Uttrycket "Tongueless Dead Men" härstammar från den sarkastiska amerikanska klassikern Moment 22 (Catch-22) av Joseph Heller, närmare bestämt romanens tredje kapitel, där den absurda stämningen inför bombuppdraget mot Bologna under andra världskriget gestaltas.

Det är ett uttryck som knappast låter sig översättas. Varje bokstavlig översättning missar dess djupa innebörd: "Döda män utan tungor", "stumma döda". Uttrycket är mer än en beskrivning, det bär på en djup symbolisk laddning. För att förstå det behöver man gå tillbaka till den engelska klassiska litteraturen.

I William Shakespeares Henrik VI, del II ser vi scenen där Lord Say avrättas. Han är känd för sin vältalighet och sitt försvar av utbildning och rättsordning. Avrättningen sker på order av Jack Cade, en gestalt som förkroppsligar den okunniga och demagogiska revolutionären. Han gör våldet till sitt främsta redskap och kaoset till sin metod, utan den mest grundläggande respekt för rättvisan.

Strax före avrättningen ger Cade sin order med följande ord:

"Well, he shall be beheaded for it ten times."

Detta handlar inte längre bara om att döda en människa. Att halshugga en redan död man tio gånger blir ett uttryck för något större som överskrider den bokstavliga betydelsen av avrättningen som handling: att utplåna hans idéer, hans värderingar, hans historia och hans minne. Det är ett brutalt sätt att avrätta någon, ett sätt som inte nöjer sig med att undanröja motståndaren. Det vill också förfalska berättelsen om honom. Det vill beröva honom hans starkaste vapen. Hos Heller är det tungan - "ordet". Hos Shakespeare är det huvudet - "förnuftet". I båda fallen är det sanningen som mördas: det som ska berättas vidare och det som ska bli en del av historien.

Både Heller och Shakespeare visar hur långt politiskt förtryck kan gå i kampen om makten, och om hur människor försöker tysta någon för alltid för att behålla sin överordnade ställning.

Det är svårt att inte se paralleller till dagens Syrien. Under den politiska islam som i dag dominerar statsmakten tystas röster, fakta förvanskas och historieskrivningen görs till ett maktmedel. Samtidigt angrips de kulturella traditioner och samhällsvärden som länge präglat Syriens olika miljöer.

Sedan massakrerna, som inleddes den 6e mars 2025 med följder som fortfarande präglar landet, har alawiterna kommit att gestalta den djupare innebörden av Hellers uttryck. Om man byter ut ordet ”Men” mot ”Alawites” får frasen en ny och smärtsam betydelse:

"Tongueless Dead Alawites." Alawiter som tystas för alltid. Alawiter dömda till evig tystnad

Alawiter som symboliskt halshuggs om och om igen.

Efter massakrerna tvingades många anhöriga, när de ansökte om dödsattest för sina döda, att ange dödsorsaken som "dödad av resterna av den tidigare regimen". Det sker trots alla filmer som gärningsmännen själva publicerat och som visar tydligt vilka som utförde morden: säkerhetsstyrkor och väpnade grupper knutna till Ahmed al-Sharas regering, tillsammans med civila i sekteristiskt motiverade övergrepp.

Samma slutsats drogs av FN:s oberoende internationella undersökningskommission i dess rapport av den 14 augusti 2025. Kommissionen konstaterade att det våld som drabbade Syriens kustregion och de västra delarna av landets inland utgjorde krigsbrott riktade mot den alawitiska befolkningen. Höjdpunkten var massakrerna i mars, där 90 kvinnor och dussintals barn mödades. Kroppar låg kvar på gatorna i flera dagar. Familjer hindrades från att begrava sina anhöriga enligt religiösa traditioner.

Andra begravdes i anonyma massgravar. Dussintals byar plundrades och sattes i brand. Tusentals människor drevs på flykt. Men detta var bara början.

När de mest intensiva våldsamheterna hade upphört följde systematiska kampanjer för att tvinga alawiter att lämna sina hem. I augusti 2025 stormade säkerhetsstyrkor bostadsområdet al-Sumariyya i Damaskus, tungt beväpnade och utrustade med order om evakuering.

På husväggarna målades med stor svart färg X eller O för att markera vilka familjer som fick stanna och vilka som måste lämna området. Den som protesterade hotades med döden.

När invånarna visade lagfarter och andra officiella handlingar som styrkte deras äganderätt revs dokumenten sönder inför deras ögon. Myndigheterna vägrade erkänna dem med motiveringen att de hade utfärdats under den tidigare regimen.

I slutet av november och början av december samma år drabbades även den alawitiska landsbygden kring Homs och flera stadsdelar i Homs av hämndattacker med tydlig sekteristisk prägel. Butiker och bilar sattes i brand. Civila dödades och skadades i urskillningslös beskjutning. Och ännu en gång fördrevs människor kollektivt från sina hem.

Även detta blir en ny förskjutning av Hellers uttryck: "Tongueless Displaced Alawites", och av Cades order om tiofaldig halshuggning.

