Tidsinställd strupe
Det finns strupar som varken knivar eller kulor kan döda; ju trängre kroppen blir för dem, desto mer vidgas de. Varje gång deras ägare försöker kväva dem bryter de fram ur ett annat sår. Denna dikt handlar inte om självmord, utan om en grym paradox: att misslyckas med alla försök att lämna, för att sedan gå under i samma ögonblick som man bestämmer sig för att leva.
Himlen är inget annat än en giljotin
som faller över din hals
och säger: "Sånt är livet"
Nej, kasta dig inte genom fönstret
som en handgranat
Det kan hända att en bil kör förbi där nere just då
och du överlever …
Nej, skjut inte dig själv
som vid en fältavrättning
Du blir då både bödeln och offret
Du kanske bara lemlästar dig själv
och överlever …
Nej, vält inte stolen du står på,
när snaran är knuten runt din hals
så att du hänger som apelsiner i nät
utanför matbutiker
Snaran kan skäras av – eller taket rasa
och du överlever …
Nej, kasta dig inte i den torra brunnen
som när sopor slängs i behållarna i gryningen
Brunnen kommer att svämma över av dina tårar
medan du skälver
och du överlever …
Nej, sätt inte kniven mot strupen, inte mot pannan,
inte i naveln som i en vattenmelon
Läkare kan flockas runt dig
och med fullständig grymhet
tvinga livet tillbaka i dig
och du överlever …
– Vad gör man då?
– Säg: "Jag vill leva"
För då – då överlever du inte alls.
