I samband med 20-årsdagen av ryska konstitutionens antagande den 12 december vände sig president Putin till nationen och betonade vikten av traditionernas värde och poängterade att ”förintelsen av traditionella värderingar […] inte bara är dåligt för samhället, utan också anti-demokratiskt eftersom det är baserat på en vag idé och strider mot majoriteten av ryssarnas vilja”. En av anledningarna till att Putin betonar vikten av ”traditionella värderingar” är att försvara den ökända ryska lagen som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” – en lag som helt uppenbart diskriminerar homosexuella, bisexuella och transpersoner, och som tillsammans med det ökade våldet mot homosexuella i Ryssland skadat omvärldens bild av landet.

Putin har emellertid fler baktankar än så. De ryska makthavarna utnyttjar begreppet ”traditionella värderingar” för att stärka stödet från sin konservativa väljarkår och rikta folkets regeringsmissnöje mot en gemensam fiende. Allmänhetens massiva protester under de två senaste åren har skrämt den ryska makten, som nu försöker stärka sin position genom att skapa en ideologisk motsättning mellan ”traditionell” och ”icke-traditionell”, ”rysk” och ”utländsk och främmande”. Det är därför inte konstigt att lagen, som för allmänheten blivit känd som förbudet mot ”homosexuell propaganda”, egentligen förbjuder propaganda mot ”icke-traditionella” sexuella relationer. Det är inte heller konstigt att de ryska makthavarna försöker utmåla motståndare till traditionella värderingar som den ryska regeringens främsta fiender, eftersom de försvarar universella värden och rättigheter för HBTQ-personer och immigranter.

Human Rights Watch öppnade sitt kontor i Ryssland för över 20 år sedan, strax efter Sovjetunionens fall. Vi har sedan dess övervakat utvecklingen av mänskliga rättigheter på nära håll och vi kan tveklöst säga att den förföljelse som just nu pågår av det ryska civila samhället saknar motstycke. Aldrig sedan Sovjetunionens fall har de mänskliga rättigheterna varit mer hotade i Ryssland än i dag.

I förföljelsens kärna finns lagen om ”utländska agenter” som klubbades igenom av parlamentet några månader efter Putins återkomst till presidentposten. Lagen kräver att ryska icke-statliga organisationer som ägnar sig åt det vagt definierade begreppet ”politiska aktiviteter” och tar emot utländska bidrag ska registrera sig som ”utländska agenter”. Vad är det som är så hemskt med det? Till att börja med är ”utländska agenter” synonymt på ryska med utländska spioner eller förrädare. Termen härstammar från kalla kriget och används för att marginalisera och demonisera oberoende grupper och samtidigt framställa dem som det ryska folkets fiender eller utländska förgörande makter.

Bortsett från det kanske du tror att det bara drabbar ”politiska” organisationer, och det är ju ändå inte så bra om icke-statliga organisationer använder utländska medel för att stödja kandidater eller finansiera politiska partier … Men tyvärr, det är värre än så. Enligt den ryska lagen om ”utländska agenter” ska alla icke-statliga organisationer som bedriver opinionsbildning och kritiserar det politiska klimatet klassas som politiska organisationer. I praktiken omfattar lagen i princip alla grupper som bedriver alla organisationer med en agenda.

När organisationer för mänskliga rättigheter och andra icke-statliga organisationer förklarade att de vägrade gå med på regeringens krav, inledde de ryska myndigheterna i mars 2013 en våg av inspektioner i syfte att straffa organisationerna och utpeka dem som ”utländska agenter”. Enligt det ryska chefsåklagarämbetet, som ansvarat för inspektionerna, inspekterades över tusen icke-statliga organisationer runtom i landet. Dussintals organisationer fick varningar eller direkta order om att registrera sig som ”utländska agenter”: Om organisationerna vägrade kunde de bli nedstängda och ledarna riskerade straff på upp till två års fängelse.

Det ryska justitieministeriet har redan stängt ner två organisationer från Golos-nätverket som arbetar med valövervakning. Minst tre icke-statliga organisationer har bestämt sig för att avveckla sin verksamhet för att undvika rättsliga repressalier. Många andra har gått till domstol och slagits för sin sak i månader. Några har lyckats, men åklagarna försöker hela tiden hitta nya metoder som ska tvinga organisationerna att registrera sig som ”utländska agenter”. Den här typen av slag ska ryska organisationer inte behöva utkämpa. Varje rättsmål tar tid och kraft från offren som behöver deras hjälp.

Än så länge har oberoende ryska organisationer inte vikt ner sig för de enorma påtryckningarna, men deras överlevnad hänger på att internationella krafter fortsätter att pressa de ryska makthavarna att dra tillbaka lagen om ”utländska agenter”.

