Historik
Under ett möte i Stavanger 9–10 juni 2006 mellan representanter från omkring 15 städer och ett par medlemmar från PEN International föddes ICORN (International Cities of Refuge Network). Hur ny och unik denna skapelse än må te sig, finns det naturligtvis en bakgrundshistoria:

International Parliament of Writers (IPW) kom till i juli 1993 efter ett upprop som inleddes av 300 författare från hela världen som en reaktion på det ökande antalet mord på författare i Algeriet. De som skrev under betonade behovet av en ny internationell struktur med förmågan att organisera ett slags konkret solidaritet med förföljda författare. Den 27 juni 1994 grundades IPW formellt och Salman Rushdie blev organisationens första ordförande. Han efterträddes senare av författarna Wole Soyinka och Russell Banks. IPW hade från början sin bas i Strasbourg och flyttade sedan till Paris. Christian Salmon blev dess verkställande direktör, och namnkunniga franska intellektuella såsom bland annat Jacques Derrida och Pierre Bordieu visade ett starkt engagemang. IPW:s stadga antogs formellt av Europarådet och godkändes av Europaparlamentet.

IPW bildade strax därefter International Network of Cities of Asylum (INCA), och över 25 städer gick med i nätverket från hela Europa, USA och Mexiko. INCA:s medlemsstäder åtog sig att vara värd för, skydda och främja en förföljd författare under ett år. En kommitté bestående av kända författare och experter som hade inrättats av IPW valde ut, kvalificerade och rekommenderade de författare som skulle få skydd. IPW beslöt vidare ”att försvara friheten att skapa varhelst den hotas samt att genomföra utredningar och forskning kring nya former av censur”. En ny och ambitiös årlig översyn (AUTODAFE) blev det viktigaste PR-instrumentet i samarbete med olika bokförlag runt om i världen.

Men i och med att 1900-talet gick mot sitt slut kom IPW och INCA att stå inför ett flertal utmaningar, både ekonomiska som organisatoriska. Finansiärer drog tillbaka sitt stöd och medlemsstäder slutade ansluta sig. IPW upplöstes 2004 och följande år gick INCA formellt samma väg tillmötes.

Den kommande generalförsamlingen och firandet av ICORN:s 10 år jubileum under våren 2016 kommer att äga rum i Hotel de Ville (Paris stadshus). Redan i februari 2004 spelade Hotel de Ville en anmärkningsvärd roll då det på en och samma gång var en mötesplats för både upplösningen av INCA och det framtida skapandet av ICORN. INCA hade sammankallat sina medlemsstäder till ett kris/överlevnadsmöte, vilket syftade till att konsolidera och skapa en nystart för nätverket. Detta möte var ett misslyckande vad gällde att rädda INCA, men genom att samla några av nätverkets allra mest aktiva medlemmar ledde det indirekt till det att de första frön till det som kom att bli ICORN såddes. Städerna Frankfurt och Stavanger möttes för första gången, och direkt efter mötet i Paris bestämde de sig för att utforska möjligheterna att fortsätta det allt viktigare arbetet att erbjuda en fristad för förföljda författare.

Ett år senare (februari 2005) fick Stavanger tidigare och nuvarande medlemmar av INCA att mötas och undersöka frågan i mer detalj: Skulle det, baserat på IPW:s och INCA:s obestridliga framgångar och de läxor man hade lärt sig från deras misstag, vara möjligt att tänka sig att ett nytt initiativ, en ny hållbar och effektiv struktur, skulle kunna skapas? En ny global rörelse, där städer (och regioner) kunde återförenas och förstärka sina insatser för att skydda och främja hotade författare från hela världen? Mötet enades om att ja, det var värt att ta risken. Mötesvärden, med andra ord Stavanger, uppmanades att se till att ett nytt nätverk hade en fysisk och juridisk grund att stå på.

Och sedan hände det. Efter initial finansiering från Stavanger kommun, norska MFA, Fritt Ord och Sigrid Rausing Trust kunde ett konstitutionerande möte sammankallas i Stavanger i juni 2006, och därmed skapades International Cities of Refuge Network (ICORN).

