Det räcker inte att en stat kallar en kvinna för hora för att beröva henne hennes värdighet.

Föreställ dig att du en gång försökt bekämpa ondskan genom att omvandla berättelser till bilder, en dag faller offer för den. Och att denna ondska skapats av en stat vars lag utvecklats i takt med brottsligheten, inte av människors enskilda och isolerade handlingar.

Under de år jag ägnat mig åt att försvara mänskliga rättigheter och frigöra samhället från despotismens och auktoritarismens grepp har jag studerat den politiska repressionens historia i Marocko. Kvinnornas kamp har under denna period fått förhållandevis lite uppmärksamhet men jag har fått möjlighet att möta kvinnor som varit med och format Marockos minne under blyets och eldens år, då Hassan II styrde med järn och eld. På den tiden var maktens behov av att tortera oppositionella i hemliga fängelser omättligt. På grund av alla övergrepp, alla dödade, försvunna och alla masskidnappningar kom perioden att räknas som den blodigaste i landets historia, men man lät åtminstone inte sin hämnd gå ut över de oppositionellas kvinnor så som man gjort under de senaste åren.

En gång befann jag mig på en psykiatrisk avdelning för att läka min själ från bördan av de oförrätter jag utsatts för och från den förtryckande maktens illvilja, och som hade gjort mitt namn och mitt liv till förstasidesnyheter. Läkarna frågade mig varför jag kommit dit.

– Jag känner att jag inte längre kan skydda mig själv, svarade jag.

Läkarna frågade vad lagen egentligen är värd i vårt land. Jag hade ännu inte berättat om vad som hade hänt mig och min familj, eller om hur denna lag upphör att fungera så snart någon av oss försöker åberopa den.

– Om vi verkligen hade haft en lag hade inget av det här inträffat, sa jag.

– Vem är du? frågade en av dem bestört.

– Jag heter Kholoud, svarade jag. Jag är människorättsadvokat och manusförfattare och jag har utsatts för belägring. Jag är hustru till en marockansk författare och journalist som godtyckligt fängslats och dömts till fem års fängelse. Jag är mor till två barn. Mitt första barn födde jag under polisens påtryckningar, och min dotter befinner sig hos sin far i den exil han tvingats till efter att han lämnat fängelset. Det här är sjätte året som jag utsätts för en storm av verbala angrepp, attacker och utpressning från en press som står över lagen. Till följd av detta angrepp har jag hindrats från att arbeta.

– Hur då? frågade läkarna.

– Det är ett krig som inte kostar makten särskilt mycket, men som är effektivt, svarade jag.

– Hur menar du? frågade en av dem igen.

– Vårt land behöver inte längre använda alla sina institutioner för att genomdriva lagen, svarade jag. Det räcker att det finns en press som lyder under makten och som fyller alla funktioner: den hotar, utpressar, angriper, stämmer, anklagar och spionerar.

Under de senaste åren, under Mohammed VI:s regeringstid – eller ”den nya eran”, eftersom man ständigt pratar om ”det nya maktbegreppet” – har tortyrmetoderna blivit alltmer lömska. Makten utövar inte längre tortyr öppet på samma sätt som under den gamla eran, men den vill inte heller bryta med den, eftersom man är bunden av sitt deltagande i FN och har tagit på sig ett allt större ansvar inom denna sedan den avlidne Hassan II:s era gått i graven. Detta inte minst eftersom offren för hans styre har krävt att de brott som dåtidens säkerhets- och militärapparat begick aldrig ska upprepas.

Men den nya makten har valt en annan väg och en annan form av tortyr. Dess vidrigheter finansieras med offentliga medel, och de marockanska medborgarnas fickor töms för att bekosta dess ligister. Detta sker genom skapandet av en ”privat press” som sliter människors heder i stycken, utpressar dem och kränker värdigheten i kritiska röster. Den stämplar kvinnor som horor och beskriver män som homosexuella – samtidigt som den, skrattretande nog, försvarar homosexuellas rättigheter när de kan framställas som offer för att användas mot oppositionella.

Makten i vårt land har valt att använda en press som står under dess kontroll för att öppet gå underrättelsetjänstens ärenden. Den förses med känsliga uppgifter om människor för att kunna tysta dem och hämnas på dem.

Det räckte inte att kalla mig de mest avskyvärda saker. I sitt krig mot vår kamp för rättvisa, vars fasor och plågor jag bar utan att ge vika, klistrade den också medeltida skamstämplar på mig för att förnedra mig.

För makten i mitt land räckte det inte att svälta mig genom att belägra mig och skrämma alla som arbetar med mig.

Det räckte inte att på ett laglöst sätt hindra mig från att arbeta, trots att jag är mor till två barn som behöver mig mer än någonsin.

Det räckte inte att fängsla min man, med all den möda och alla de plågor som följde.

För ett helt land och alla dess institutioner räcker inte alla de tragedier som redan drabbat oss.

Och det räcker inte för dem att göra mig till en hora.