Bloggande är modernt; macheter är gammaldags. Det ligger nära till hands att se det brutala mordet i Bangladesh i år på fem personer – fyra bloggare och en förläggare – som ett exempel på tradition kontra modernitet, där macheter framstår som en primitiv, äldre form av argument som tystar en samtida form, en blogg. En sammanstötning mellan olika ideologier är det förvisso, men om vi ser längre tillbaka i landets förflutna är det motsatsen som gäller: bloggen fortsätter en äldre, rik tradition av diskussion; macheten som tycks göra slut på diskussionen är en modern inkräktare.

Bloggarna som var och en har nämnts vid namn i listor som flyter omkring på internet och blivit utpekade, trakasserade, hotade, skrämda, överfallna, uppmanade att sluta skriva och lämna landet, och i fyra aktuella fall mördade, tillhör nämligen i själva verket en tradition som går åtminstone hundrafemtio år bakåt i tiden. Och de som besvarar deras argument med vapen är ett relativt nytt fenomen i Bangladesh. Låt oss gå tillbaka i historien för att förstå detta.

Bangladesh var en gång Östpakistan, den östra hälften av Pakistan, en nation med muslimsk majoritet som avskildes från Indien när det brittiska styret upphörde 1947. I slutet av trettiotalet hade Muslim League börjat kräva en egen nation för muslimerna på den indiska subkontinenten, ett krav som britterna lyssnade till och stödde, trots att ledarna för Indiens frigörelsekamp – Gandhi, Nehru och andra – försökte övertyga Muslim League om att hinduer, muslimer och andra kunde leva i fred tillsammans i ett sekulärt Indien. Indiens och Pakistans självständighet beledsagades av brutalt våld – hundratusentals människor dog.

Det självständiga Pakistan förenades av religionen och skildes av geografin – närmare 1.600 kilometer indisk mark låg mellan de båda delarna. Men det fanns inte mycket annat än religionen som förenade de båda halvorna. En viktig åtskiljande faktor var språket. De flesta i väst talade punjabi, och regeringen beslöt att göra urdu till Pakistans nationalspråk. I östra Pakistan däremot talade den stora majoriteten bengali, och ledarna – såväl muslimer som hinduer – krävde att bengali skulle få samma status. Den östra landsdelen ansåg också att den försummades, och ekonomerna där sammanställde övertygande bevis för att den västra betraktade den östra som en koloni att utnyttja, inte som en jämställd part. Vid Pakistans första riktiga val, som utlystes efter det att en cyklon hade ödelagt östra delen, fick ett probengaliskt parti, Awamiförbundet, majoriteten av platserna i det federala parlamentet. Men istället för att ge partiets ledare Sheikh Mujibur Rahman i uppdrag att bilda regering skickade Pakistans styresman general Yahya Khan dit militär. Massakrer följde, hundratusentals dog och kanske hundratusentals våldtäkter förövades under de nio följande månaderna. Tio miljoner flydde till Indien, och i Indien utbildades Mukti Bahini, den bangladeshiska gerillan. I december 1971 gick Indien in i kriget, och Pakistan kapitulerade efter två veckor. Bangladesh blev självständigt.

Under detta krig trodde en del på ett förenat Pakistan, fastän de flesta som bodde i det som skulle bli Bangladesh ville ha självständighet. En del samarbetade med pakistanska armén med hjälp och stöd och i vissa fall genom att delta i krigsförbrytelser. Awamiförbundet bildade regering efter kriget och sade att man skulle ställa dem som begått krigsbrott inför rätta. Mujibur Rahman mördades 1975, och de efterföljande regeringarna började stödja islamiska bruk, och tanken på rättegångar mot dem som anklagats för krigsbrott började försvinna. Det var först efter 2009 som dessa domstolar kom till stånd, då Mujibs dotter Hasina Wajed som hade haft detta bland sina vallöften blev premiärminister. Av de över ett dussin män som åtalades för krigsbrott har de flesta befunnits skyldiga. Fyra har avrättats och en har dött i fängelse medan rättegången pågått.

