans födelsestad Ambo.
Under intervjun sa Jawar Mohammed att enorma uppoffringar gjorts för att göra övergången till ett mer demokratiskt samhälle möjlig. Han såg den nuvarande regeringen som garant för en övergång som skulle infria väljarnas önskemål. Men de senaste två åren har det varit svårt att sätta sig med det sittande regeringspartiet, Välståndspartiet, och få till en gemensam plan för övergången, hävdar han.
Experter som noggrant följer utvecklingen i landet hävdar att uppskjutandet av valet i augusti inte bara kan förklaras av pandemin utan även av att valmyndigheten var ”dåligt förberedd”.
”Pandemin är en skänk från ovan för dem [valmyndigheten] så att de inte åter behöver visa hur illa förberedda de är. Nu har de en legitim anledning att inte genomföra det. För utan pandemin skulle de förmodligen ändå inte ha hunnit till den 29 augusti”, säger Kjetil Tronvoll, professor i freds- och konfliktforskning på Bjørknes høyskole i Oslo.
Men Etiopien står på sig om att inte hålla valet förrän pandemin är under kontroll. Inrikes stöddes beslutet enhälligt att skjuta upp valet på grund av pandemin. Ändå frågar sig vissa när Etiopien kommer att kunna kontrollera pandemin. Det är den ”oklarhet” som landet befinner sig i, säger Tronvoll.
Undantagstillstånd: Det tveeggade svärdet
Den 8 april, åtta dagar efter att det meddelats att valet skulle flyttas fram, utlystes undantagstillstånd i Etiopien. Den statsägda nyhetsbyrån ENA (Ethiopian News Agency) rapporterade att så länge detta rådde skulle ”ett centraliserat kommunikationssystem” vara i bruk.
Detta ”centraliserade kommunikationssystem”, uppfattat i en mild form, skulle inte att skada om erfarenheten från rad regimer hade varit positiva.
Under kejsare Haile Selassies regim på 1970-talet underskattades, underrapporterade eller rapporterades inte alls, antalet människor som drabbades av svält och kolera, vilket senare ledde till cirka 200 000 människors död. Efter kejsarens fall 1974 försökte militärjuntan ”dölja att svälten fortsatte” och tysta 1980-talets svält, vilket gjorde folk ännu svagare. Den senare svälten tog upp till en miljon människors liv. Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF), som följde på militärjuntan och styrde fram till förra året, anklagades ofta för att underskatta antalet drabbade av torka, hunger och andra hälsokatastrofer.
På grund av ovanstående händelser har det ”centraliserade kommunikationssystemet”, som gör staten till enda källa till information om pandemin, betraktats med skepsis. Hittills har inga liknande händelser förekommit under pandemin. Men åter, med tanke på hur tidigare regimer har uppträtt är det svårt att inte tro att detta kommer att gälla även den nuvarande regimen.
Under undantagstillståndet är medier förbjudna att ”sprida information om covid19 som kan skapa rädsla eller onödig känsla av nödställdhet i befolkningen”.[3] I en rapport från Human Rights Watch nyligen kritiserades bestämmelsen för att vara otydlig och innehålla vagt språk, vilket ”[gör] det svårt för journalister, aktivister och alla som skriver på sociala medier att veta vilka yttranden som bryter mot lagen, och ökar risken för myndighetsmissbruk”.
Fram tills det nuvarande regeringspartiet 2018 tvingades kräva reformer fanns bara statsägda och ett litet antal privata medier som verkade med Etiopiska folkets revolutionära demokratiska fronts (EPRDF) välsignelse. Under det kvartssekel då EPRDF styrde tvingades mediehus som partiet ogillade att antingen stänga eller verka under explicit censur. På samma sätt var journalister och andra inom media tvungna att idka självcensur eller blev fängslade eller tvingades i exil. Men sedan 2018 åtnjuter mediehus och journalister en viss frihet. Ändå är det med tanken på årtiondena av utsatthet naivt att tro att självcensuren i staten och de privata medierna kommer att upphöra i närtid.
Att nå ut till allmänheten med trovärdig information, särskilt om pandemin, är angeläget. Felaktig och vilseledande information om virusets ursprung och otestade botemedel sprids inte bara av och bland vanliga medborgare utan även ledare. Några har citerats med att råda medborgarna att ”andas in mycket het ånga” och dricka alkohol för att bota pandemin.[4] Därför kan man utan villkor godta skrivningen i undantagslagarna som förbjuder spridning av ”falsk information liksom information från okända källor”.