Ett av de mest skrämmande uttrycken för denna politik av evig tystnad är övergångsregeringens förnekande av de systematiska kidnappningarna av alawitiska kvinnor.

Myndigheterna har hävdat att endast ett enda fall kunnat bekräftas.

Det står i tydlig kontrast till den dokumentation som presenterats av Amnesty International, FN:s, The New York Times Magazine och flera andra internationella granskningar.

Rapporterna beskriver hur dussintals alawitiska kvinnor kidnappades på sekteristiska grunder och utsattes för sexuellt våld: enskilda och gruppvåldtäkter, i vissa fall med graviditeter som följd, tvångsäktenskap, misshandel, förnedring och sekteristiska förolämpningar. Vissa tvingades delta i religiösa ritualer eller bära niqab. Några frigavs först efter att deras familjer betalat stora summor pengar. Många är fortfarande försvunna. Andra tvingades framträda på sociala medier och förneka vad som hade hänt dem. De berättade historier som andra hade dikterat ihop. De talade med tungor som inte längre var deras egna. Här får Hellers uttryck ännu en smärtsam förskjutning: "Tongueless Abducted Alawite Women."

Att beröva dessa kvinnor deras berättelse är inte bara ett försök att dölja ett brott. Det är ett nytt övergrepp. Ett psykologiskt och moraliskt dödande som påminner om Jack Cades befallning att halshugga den döde mannen om och om igen.

Den eviga tystnadens politik drabbade inte bara alawiterna. Samma mönster upprepades mot druserna under massakrerna i Suwayda den 12 juli 2025 och under veckorna därefter. Hundratals filmer, inspelade av soldater ur övergångsregeringens styrkor och deras anhängare, dokumenterar dödandet av civila druser: äldre människor, barn, kvinnor, läkare och sjuksköterskor.

FN:s oberoende internationella utredningskommission har dokumenterat omkring 1 200 dödade druser, liksom summariska avrättningar, tortyr, sexuellt våld och omfattande nedbränning av bostäder. Amnesty International har dessutom dokumenterat utomrättsliga avrättningar av dussintals människor, kidnappning av minst 105 drusiska kvinnor och flickor, fall av våldtäkter, mord på kvinnor efter övergreppen, nedbränning av fler än trettio byar och fördrivning av tusentals familjer.

Trots detta valde myndigheterna och deras anhängare att rättfärdiga övergreppen och förneka de egna styrkornas ansvar. Därmed fortsatte samma våldslogik att verka: att tysta rösten, att förvanska sanningen, att beröva människan hennes identitet innan man berövar henne livet.

Än en gång blir Shakespeares scen aktuell på ett brutalt sätt. Jack Cades ord får bara ett nytt subjekt:

"Well, Druze shall be beheaded for it ten times."

Och Hellers uttryck återkommer i nya förskjutningar: "Tongueless Dead Druze", "Tongueless Displaced Druze", "Tongueless Abducted Druze Women."

På så vis förenade det gångna året det blodiga förtrycket av Syriens alawiter och druser i ett och samma mönster av våld:

Massakrer som pågick i flera dagar.

Byar som sattes i brand.

Tvångsfördrivningar.

Summariska avrättningar av män.

Kidnappningar och våldtäkter av kvinnor.

Förstörelse av religiösa helgedomar.

Förnedring av människors tro under hets och bifallsrop från delar av maktens anhängare.

Samtidigt fortsatte denna makt att förneka att detta har hänt, och använde den statliga medieapparaten för att befästa en alternativ berättelse byggd på det eviga tystandet. Det är just denna politik som Shakespeare pekade på redan i sin skildring av 1400-talets England.

Hans pjäs utspelar sig i en tid då statsmakten höll på att falla sönder, inbördeskriget närmade sig och de bildade eliterna trängdes undan av en pöbelrörelse som gjorde våldet till politik, vilket gör scenen med Lord Says död på Jack Cades befallning mer än en historisk episod.

Det är en scen som liknar vad dagens Syrien går igenom.

Frånvaro av rättsstaten. Civilt våld. Människor mister sin tunga på samma sätt som Heller skildrar i sin roman. Och mer än så: som i fallet den unge Suleiman Saad. Han dödades inte bara. Hans bröst skars upp. Hans hjärta slets ut och lades ovanpå kroppen.

Mellan det våld Shakespeare skildrade och det våld som utspelar sig i dagens Syrien ligger omkring sex sekler. Sexhundra år efter Europas medeltid.

När ska vår egen medeltid ta slut i det umayyadiska Syrien?

Fotnot

Det umayyadiska Syrien: Efter Assadregimens fall började anhängare till al-Jolani (Ahmed al-Shara) skandera parollen: "Damaskus är umayyadisk. Damaskus är vår fram till domedagen." Parollen har både sekteristiska och politiska dimensioner och anspelar på Umayyadkalifatet (661–750 e.Kr.), då Damaskus var dess politiska och religiösa centrum. Genom denna paroll utestängs samtidigt övriga delar av det syriska samhället – kristna, alawiter, druser, kurder, ismailiter, sekulära och andra, även sunniter som inte delar denna umayyadiska identitetsföreställning.