Många människor tror att den egyptiska revolutionen som började 25 januari 2011 planerades i sociala medier. Vissa kallar den rent av för ”Facebookrevolutionen”, andra drar till med ”2011-upproret”. Så vitt jag kan se är dessa föreställningar fullkomligt inkorrekta.

För det första var det som hände 2011 inte något som ägde rum på Tahrirtorget under arton dagar för att sedan upphöra. Det är av den anledningen som jag vägrar kalla det för ett uppror eftersom den benämningen på något sätt antyder att det skulle vara över nu. De första arton dagarna efter 25 januari markerade upptakten till en revolution som förberetts i åratal före 2011, som pågår än i dag och som kommer att fortsätta göra det i många år till. För det andra räcker det inte på långa vägar med upprop på sociala medier för att få folk att gå ut på gatorna och skandera ”Ner med regimen” och ”Bröd, frihet, social rättvisa”. Människor som bevittnat hur deras grundläggande mänskliga rättigheter kränkts varje dag och som regelbundet förts till polisstationer där de utsatts för tortyr, riskerade inte sina liv genom att delta i demonstrationer och stöta samman med säkerhetsstyrkor bara för att det stod på Facebook att de skulle göra det.

Revolution på sociala medier
Den 25 januari planerade de politiska grupperna en protestmarsch till Inrikesministeriet för att framföra krav på social rättvisa, något som helt oplanerat övergick till ”Ner med regimen”, sedan tusentals människor anslutit sig till marschen från varje grannskap där demonstrationstågen passerade. Den 26 och 27 januari var Twitter blockerat i stora delar av Egypten, varefter internet och all telekommunikation stängdes av i fem dagar.

År 2009 hade 96,8 procent av de egyptiska hushållen tillgång till TV, medan endast 25,3 procent hade internetaccess i hemmet. 2010 hade den siffran stigit till 26,74 procent. Så om vi då skulle anta att den enorma mobilisering som ägde rum berodde på media, då skulle mobiliseringen snarare ha tjänat regimens intressen och inte tvärtom, eftersom den statliga televisionen nådde i princip alla och kunde manipulera folk i valfri riktning med egna lögner, till skillnad från bloggar och andra sociala medier som blockerades för att sedan stängas av helt under revolutionens avgörande första dagar. Men det är knappast troligt att folk skulle revoltera bara för att de mobiliserats via medier, oavsett om det nu var TV eller internet. Revolutionen var mycket spontanare än så. Den var oundviklig: det avskyvärda förtrycket och fattigdomen hade till slut tvingat fram den.

Före 2011
Vi kan aldrig förklara den 25 januari utan en återblick på motståndet under Hosni Mubarak, främst lett av studenter, arbetare och rörelser som Kefaya, Nationell samling för förändring och 6 april; där den senare låg bakom storstrejken El Mahalla El Kubra den 6 april 2008. Därför kan man säga att den 25 januari var den ”officiella” upptakten till en revolution som planerats i åratal och som hade sina rötter i det tyranni som det egyptiska folket utsatts för under en lång tid. Man kan således konstatera att den 25 januari var den oundvikliga följden av regimens förtryck och avsaknaden av social rättvisa.

Därmed inte sagt att sociala medier inte spelade en nyckelroll, även om det under Mubarak var svårare att ta upp kränkningar av mänskliga rättigheter än nu. Den rollen dök upp eftersom de traditionella medierna alltid varit regimtrogna och bloggarna utvecklats till att bli ett av de främsta verktygen för att bryta tabut att kritisera regimen, genom att publicera videor, berättelser och nyheter om protestyttringar, orkestrerade våldtäkter, tortyr, förtryck och andra kränkningar. Å andra sidan kan man inte säga att det var bloggarna som mobiliserade de människomassor som gick ut och demonstrerade på gatorna den 25 januari. Till det var tillgången till internet alltför låg, inte minst i de lägre samhällsskikt som de flesta av demonstranterna tillhörde. 2008 var det endast 18,01 procent av befolkningen som använde internet. Men den allmänna inställningen till regimen bland folk i vardagen var väldigt kritisk, med ständigt ökande fattigdom och arbetslöshet samtidigt som den offentliga servicen dramatiskt försämrats, inte minst skola och sjukvård. Bloggarna har kunnat dokumentera tecknen på djup frustration hos folk över regimens maktfullkomlighet och på så sätt målat upp en förväntan om en rörelse på bred front mot den.

Tre år senare
Revolutionen blottade den enorma oreda som landet legat begravt under i åratal och den gjorde folkets lidande uppenbart. På sätt och vis kan man säga att revolutionen inte förde landet in i kaos men att folkets vredesutbrott mot regimen avslöjade det oundvikliga öde som år av utbredd korruption, godtycklighet och bristande insyn lett fram till; ett öde som bara kunde sluta med revolution.

Det kan se ut som om regimen den 25 januari fick den sköld som de haft för vana att skydda sig med ryckt ur händerna och att fler människor blev aktiva och modiga. Före det datumet var de flesta som inte kallade sig aktivister alltför rädda för att demonstrera eller kritisera regimen offentligt, men den 25 januari undanröjdes de sista känslospärrarna för tusentals människor, vilket ledde till att en mängd revolutionära och människorättsliga grupper bildades, som Gruppen mot militärrättegångar för civila, bestående av några tiotal väldigt energiska ungdomar i olika egyptiska städer som bekämpat militärrättegångar för civila och medelst påtryckningar mot Högsta Militärdomstolen lyckats få dem att släppa en rad människor ur häktet. Grupper av det här slaget ökar folks medvetenhet om deras lagliga och konstitutionella rätt till korrekt rättslig prövning. Grupperna kombinerar människorättsarbete med humanitär hjälp, vilket hjälper unga aktivister att bli mer erfarna när det gäller olika metoder och tekniker som de kan använda för att bekämpa orättvisor.

Likväl kvarstår att revolutionen fortfarande inte lett fram till någon verklig politisk reform, beroende på att det är samma gamla ansikten som suttit vid makten i de olika regimer som styrt i Egypten sedan den 25 januari och fram till nu. Det våld som människorna utsätts för liksom de brutala attackerna mot alla grupper som inte stöder regimen ökar från dag till dag, så vad har vi egentligen vunnit genom den 25 januari? Utöver vad som redan nämnts tidigare kan tilläggas att vi har lärt oss av våra misstag. Vi har fått klart för oss att det är folket som har makten, människor låter sig inte manipuleras av politiska eller religiösa grupper och deras makt ligger inte i att de har tillgång till sociala medier utan i deras mod och beredskap att offra sina liv för ”Bröd, frihet och rättvisa”. Däri ligger deras verkliga styrka, långt mäktigare än en sliten revolutionär klyscha.

Framtiden
Familjer som har fått se sina älskade dödas, skadas eller godtyckligt hållas i häkte under tre år av revolutionen kommer inte att få någon ro förrän de kompenserats för den orättvisa som drabbat dem och förrän de ansvariga, oavsett om de i dag är vid makten eller inte, hålls ansvariga. Ju längre revolutionen fortsätter med ytterligare tragisk blodspillan, desto mer hårdnackat kommer människor att kämpa för att få rättvisa.

Revolutionen är inte en strid mellan förtryckande islamist- och militärregimer utan snarare en folkets strid för grundläggande behov som frihet och social rättvisa som inte kommer att uppnås förrän folket skapar sin egen väg och den kapitalistiska klasstrukturen raderas ut. Vi hyser hopp eftersom så länge förtryck råder kommer egyptierna att mobilisera sig och revolutionen att fortsätta med oförminskad styrka, spontanitet och nödvändighet, även om det kommer att dröja år innan reella sociala och politiska reformer uppnås, för det säger sig självt att decennier av korruption inte upphör på arton dagar eller ens månader. Revolutioner behöver år för att äga rum men folkets vilja kommer en dag att få överhanden.