Men frågan om ”tjänstemän är utrustade att möta behovet av tillgången till information” kvarstår. Ofta är de ovilliga att framträda i media för att bekräfta information för journalister, och det var inte heller länge sedan som staten stängde ner internet och telefonlinjer med fred och säkerhet som förevändning. Därför menar experter att en sådan bestämmelse, med informationsbrist som följd, skulle förvärra den redan existerande självcensuren bland journalister.
Det finns politiska grupper, både inom och utanför landet, som vill använde de kryphål som skapats av pandemin för att destabilisera Etiopien ytterligare, har professorn i freds- och konfliktforskning sagt. Men samtidigt kan bestämmelsen i undantagslagarna användas för att ”skapa en kvävande medieatmosfär och göra journalister mer rädda”, har Tronvoll hävdat.
Utöver att undantagstillståndet hindrar tillgången till information, hävdar observatörer att det har använts på sätt som ytterligare kränker mänskliga rättigheter, inklusive gripanden och mord.
Ett krav under demonstrationer under tidigare år var att massgripandena skulle stoppas och politiska fångar, aktivister och journalister släppas, vilket kan sägas delvis ha uppfyllts. Regeringen hävdade då att man också har genomfört en omorganisering av säkerhetsapparaten, även om kritiker aldrig har övertygats om det. Men oppositionspolitiker hävdar att det nuvarande regeringspartiet har tagit ett steg tillbaka och trappat upp gripandena och de utomrättsliga avrättningarna.
Genom att använda undantagstillståndet som en sköld har säkerhetsstyrkorna gripit medlemmar av oppositionen, säger Jawar, och tillägger att de även slår ner på unga som har deltagit i motståndet mot regeringen.
Ett konstitutionellt moment 22: En juridisk eller politisk lösning?
Att skjuta upp valet på obestämd tid på grund av Coronapandemin har försatt Välståndspartiet, oppositionspartierna och allmänheten i ett dilemma. Regeringens femåriga mandatperiod löper ut i september 2020. Det innebär att efter september kommer den sittande regeringen – som kontrollerar både överhuset (Federationens hus) och underhuset (Folkrepresentanternas hus) – att vara konstitutionellt ogiltig. För att lösa detta problem kom regeringen med fyra förslag: att upplösa det nuvarande parlamentet, åter utlysa undantagstillstånd, eller att ändra i konstitutionen och den konstitutionella tolkningen.
Även om det regeringspartiet särskilt förespråkar det senare förslaget, gillas inte något av förslagen av oppositionspartierna. De förkastar det första eftersom det inte finns tillräckligt med tid för att upplösa parlamentet och hålla nyval inom sex månader. Vad gäller det andra hävdar de att en förlängning av undantagstillståndet tills covid19-utbrottet är under kontroll innebär en utsträckning av makten eftersom ingen med säkerhet vet när pandemin tar slut. De två sista förslagen har mött invändningar i fråga om legitimitet eftersom parlamentets båda kamrar kontrolleras av regeringspartiet.
Det fjärde förslaget – tolkningen av konstitutionen, förespråkas av Välståndspartiet har oppositionspartierna föreslagit politiska lösningar, bland annat att landet ska ledas av en förvaltare som ska leda bildandet av en övergångsregering.
Jawar, medlem av OFC (Oromo Federalist Congress), har föreslagit att ”om politiska aktörer når en ett samförstånd om vägen framåt kan deras samförstånd föras in i konstitutionen, eftersom konstitution är ett uttryck för politiskt samförstånd.”
I början av övergången 2018 fanns en iver i regeringen om att genomföra en ”verklig” reform med stöd från alla inblandade, inklusive oppositionspartierna. Men nyligen tycks denna försonliga ton har övergått i oenighet.
Att inte välkomna oppositionens förslag är ett tecken på ett framväxande ”diktatoriskt system”, säger Jawar, ”och diktatoriska system tror inte på samtal utan att hålla sig fast vid makten”.
Etiopien med sina hundra miljoner invånare är ett etniskt mångskiftande och politiskt polariserat. Med en ytterligare förvärrad konstitutionell kris kan situationen komma att förvärras, då freden och säkerheten i landet redan innan varit en prekär.
Avslutande säger Jawar: ”När den här konstitutionella krisen kommer att vidgas till en politisk kris. Och när det händer kommer oppositionspartierna inte att sitta lugnt i båten, utan ta till kraftmedel. Den politiska krisen kommer att leda till en säkerhetskris, som landet inte har råd med.”