Hoppa till huvudinnehåll

Det uiguriska traumat och hotet om kollektiv minnesförlust

”Det finns en stor risk för att nästa generation uigurer liksom andra förtryckta och koloniserade folk i världen drabbas av kollektiv minnesförlust”, skriver forskaren Patrick Hällzon. I den här artikeln skildrar han faran med att nästa generation uigurer inte kommer att ha några band till vare sig sitt land eller kultur, utan i stället vara enspråkiga, kinesisktalande individer skolade i kommunistisk ideologi. När ingen längre känner till en kultur, vem ska då sätta stopp för dess utrotning?

Credits Text: Patrick Hällzon 01 juni 2020

Xinjiang, eller Östturkestan som uigurerna själva kallar sitt hemland, kan i dag beskrivas som ett skräcksamhälle av orwellska mått. Listan över de övergrepp som uigurer och andra minoriteter i provinsen utsätts för kan göras lång. Inte sedan andra världskriget har en så stor enskild folkgrupp fängslats enbart på grund av sin kultur, sitt språk och sin religion. För närvarande sitter över en miljon människor i så kallade omskolningsläger, ett ord som givetvis enbart är en förskönande omskrivning för koncentrationsläger. Vissa rapporter uppger att uppemot 3 miljoner fängslats, och det av en befolkning som uppskattas till cirka 11 miljoner. Med de senaste månadernas utbrott av coronaviruset har fruktan utökats än mer, då vem som helst kan förstå vad det skulle innebära om viruset sprider sig i överfulla läger. Här tvingas vanligt folk, vars enda ”brott” är att de är uigurer eller kazaker, att avsäga sig sin kultur och sitt språk och i stället lovsjunga kommunistpartiet och dess ledare Xi Jinping.

Barn vars föräldrar sitter i läger skickas till barnhem för att fostras i kinesisk anda. Med andra ord, de förvägras växa upp med sina föräldrar och uiguriska språk och traditioner för att i stället indoktrineras i kinesisk kultur och språk. Målet är fullkomlig assimilering. Det vill säga, man ämnar skapa en ny generation som glömt sitt ursprung, sina traditioner, sin livsstil, sin religion och sitt språk. Inom sociologin talar man om kollektiv minnesförlust. Det finns en stor risk att nästa generation uigurer inte kommer att ha några band till vare sig sitt land eller kultur, utan i stället vara enspråkiga, kinesisktalande individer skolade i kommunistisk ideologi.

Trots att det uiguriska språket enligt lag skall vara skyddat, har skyltar tagits bort från offentliga byggnader; att ha halal-skyltar på restauranger är olagligt; folk blir arresterade ifall de har skägg eller bär slöja. Tills för ett par år sedan gavs det ut rikligt med litteratur på uiguriska och andra språk i Xinjiang. Nu har dessa ersatts av böcker på kinesiska.

Rapporter bär dessutom vittnesmål om att uppemot en miljon kadrar har skickats ut för att flytta in i uigurernas hem för att övervaka ifall de ägnar sig åt vad man kallar ”religiös extremism”. Syftet är att kontrollera att undersåtarna lever ”rätt” och inte har ”extrema” idéer som att undvika att se på tv, avstå från att röka och dricka alkohol. Med ordet ’extremist’ avses personer som har en väggbonad med islamiskt motiv eller en Koran hemma. Hur många religiösa symboler har vi inte själva i det avkristnade Sverige? – Dop, bröllop och begravning i kyrkan, julkrubbor, röda dagar, flaggan – allt är fullt med kristen symbolik.

Vad som händer i Kina i stort är att myndigheterna ser på religion som ett gift, och också andra religiösa grupper såsom kristna upplever i dag förtryck. I Xinjiang har det gått så långt att man nu river heliga mazar (muslimska helgongravar), pilgrimsplatser och moskéer i rasande fart så som skedde under Kulturrevolutionen för över 50 år sedan. Samtidigt kan skönjas en bisarr verklighet där den inhemska turistindustrin i till exempelvis staden Kashgar, ökat med 40 procent alltmedan människor tynar bort i läger inte långt därifrån. Följande citat från den Hong Kong-baserade tidningen South China Morning Post belyser detta sammanhang:

“China promotes Xinjiang as tourist heaven while holding Muslim Uygurs in re-education camps. Authorities in Xinjiang have created a parallel universe of smiling locals, exotic food and ‘ethnic’ dance, and are promoting the region to tourists. Meanwhile, Turkic-speaking Muslims are subject to mass internment and tight security, and denied the right to cultural expression.”