Det har gått tio år sedan dess och en på många sätt fantastisk historia har ägt rum. Denna har ännu inte riktigt samlats in och nedtecknats. Nedan följer några tankar från ett långt ifrån objektivt, men desto mer engagerat, för att inte säga förtrollat, perspektiv angående det omöjliga och oövervinnerliga i denna nya skapelse.

Det omöjliga
Den mycket korta redogörelsen för IPW:s och INCA:s uppgång och fall ovan visar självfallet varken vederbörlig respekt för dessa nätverks fantastiska prestationer eller tar upp de verkliga orsakerna bakom deras fall. Den ger dock tillräckligt med ammunition för den första anledningen varför ICORN är omöjligt: Man har försökt förut, och det var ett mycket klart och tydligt misslyckande. Eller snarare visade berättelsen om INCA på ett tydligt sätt att oavsett hur human och rättfärdig saken än är, och oavsett vilka berömda och professionella resurser man engagerar, finns det ingen garanti för att arbetet skall lyckas över tid.

En av de uppenbara olösta frågorna var ”post-placeringssyndromet”: Vad händer efter ett års vistelse? I många fall kunde författaren resa vidare till en annan stad, men vad händer om han/hon har familj? Och fanns det inte en risk att en alltmer sluten krets tog form, med endast begränsade möjligheter att ta sig an nya kandidater? En annan svår fråga gällde rutinerna för val/kvalificering: Kan man verkligen i det långa loppet räkna med att en kommitté bestående av framträdande författare och experter ska kunna leverera rätt domar om vilka förföljda författare som förtjänar en fristad och vilka som inte gör det?

För det andra, vad kan städer som Chiusi, Bryssel, Molde, Stockholm, Luzern, Pittsburgh, Hannover och Mexico City ha gemensamt? Vad skulle binda dem och 40, 50, 60 eller flera andra städer samman i ett meningsfullt och hållbart sammanhang? Gör själva handlingen att bjuda in en enskild författare eller konstnär att en ICORN-stad faktiskt skiljer sig åt från världens alla andra samhällen, städer och metropoler? I synnerhet i vår tid av migrationsvågor och flyktingkriser, är inte att prioritera en enskild individ bland de stora folkmassorna med behövande människor ett sätt att två våra händer, att polera upp en stads humana framtoning nästan helt utan kostnad?

Eller sett från motsatt perspektiv: Vad får en stad tillbaka från en långsiktig investering när den blir en ICORN-stad? Staden förväntas tillhandahålla boende, täcka lön/levnadsomkostnader, integrera den som får fristad i samhället samt ha personal som sköter den administration som följer på medlemskap. Dessutom måste man betala enbart för att bli medlem samt även täcka alla transportkostnader för den som får fristad från varhelst denna person förföljdes ända till värdstaden. Medlemskap i en klubb bestående av andra städer, status som en fristad, en inbjudan till ett årsmöte (med självkostnadspris). Betalar det egentligen priset? Kan en seriös internationell organisation grundas på förväntade långsiktiga åtaganden från städer utifrån denna typ av premisser?

Om det är så, och för det tredje, vet en stad vad den gör när den tar en författare, konstnär, människorättsaktivist, ur hennes nationella kamp, hennes organiska, regionala sammanhang och placerar henne i en helt främmande, fjärran miljö? Skulle inte ett nätverk som ICORN, i synnerhet när det växer och blir mer omfattande, bidra till en betydande kompetensflykt i och med att alla kolleger till den utvalda personen med fristad genom ICORN skulle sakna en viktig individ som de skulle ha behövt i sin kamp för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i ursprungslandet?