Anhängarna av Jamaat är troende muslimer, bland anhängarna av Awamiförbundet finns många muslimer, många troende, men partiet är för sekularism. (Befolkningen i Bangladesh rymmer betydande minoriteter – hinduer, kristna, buddhister, andra traditioner, och naturligtvis människor som inte tillhör någon religion.) Konflikten i dagens Bangladesh kan uppfattas på tre sätt, och det ligger något i alla. Det är en konflikt mellan religiöst och sekulärt; det är också en konflikt mellan dem som hyllat 1971 års idé om en språkbaserad nationalism och dem som tror på en religionsbaserad nationalism; och för det tredje mellan dem som vill ha upprättelse (och vedergällning) för det som hände under kriget och dem som vill låta det förflutna vara, även om det innebär att den straffrihetens kultur som har härskat i Bangladesh i över fyra decennier skulle få fortsätta.

Det är i detta klimat som bloggarna har skrivit – hetsigt, med ett skarpt, polemiskt språk – utan hänsyn till blind tro och religion. Av de fem män som mördats var fyra författare, tre av dem skrev för bloggen Mukto-Mona och den femte var förläggare för en av dem. Utifrån arten av deras argument (rationalism) och det medium de valde (internet) skulle man kunna se dem som ”moderna”, medan de som upprördes över dem och hotade bloggarna var religiösa och därför skulle kunna ses som ”traditionella”. Men i verkligheten tillhör bloggarna en obruten äldre tradition i Bengalen – att skriva pamfletter, diskutera, utmana, argumentera och att tro på möjligheten att påverka människors tänkesätt genom pennans makt. Den traditionen är åtminstone hundrafemtio år gammal. Och islam i Bengalen, som är påverkad av sufismen, har inte brukat vara militant. Bengalens Baul-musiker sjunger utifrån en synkretistisk tro som är eklektisk och inkluderande och representerar Bengalens rika, mångfaldiga kultur.

***

Bengalen – som idag omfattar Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen – utgör ursprunget för några av de mest originella tänkarna, författarna, konstnärerna, filosoferna och samhällsreformatorerna. De använde sig av pamfletter och nyhetsbrev för att övertyga om att det var nödvändigt att förändra samhället. Detta var den indiska renässansens tidningar. Satyajit Rays film Charulata (1964), som bygger på Tagores kortroman Nasht Neer (engelsk titel The Broken Nest) ger uttryck åt den tidens intellektuella jäsning, där idéer som formulerades väl i en pamflett kunde skapa opinion och leda till livfull debatt och diskussion i Calcuttas intellektuella salonger.

Reformrörelsen Brahmo Samaj som uppstod i Calcutta 1828 gick i spetsen för att upphäva det barbariska satisystemet (där en hinduisk hustru vars make hade dött i praktiken tvingades begå självmord genom att bestiga hans likbål) och den kämpade för kvinnors rätt till utbildning och gjorde allt detta med hjälp av ett nyhetsorgan med namnet The Indian Messenger. Harish Chandra Mukherjee gav ut The Hindu Patriot, som kämpade för indigo-odlarnas rättigheter på 1850-talet. Det han skrev inspirerade Dinabandhu Mitra till pjäsen Neel Darpan 1860, som hyllade indigobönderna. Dakshinaranjan Mukherjee protesterade mot den brittiska regimens inskränkningar i pressfriheten i The Bengal Spectator. En av Indiens äldsta tidningar, Amrita Bazar Patrika, startade som veckomagasin vid samma tid. Harinath Majumdar förenade engagemang för de fattiga och kärlek till Baulmusiken.

Den framstående bengaliske författaren Bankim Chandra Chatterjee (vars roman Ananda Math, utgiven 1882, skildrade ett uppror på 1700-talet) skrev i Bangadarshan, en litterär tidskrift som han grundade 1872 och som nobelpristagaren Rabindranath Tagore nystartade 1901. Dess mål var att minska klyftan mellan utbildade och outbildade.

Jugantar, som stod för en mer revolutionär ideologi, grundades 1906 – året efter det då britterna delade upp Bengalen efter religiösa gränser, för att sedan ändra indelningen 1911, vilket sådde frön till framtida motsättningar.