Utrensning av intellektuella

Som Magnus Fiskesjö rapporterar i detta nummer har flera välkända uiguriska akademiker och kulturpersonligheter arresterats. Flera har haft högt uppsatta jobb, en del har varit med i kommunistpartiet och de talar felfri kinesiska och har inte utryckt något motstånd mot Kina. Det som de har gemensamt är att de är uigurer, kazaker med flera och att de skrivit och sjungit på sitt eget språk eller slagit vakt om sitt kulturarv. I dagens Xinjiang är detta tillräckligt för att stämplas som att ”ha två ansikten”, en anklagelse med vilket menas att man utåt agerar på ett sätt, medan man egentligen menar något annat. De människor som tidigare varit språkrör för uigurisk kultur anklagas nu för att verka emot Kina. De senaste åren har således en massiv utrensning av intellektuella skett. En lång rad akademiker, sångare, poeter, företagare, studenter med flera har helt enkelt försvunnit eller skickats till omskolningsläger medan andra, såsom geografen Tashpolat Tiyip, har dömts till döden.

Professor Rahile Dawut

Enligt en lista som sammanställts av den oberoende människorättsorganisationen Uyghur Human Rights Project uppgår de bekräftat försvunna kulturpersonligheterna till över 400 personer. En av dessa är den internationellt välkända kvinnliga antropologen Rahile Dawut, en av de främsta forskarna kring pilgrimsfärder till mazar ’muslimska helgongravar’ och uigurisk folklore. I december år 2017 skulle hon åka med ett flyg till Peking från hemstaden Urumchi. Sedan dess har hon inte hörts av. Ingen förutom Kinas regering vet med säkerhet vad som hänt henne. Rahile Dawut var en av de första uiguriska kvinnorna med doktorsexamen och har inspirerat en hel generation unga uigurer. Många av dessa har blivit de första i sina familjer att studera på universitet. Flera av hennes studenter har också vittnat om chocken i att höra att deras kära muallim (”läromästare”) råkat ut för detta grymma öde. Det är förstås inget öde utan en uttänkt strategi att tysta det uiguriska folket genom att fängsla dess främsta talespersoner inom akademi, journalistik, litteratur, musik och annat.

Uigurer i diasporan – kollektivt trauma

Situationen är också mycket svår för de uigurer som befinner sig utanför hemlandet. De kan inte uttrycka offentligt om vänner och familj av rädsla för repressalier av familjemedlemmar och lever med en ständig oro och rädsla för vad som kan hända nära och kära. Unga människor som bara ville åka utomlands för att studera har hamnat i ett läge där det är livsfarligt att återvända. Många är nu fast i främmande länder utan vare sig familj eller skyddsnät. Deras rädsla för att återvända är berättigad. Rapporter uppger att uigurer som återvänt till Kina har försvunnit. Kinas kontroll sträcker sig dessutom utanför landet. Uigurer kontaktas regelbundet av kinesiska myndigheter med hot om att straffa släktingar till dem som uttrycker öppen kritik mot regimen. Därför vågar många uigurer inte skriva vad de tycker på sociala medier trots att de själva befinner sig ’säkert’ utanför Kina.

En brytpunkt blev ett rykte 2019 som började cirkulera om att den kände musikern Abdurehim Heyit, en mästare på tvåsträngad lutan dutar, hade dött i ett av lägren. Kina gick ut med en dementi och visade upp en kort videosekvens på den folkkäre sångaren för att bevisa att han levde. Detta ledde dock inte till att uigurer lugnade ner sig, utan medförde i stället till att fler började protestera genom att ladda upp bilder på deras egna försvunna nära och kära på internetsidor tillsammans med hashtag #MeTooUyghur, en kampanj initierad av människorättsaktivisten Halmurat Harri Uyghur. Sedan dess har flera andra kampanjer genomförts.

Rahile Dawut har uppmärksammats på liknande sätt. I december i fjol på tvåårsdagen av Rahiles försvinnande publicerade hennes dotter Akide, som numera bor i USA, ett upprop på internet #FreeRahileDawut. Hon hade då inte hört något från sin mamma sedan 2017. Tyvärr är detta en berättelse som hon delar med hundratusentals mammor och pappor, döttrar och söner, systrar och bröder vars anhöriga är borta.

Kollektiv minnesförlust

Tidningen Hong Kong Free Press diskuterar huruvida ett språk med fler än 11 miljoner talare (något fler än svenska) kan anses vara i farozonen. Svaret är sorgligt nog ja. Också språk med många talare kan vara hotade, i synnerhet som huvudparten av talarna av just detta språk befinner sig inom Folkrepubliken Kinas gränser. En supermakt som av allt att döma inte skyr några medel för att skapa total kontroll över sina medborgare och speciellt de som de inte ens räknar eller behandlar som medborgare. Uigurerna upplever just nu ett kollektivt trauma och står inför ett hot om kollektiv minnesförlust liknande den som upplevts av ursprungsbefolkningar i Nordamerika och Australien men också av samer i Norden.