Det verkar som om det finns en allvarlig paradox inbyggd i själva nätverkets struktur: ”ICORN är ett tillfälligt, långsiktigt vistelsesystem.” Vad kan egentligen vara både långsiktigt och tillfälligt på en och samma gång? ICORN säger klart och tydligt att det inte är, och aldrig kan vara, en flyktingorganisation; ett nätverk av städer som agerar värd för flyktingar som råkar vara poeter, journalister, bloggare, förläggare och så vidare. Men när någon med en fristad genom ICORN har återhämtat sig från sin chock/förföljelse, acklimatiserat sig till sin nya miljö, börjat nå ut till en lokal och internationell publik, hur vettigt är det då att säga till henne att om två månader kommer hennes vistelse att vara över? Kanske, om hon råkar vara ensamstående, finns det kanske andra alternativ, ICORN-relaterade eller inte, som kan vara meningsfulla. Men om hon är gift, har fem barn och är för all framtid förbjuden att återvända hem, vad finns det då för möjliga och hållbara alternativ?

Det oövervinnerliga
Det har gått över tjugo år sedan den ursprungliga idén att be städer skydda och främja förföljda författare föddes och började förverkligas. Det är över tio år sedan International Network of Cities of Asylum kollapsade och den nya skapelsen började förberedas. Vilka är då anledningarna till att vi vågar återvända till Hotel de Ville i Paris, inte för en slutlig jordfästning, utan att för fira ICORN:s 10-årsjubileum med några stora framgångar samt goda utsikter för fortsatt tillväxt och utvidgning?

En viktig historielektion var att om man ville få städerna att göra detta arbete över tid behövde de vara engagerade och ha möjligheter att utföra det. Ansvaret att driva nätverket kunde inte vara beroende av en kommitté bestående av framstående författare. Hårt arbetande volontärer allierade med kommunala tjänstemän var ICORN:s nya avantgarde. Styrningsmodellen som bestod av generalförsamlingen bestående av städer som ICORN:s högsta organ samt de valda stadsdelegaterna som dess exekutiva styrelse skapades inte för att tillfredsställa finansiärer eller för eleganta PowerPoint-presentationer. Den var rörelsens verkliga livlina, vilken säkrade organisatorisk effektivitet samt ägande bland de personer på fältet som såg till att nätverket rörde sig framåt.

Positiv energi uppstod därmed mer eller mindre redan från dag ett. Vinn-vinn-situationer uppstod – ju mer staden investerade i att skydda och främja deras personer med fristad genom ICORN, desto mer fick de tillbaka. Barcelona, Bryssel, Frankfurt, Norwich, Stockholm och Stavanger inledde 2007 det EU-stödda ”Shahrazad – Stories for life”-projektet för att ge maximal uppmärksamhet åt deras personer med fristad genom ICORN samt förstärka dessas röster, samt även förstärka de röster som tillhör kollegorna i alla andra städer inom nätverket. Täta regionala och nationella möten, liksom de stora årsmötena, främjade utbyten av idéer, erfarenheter, utmaningar och framgångshistorier för alla inblandade parter. När städer såsom Malmö, Barcelona, Stavanger och Mexico City prioriterade att rekrytera nya städer att gå med i nätverket blev förutsättningarna för tillväxt och expansion än bättre.

ICORN tog en annan betydande väg som skilde sig åt från sina föregångare genom en djupgående partnersamverkan med PEN International, världens ledande organisation för litteratur och yttrandefrihet. I nära relation med PEN:s Writers in Prison Committee, men med en viss professionell distans, upprättades en utvärderings- och kvalificeringsstruktur, vilken visade sig bli ett mycket viktigt kännetecken för ICORN:s varumärke. Från sitt huvudkontor i London, och med 150 anslutna kontor i över 100 länder, tillhandahöll PEN International det globala, hållbara instrument ICORN behövde för att behandla det ökande antalet medlemsstäder och sökande. I och med att förbindelserna mellan PEN och ICORN utvecklades, kunde ICORN få många andra fördelar från det engagemang och den energi som uppvisades av hundratals, om inte tusentals, medlemmar i PEN-avdelningar runt om i världen.