Den viktigaste av alla var kanske Prabashi (”Resenären” eller ”Exilmänniskan”), där Tagore ofta skrev. Ramananda Chatterjee grundade den tidskriften 1901 och därefter en engelsk tidskrift, Modern Review, 1907. Tagores roman Gora gick som följetong i Prabashi. Tidskriften publicerade det slags artiklar som de mördade bloggarna skulle ha skrivit – bland de ämnen som behandlades fanns historia, konst, arkeologi, sociologi, utbildning, litteratur, litteraturteori, vetenskapliga ämnen och reseskildringar. Chatterjee var en renässansmänniska som publicerade artiklar om miljöförstöring och ursprungsbefolkning och hade ett progressivt perspektiv utan att ansluta sig till någon politisk doktrin.

Dessa redaktörer och skribenter var moderna, progressiva och rationella. De utmanade den förhärskande ortodoxin och trodde på möjligheten att övertyga med argument – de ville ha en öppen tävlan mellan sina åsikter och sina belackares. De var övertygade om att deras argument var riktiga; deras motståndare var ofta tvingade av tradition eller tro att försvara obskurantism och ortodoxi. Och genom pjäser, dikter, musik, sånger och artiklar fick de människor att ändra åsikt. De chockerade många – de ortodoxa, de religiösa och de mäktiga. Men att ta till våld mot dessa tillhörde inte deras avsikter.

Ekonomipristagaren Amartya Sen skrev 2005 en bok med titeln The Argumentative Indian. Han beskrev den typiskt indiska offentliga debatten och intellektuella pluralismen. Sen var född i Bengalen, och många bangladeshier räknar honom till sina egna (liksom de gör med Tagore). Präglad av landets kultur hyllade han principen om diskussion, som en manifestation av mångfald.

***

Det är dessa traditioner som nu angrips. Enligt uppgifter sammanställda av Prathom Alo (”Gryningen”), den främsta progressiva bengaliska tidningen, har skribenter under de tre senaste åren utsatts för hot vid 114 tillfällen; sedan den rapporten publicerades har ytterligare en författare hotats för sina åsikter. Dessa hot har framförts direkt till enskilda personer eller i några fall har personerna förtecknats i grupper. Jag känner till skribenter som har uppmanats att lämna landet eller sluta skriva. Jag känner till skribenter som har beslutat att ligga lågt. Jag känner också till skribenter som har fortsatt skriva, fullt medvetna om att varje gång de skriver något kanske de utmanar ödet. Jag känner också till modiga bangladeshiska journalister och författare som har skrivit kritiskt om hoten.

Svaret från regeringen har varit nedslående. Premiärminister Hasina Wajed har sagt att yttrandefrihet inte innebär att någon har rätt att kränka någon annans religion. Och hennes son Sajeeb Wajed Joy framhöll för en journalist att ”vi balanserar på en smal gräns här”. Till Reuters sade han: ”Vi vill inte bli betraktade som ateister. Det ändrar inte det centrala i vår tro. Vi tror på sekularism, men om oppositionspartiet spelar ut religionskortet hänsynslöst mot oss kan vi inte stå upp för (Avijit Roy, den förste författare som mördades i år, i februari). Det är fråga om uppfattningar, inte om verkligheten. ”

Under tiden fortsätter författarna att möta hot.

Avijit Roy, Washiqur Rahman, Ananta Bijoy Dash, Niloy Chakrabarti och Faisal Arefin Dipan, som alla har blivit mördade under det gångna året. representerar Bengalens gamla tradition. Förövarna representerar en främmande världsåskådning – där skribenter inte utmanas med argument utan med macheter. Det är dags att Bangladesh återupptäcker och ansluter sig till sin verkliga tradition och visar upp en enad front mot dem som vill förvandla landet.

Salil Tripathi är ordförande för Writers in Prison Committee, PEN International. Han har skrivit The Colonel Who Would Not Repent: The Bangladesh War and its Unquiet Legacy (Yale University Press, 2016; först utgiven på den indiska subkontinenten av Aleph, 2014). Bland hans övriga böcker finns Detours: Songs of the Open Road (Tranquebar, 2015) och Offence: The Hindu Case (Seagull, 2009). Han ingår i redaktionen för Mint och Caravan i Indien. Han skriver för publikationer runtomkring i världen och har fått priser för sin journalistik i Hong Kong, USA och Indien. Han bor i London.