“By the term ‘Cultural Amnesia’ I refer to a diagnosis of a condition that has been caused by external damage or trauma. This may result in a society forced to forget about their roots, culture and connection to the landscape, once been embraced by a community as a whole but now been forgotten and replaced by different ideals that are displaced from context”.[1]

Diasporan och bevarande av kulturarvet

Samtidigt med detta kulturella folkmord pågår också en febril och outtröttlig verksamhet bland uigurer i diasporan för att rädda det som räddas kan. En liten men mycket engagerad grupp exil-uigurer har tagit det som sin uppgift att verka för en rad kulturbevarande insatser till en framtida generation uigurer. Till exempel, i Paris har nyligen ett uiguriskt kulturcenter inrättats i syfte att dokumentera och informera allmänheten om uigurisk kultur. I Sverige leder spelmannen Muhtar Abdukerim, tidigare elev till Abdurehim Heyit, orkestern Uyghur European Ensemble. Musikgruppen består av personer bosatta i en rad länder och vill sprida information om uigurisk kultur genom detta medium. Över hela världen pågår dessutom språkundervisning till uiguriska barn i regi av olika uiguriska kulturföreningar.

Andra initiativ initierade av dedikerade privatpersoner innebär utgivning av litteratur för barn och ungdomar. Ett exempel är ungdomstidningen Tötqulaq ’fyrklövern’ vilken distribueras till exiluigurer över hela världen. I staden Istanbul, hem för den största uiguriska diasporan utanför Centralasien verkar en rad boklådor och förlag (ex. Teklimakan) för att ge ut litteratur förbjuden i Kina. Många av dessa böcker var tidigare tillåtna i Kina men de senaste åren har dessa böckers författare försvunnit eller fängslats. Böckerna finns ej längre att tillgå i Östturkestan och inga nya böcker trycks på uiguriska.

Det är dock inte bara gamla titlar som ges ut bland exil-uigurer. Nyligen publicerades romanen Xeyr-Xosh, Quyash ’Farväl Solen’ skriven av Muyesser Hendan, en kvinnlig författare. Boken är baserad på vittnesmål från personer i koncentrationslägren och beskriver livet där samt författarens egna upplevelser av diskriminering. Boken utges snart i engelsk översättning. I Sverige har poeten Abdushukur Muhemmet gett ut diktsamlingen Natten och andra uiguriska dikter i svensk översättning. Många av dikterna handlar om uigurernas situation och rädsla för att utplånas som folk samt längtan till hemlandet. Dessa intellektuella speglar sitt folks fruktan för vad som händer och kommer att hända med försvunna släktingar och vänner. De är likaledes livrädda för att deras kultur och språk skall försvinna. Men de är inte längre rädda för att berätta sin historia. De har faktiskt inget att förlora längre.

Vi kan se att bland uigurerna pågår en hektisk aktivitet för att rädda sin kultur för framtiden. Många har också fått upp ögonen för svenska arkivsamlingar. Innan 2000-talet och utgivningen av boken Ego and Identity (2006) av Äsäd Sulayman, en framstående uigurisk professor och författare som tidigare bodde i Sverige men som nu är verksam i USA, kände få uigurer till de betydande samlingar som finns i svenska museer, arkiv och bibliotek. Genom boken som numera är förbjuden i Kina men som blev något av en bestseller fick uigurerna upp ögonen för Sverige och detta omfattande kulturarv från Östturkestan. Det finns dokumenterat i form av bildmaterial, lokalt skrivna manuskript såsom Gunnar Jarrings manuskriptsamling i Lund och etnografiska samlingar vid bland annat Etnografiska museet i Stockholm. Dessutom finns en betydande mängd utgivna böcker samt bevarade dagböcker skrivna av missionärer och andra resenärer, som alla har något att berätta om uigurisk vardag och kultur. En mängd östturkestanska handskrifter har redan digitaliserats.

Det finns en stor risk för att nästa generation uigurer liksom andra förtryckta och koloniserade folk i världen drabbas av kollektiv minnesförlust förorsakat genom kollektivt trauma och externt påtvingade ideal på ett sätt som inte lite påminner om forna tiders kolonialism. Med tanke på vad som händer i uigurernas hemland är tillgängliggörande av dessa samlingar således ett litet steg av stor betydelse för uigurerna – som

en länk till rötterna – sin historia, sitt språk, sin kultur.

___

Patrick Hällzon är doktorand i turkiska språk vid Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala Universitet.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök