Jag heter Reeyot Alemuoch är en etiopisk journalist. Jag har använt mig av mitt yrke för att avslöja regimens orättvisor. Jag har kämpat för mänskliga rättigheter. Till följd av detta har jag fått utstå mer än fyra fasansfulla år i fängelse. Det fanns många ämnen som jag kunde ha skrivit om utan att bli fängslad. Men jag kunde inte fly från mitt samvete. Jag gjorde mitt val för att vara en röst åt dem som inte har någon röst.

Av två dåliga alternativ valde jag det sämsta. Det verkar som om det är mitt öde. Antingen skulle jag ha bett om förlåtelse eller så skulle jag få ruttna i fängelset, enligt det styrande partiet. Båda alternativen var skrämmande, de gjorde ont och gav mig ångest. Jag brottades med mitt samvete men valde att stanna i fängelset och kanske tystas för alltid. Jag led av bröstsmärtor och hade påbörjat en behandling för detta. Men när jag inte bad om ursäkt nekades jag fortsatt vård. Man kränkte även mina mänskliga rättigheter på flera andra sätt. Fängelseledningen hade varnat mig för att detta skulle hända. Men vad skulle jag göra? Om jag bad om förlåtelse skulle de diktatorer jag avskydde ha vunnit över mig. Om jag bad om förlåtelse och blev benådad skulle jag kanske i vilket fall dö av en hostattack eller i en bilolycka. Så jag bestämde mig för att inte göra något som jag skulle hata mig själv för. Jag valde att acceptera det hemska livet i Kalityfängelset. USA:s dåvarande president Barack Obama blev anledningen till att jag senare släpptes fri.

Regimen frigav mig och andra journalister och bloggare i samband med att president Obama besökte Etiopien. Även om jag släpptes ut från fängelset förblev mitt hjärta kvar hos många fångar, bland dem den framstående journalisten Eskinder Nega. När jag hade kommit ut började jag skriva om de oskyldiga medborgare som fanns i fängelset. Efter att ha kommit till USA reste jag runt i olika delstater fortsatte att berätta om de hemska förhållandena i Etiopien och om vad som måste göras. Jag talade främst till de etiopier som bor där. Så småningom anslöt jag mig till Ethiopian Satellite Television & Radio (ESAT), som startats av etiopier i diasporan. Här fick jag arbeta med det yrke jag älskar och kämpa för de som förtrycks.

Vår kamp har varit fruktbar. Även om etiopierna får hjälp från diasporan, så är det den inhemska kampen som allvarligt har försvagat regimen. Trots vissa envisa partimedlemmar, insåg EPRDF, den regerande koalitionen, att det behövdes reformer. Efter det började politiska fångar att släppas. Men folkets kamp har inte tagit slut, deras missnöje är riktat mot EPRDF och dess bas börjar gunga. Av de fyra styrande partierna i EPRDF har två vaknat ur sin sömn och börjat få upp ögonen och se sanningen. De ställde sig på oppositionens sida och vände sig mot TPLF. När ODPO och ANDM gjorde gemensam sak isolerades TPLF och dess inflytande minskade. På det sättet fick ODPO:s man Dr Abiy Ahmed premiärministerposten. Den dagen han tillträdde höll han ett tal som ingen hade väntat sig från EPRDF. Han ansträngde sig för att inkludera alla etiopiens etniska grupper. Han bad om ursäkt för EPRDF:s misstag. Majoriteten tappade andan och blev förälskade.

De flesta från oppositionspartierna blev kanske förälskade i gruppen som kallas Team Lemma och består av ett fåtal medlemmar från ODPO och ANDM. De få av oss som oroade försökte få dem att lyssna på oss. Svaret blev anklagelser och nedsättande ord. Anklagelserna kom från mina gamla vänner som var med mig mot regimen. Oskyldiga medborgare har blivit frisläppta från fängelser, etiopier i politisk exil har återvänt till landet och det har skett många positiva förändringar. ”Vad vill du ha mer?” frågade de mig. Det var ingen fråga, det var ett sätt att försöka förlöjliga mig.

Jag försökte visa min oro och ståndpunkt för mitt lands skull. Svallvågorna efter folkets kamp ledde till förändringar, och då kan vi inte släppa taget nu. Det är vår plikt att fortsätta att bidra till att vårt land får demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste göra det här, jag har gång på gång påmint dem om detta. Om vi inte använder den här förändringskraften kan gruppen som kallas Team Lemma välja vilken väg som helst som ger makt. Det har varit min oro. Nyligen visade den sig bli sann.

De etnonationalistiska oromogrupperna, det nuvarande ODP, var inte overksamma under sin smekmånad. De tog kontroll över det tidigare ODPO-partiet och började göra som de ville. De gjorde så att etiopier som inte var oromo drevs ut från olika områden. De etniska nationalisterna uppfostrar de unga och arbetslösa med sina rasistiska predikningar. Vårt land börjar förvandlas till ett helvete på jorden.

Efter att Dr Abiy Ahmed kom till makten sägs det att ingen journalist har fängslats, men verkligheten är att journalisternas situation är mer skrämmande än att de kan hamna i fängelse. Låt mig bara nämna en händelse. I Legetafo i Oromiyas administrativa region har hus rivits. När ett tv-team åkte till området för att intervjua invånarna blev de misshandlade av organiserade ungdomar. Journalisten Fasil Aregay slogs medvetslös. Det som är förvånande är att Legetafos polisstation ligger mitt emot platsen där misshandeln ägd rum och att poliserna tittade på. De hade tagit journalisternas kameror och telefoner strax innan misshandeln. Oromiyas regionala styre vill dölja att folk har fördrivits. Poliserna samarbetar med de organiserade ungdomarna. Att det krassa syftet är rasistiskt är tydligt.

Men det finns små ljusglimtar på vägen mot demokrati. ”Seger för demokratin”, är den kände journalisten och aktivisten Eskinder Negas slagord. Han kämpar på fredlig väg mot de konservativa oromonationalisterna för att ljuset inte ska försvinna. Eskinder hotas till livet för sina försök att stoppa de konservativas destruktiva framfart. Hur som helst, ingen ljusning än.