2010 konsoliderades ICORN till att bli en oberoende internationell medlemsorganisation, och en mer distinkt och stabil organisatorisk identitet uppstod. Med ett tillfälligt, långsiktigt och säkert vistelsesystem stod ICORN ut som en unik blomma bland världens alla organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Ett ömsesidigt beroende och inte ensidighet och professionell prestige var dock varumärket och vägen framåt. Varje ny samarbetspartner som ICORN arbetade med förstärkte potentiellt organisationens arbete och synlighet. Genom ett varaktigt och givande utbyte av idéer och erfarenheter med Europaparlamentet och EU-kommissionen fick ICORN bättre förståelse vad gäller sin egen verksamhet och positionering: En liten, men nödvändig länk i den globala kedjan av skydd och främjande åtgärder för de som står upp för mänskliga rättigheter samt befinner sig i fara. När ICORN:s generalförsamling 2014 beslutade att utöka organisationens omfattning till att även bjuda in icke-verbala konstnärer i fara till vistelser genom ICORN, skedde inte detta som en konkurrerande gest mot andra yrken, utan som en organisk, legitim förlängning av nätverkets arbete att nå ut.

Det kan inte sägas tillräckligt tydligt: Om det inte var för den otroliga styrka, mod och kreativitet som utförs av de som kämpar för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet runt om i världen, skulle skapandet av ICORN och firandet av dess 10-årsjubileum vara meningslöst; eller snarare, det skulle och kunde aldrig ha ägt rum. Över 150 poeter, journalister, dramatiker, bloggare, musiker, förläggare, författare, regissörer, serietecknare, redaktörer och andra förföljda människorättsaktivister har funnit en fristad i ICORN-städer sedan 2006. De mångsidiga och kreativa sätt med vilka de har berikat, inspirerat och utmanat sina värdländer är odiskutabla. Vi såg även att ICORN-författare och konstnärer i större grad nådde ut till sina hemländer från sina fristäder; ofta mer omfattande och effektivt än innan de var tvungna att lämna sina hem. En betydande omvänd kompetensflykt.

Förra årets Nobelpris i litteratur och Nobels fredspris lyfter fram en viktig del i ICORN:s arbete. Både Svetlana Aleksijevitj (Vitryssland) och Sihem Bensedrine (en av grundarna bakom Human Rights League och nuvarande ordförande för Tunisiens Sannings- och värdighetskommission) befann sig i exil under långa perioder under de senaste årtiondena, och de använde sig båda av ICORN-vistelser (Göteborg och Barcelona) som ett slags basläger för sin kamp för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i sina hemländer. De har båda kunnat återvända och fortsätta sitt arbete i Vitryssland och Tunisien. Samtidigt som exempelvis den palestinske rapparen Khaled Harara anordnar hiphopworkshops för ungdomar i Gaza från sin tillflykt i Göteborg, den marockanske journalisten Zineb el Rhazoui skrev och skriver för Charlie Hebdo från ICORN-skydd i Ljubljana och Paris och den libyske poeten och akademikern Ashur Etwebi kämpar för sitt lands framtid från sin ICORN-vistelse i Trondheim.

***

När det ursprungliga nätverket invigdes 1995 frågade Jacques Derrida: ”Kan staden, utrustad med nya rättigheter och en större självständighet, öppna upp nya horisonter vad gäller möjligheter som man tidigare bara har kunnat drömma om inom folkrätten?” Tjugo år senare kan vi åtminstone börja se hur våra drömmar om en framväxande ny ordning håller på att besannas: ”Låt oss vara de som genomför förändringen. Låt oss vara de som välkomnar”, sade Pittsburghs borgmästare William Peduto i november förra året. Och då Wroclaws borgmästare Rafal Dutkiewics skrev under stadens avtal med ICORN sade han: ”I synnerhet i tider som dessa, när nationer utsätts för tryck från politiska utmaningar utan motstycke, är det viktigt att städer kan stiga fram och betona värdet av gästfrihet och solidaritet.”

Inför ICORN:s stundande generalförsamling i Paris går sista ordet till stadens borgmästare Anne Hidalgo: ”Under hela 1900-talet har Paris har varit en hemvist för landsflyktiga från hela världen, för intellektuella och konstnärer. De värderingar som gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är kärnan i vår stads internationella strategi. Att vara en del av ICORN och att agera värd för författare, journalister och konstnärer i fara är både ett mycket konkret och ett viktigt symboliskt fullbordande av vårt åtagande.”