Det finns hopp nu
Lena Bezawork Grönlund är född 1975 i Addis Abeba i Etiopien och är uppvuxen i Västerbotten. Hon jobbar som bibliotekarie och debuterade 2017 med romanen Slag. Vi publicerar här en personlig text av henne som skildrar ett återvunnet hopp som legat i dvala under decennier – ett hopp som i 1970-talets Etiopien tändes av studenter med drömmar om ett rättvist samhälle, och som nu, över 40 år senare, sakta men säkert vaknar till liv igen.
Det var den varmaste sommaren på många, många år. En sällsam värmebölja lade sig som en filt över Skandinavien.
Augusti 2018. Min biologiska far besöker Sverige för första gången. Han säger att det är varmare här än det någonsin blir i Addis Abeba. Han har rätt, luften står stilla.
Luften står stilla. Gräset förblir gult hur mycket vi än vattnar. Det är likadant i Västerbotten som vi besökt ett par veckor tidigare. Abate räddar de söndertorkade pelargonerna i rabatten nedanför vårt fönster, sätter de i krukor inomhus och vattnar. Varje morgon tar han med sig datorn ut på verandan, sätter sig vid utomhusbordet och lyssnar på de senaste nyheterna från hemlandet.
Det var något familjärt i den rutinen, något han sade han inte känt på tiotals år.
I backspegeln. Mer än fyrtio år tidigare sitter han på trappstegen till universitetsbyggnaden i Addis Abeba och väntar på sina klasskamrater. De ska med all sannolikhet till något av de politiska möten som ägde rum under den här tiden. Solen glider fram bakom molnen men stannar aldrig särskilt länge. Snart hade 1970-talet nått sin mitt. Abate var inte mer än tjugo år gammal. Han hade flyttat till huvudstaden från landsbygden och läste kurser på universitetet, bland annat i ekonomi. Han hade sett sina släktingar kämpa på landsbygden under usla förhållanden. Under ett styre som mest liknande ett feodalt system, där bönderna i princip var livegna och aldrig ägde sin mark.
Abate trodde på socialismen, på att fler skulle äga tillsammans.
Han engagerade sig i studentprotesterna, han trodde på ett samhälle där fler delade på landets resurser på ett rättvist sätt, där bönderna kunde äga mark. Han och hans kamrater hade stora förhoppningar om ett bättre och mer rättvist samhälle. Det var hans och många andras drivkraft. De var hoppfulla där på stentrappan, det var hoppet som brann i de unga kvinnorna och männen som marscherade fram på gatorna och krävde rättvisa.
Jag och min tvillingsyster föddes mitt i denna tid, mitt i tron på en rättvisare framtid. Det har alltid varit en del av vår familjs historia, som en förklaring också till hur vi adopterades till Skandinavien.
Det var en omvälvande och överväldigande tid i landets historia. Men när så förändringarna precis skulle ske, när Mengistu Haile Mariam tog makten 1977 bröt han alla löften, tiotusentals människor dödades eller sattes i fängelse, än fler flydde landet. Hoppet byttes snabbt ut mot något helt annat. Det man läst om i teorin omsattes aldrig i praktiken. Mengistu skapade en auktoritär enpartistat med totalitära tendenser.
Addis Abeba blev en annan stad, indelad i mindre kebeles, så kallade grannskapsföreningar. För varje kebele fanns en administration, hit rapporterades alla detaljer i människornas liv, varje nål som föll till golvet utan ett ljud blev misstänkt, rop blev till viskningar, människorna tittade sig åt sidan och bakåt innan de ens öppnade munnen, deras röster förändrades, förvrängdes, en hälsning blev till ett angiveri, ett farväl ett dödstecken, andetag blev till fotsteg, drömmar blev smulor, levande blev döda, vänner fiender och fiender vänner, tills alla var rädda för alla.
Abate flydde huvudstaden för att slippa lyda order men hamnade ändå i fängelse en tid, han höll sig gömd utanför Addis Abeba i Ziwaiområdet, nära den stora sjön Ziwai, där han arbetade som lärare en tid. När han kom tillbaka till huvudstaden fick han politiska uppdrag på lokal nivå ute i provinserna, han kunde jobba för det han trodde på i det lilla.
När jag och min syster hälsar på honom i Etiopien i början på 2000-talet tittar han sig först omkring och sänker rösten innan han fortsätter på den historia han skrivit om i sina brev till oss. Det fanns inte hopp i hans röst, i den berättelsen.
Det finns hopp nu.
Den nye premiärministern Abiy Ahmed har på vad som kanske verkar vara ett mirakulöst sätt lyckats vrida nyckeln ur handen på en icke-demokrati. Många säger att han gjort mer för att skapa demokrati på ett par månader än vad som gjorts på flera årtionden. Det kan tyckas som att förändringarna har kommit som en blixt men det ligger mångårigt hårt arbete bakom, tjugotals år av kvinnors och mäns outtröttliga arbete.
Hoppet som fanns hos den tjugoåriga studenten på 1970-talet, hörs nu igen. Det är den förhoppningen som väcker min pappa i gryningen, som finns där i hans ansiktsuttryck då han sätter sig på verandan till vår lägenhet utanför Stockholm och fäller upp laptopen och trycker på play.