Ryska myndigheter fortsätter att tysta kritiska röster och utmåla rättighetsorganisationer som utländska krafters betalda underhuggare. Dessutom lanserades nyligen en ny landsomfattande kampanj mot irreguljära (papperslösa) immigranter. I juli 2013 började polisen i ryska storstäder, inklusive Sotji där förberedelserna för de olympiska vinterspelen fortfarande pågår, att häkta tusentals personer på grund av deras icke-slaviska utseende. Vissa släpptes efter några timmar eller dagar i häkte utan tillgång till försvarare. Andra kastades ut ur landet efter en lång tid i häktet, följd av iscensatta rättegångar, ofta utan att få betalt för det arbete de kommit till Ryssland för att utföra.

Samtidigt har många uppsatta myndighetspersoner uttalat sig invandringsfientligt och anklagat invandrare (med eller utan uppehållstillstånd) för att vara för synliga i det ryska samhället, skylta med sina utländska seder och bruk, begå brott och ta jobben från ryssarna. När några utländska grönsaksförsäljare på en marknad utanför Moskva attackerades av en uppretad folkhop nekades de skydd av polisen och frihetsberövades i stället, enligt uppgift för deras egen säkerhets skull. Enligt en undersökning som Human Rights Watch tagit del av (som utförts av en lokal expertgrupp som övervakar invandringsfientligt våld) ökade våldet mot invandrare med 40 procent runtom i Ryssland under de tre månader som följde på den invandringskritiska kampanjen.

Det finns tydliga kopplingar mellan denna kampanj och kampanjen mot HBTQ-personer. Lagen mot ”homosexuell propaganda” följdes av aggressiv homofobisk retorik i ryska medier, även från offentligt håll, och resulterade i en ökning av hatbrott mot homosexuella och HBTQ-aktivister.

Färska undersökningar visar att homofobin ökat markant i Ryssland under 2013. Över hela landet har medborgargarden med extremnationalistisk profil dykt upp. De lockar män och pojkar till sina möten, där de anklagar dem för att vara homosexuella och förnedrar eller misshandlar dem. Videoklipp från dessa möten läggs sedan upp i sociala medier. I några fall har förundersökningar inletts mot denna typ av händelser, men de har än så länge inte lett till några rättsliga påföljder.

I december 2013 beskrev en av mina kolleger hur en homosexuell man i Sibirien blivit nerslagen på gatan av en grupp extremnationalister bara för att han varit uppseendeväckande klädd. Människor såg på utan att ingripa, samtidigt som förövarna skrek att de straffade en bög. Polisen undviker att undersöka den här typen av fall. Om överfallen faktiskt undersöks stämplas de oftast som gatuvåld och inte hatbrott.

Lagen som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” gör det i princip omöjligt att framföra någon som helst positiv information om HBTQ-frågor så länge barn kan tänkas lyssna. Lagen påstås skydda barnen, eftersom man cyniskt likställer homosexualitet med pedofili. I juni antog parlamentet en lag som gör det omöjligt för samkönade par och ogifta personer från länder som tillåter samkönade äktenskap att adoptera barn från Ryssland. I september lade statsduman fram ett förslag som ska göra det möjligt att frånta en person sina föräldrarättigheter om han eller hon visar sig vara homosexuell. Förslaget drogs senare tillbaka för ”genomgång”, men förväntas läggas fram igen så fort OS i Sotji är över. Det är därför viktigt att internationella organisationer fortsätter att granska Ryssland även efter OS.

När jag tänker på dagens situation i Ryssland, kan jag inte låta bli att tänka på en av mina vänner. Han växte upp i en liten sovjetisk stad och insåg att han var homosexuell vid 15 års ålder. Han visste inte ens vad det kallades, eftersom ”ordet inte fanns i Sovjetunionen”, men kunde inte längre förneka faktumet att han drogs till killar och inte till tjejer. Till slut besökte han en lokal vårdcentral. Läkaren suckade och sa: ”Ta mycket C-vitaminer, så går det förhoppningsvis över till slut … Men viktigast av allt, säg aldrig något till någon.” På den tiden kunde homosexualitet leda till långa fängelsestraff och läkaren försökte faktiskt skydda sin patient genom att säga till honom att hålla tyst.

När min vän berättade sin historia för mig var han i 50-årsåldern. Vi skrattade hjärtligt och sa att även om det inte alltid var enkelt för homosexuella i Ryssland, så behövde de i alla fall inte gömma sig i garderoben resten av livet. Men nu, 40 år senare, är det precis där de ryska makthavarna tycker att de ska stanna – i garderoben. Och de som vågar berätta om sin sexuella läggning eller sitt missnöje med regeringens politik hotas med straff och svartmålas som förrädare. Allt det där försöker den ryska makten dölja bakom en tunn fernissa av ”traditionella värderingar”.