När hon vägrade säga sitt namn, sade Mohammad:
– Ok, jag kallar dig den rödhåriga, Megara. Du kan kalla mig vad du vill.
Den rödhåriga flickan sade: Vem är Megara?
Mohammad sade: Hon var fru till Herkules i den grekiska mytologin.
Flickan skrattade. Herkules var inget lämpligt namn för en sådan liten pojke.
– Du kan kalla mig Mohammad.

Han avslutade sitt jobb på verkstaden väldigt snabbt och tvättade sin kropp som var full av olja. Under den senaste månaden hade han ägnat sig mer åt poesi och sång än sitt grovarbete på verkstaden. Sedan han hade lärt känna Megara besökte han gymmet oftare. Han meckade även mer med sin trasiga Renault. Ikväll skulle Megara äntligen komma hem till honom efter en månads bekantskap.

Han lade de röda kuddarna på den grå soffan och betraktade dem på avstånd. Det såg bra ut. Inredningen i hans hus verkade tillhöra en poet och inte en man som jobbade på en generatorverkstad. Han tog av sig jackan och spände sina muskler i spegeln. På hans arm hade en rödhårig flickas ansikte tatuerats. Det var hans första förlorade kärleks ansikte, Leila. Rödhåriga kvinnor var en del av hans öde. Leila tillhörde det förflutna. Det viktiga är nuet. Inte ens Megaras förflutna intresserade honom.

När han körde på den snötäckta vägen Mehrabad som leder till flygplatsen med samma namn, tänkte han inte längre på de fula sakerna som hade blivit fulare i snön eller på vägen som inte hade annat än likartade lägenheter och smutsiga verkstäder. Ödet hade ordnat det så att både hans lägenhet och hans arbetsplats låg på denna väg som var avsedd till att forsla trötta resenärer till deras ödesplatser. Bilden av den fula vägen skulle bli deras sista minne av denna gråa minnesvärld innan deras avresa. Det skulle bli den sista för de som var villiga att ge sig av. Han hade själv funderat på det innan han hade träffat Megara. Ja, innan han hade kysst henne. När han såg Megara för första gången vid den snötäckta vägen, gick han fram och betraktade henne. Han blev förvånad över likheten mellan henne och Leila. Hon såg ut som Leila, fast med mycket mer makeup och annan klädstil. Hon doftade starkt av kanel, kardemumma, ingefära och en mycket klibbig slickepinne. Det var som om hon attraherade, sedan distraherade och sedan försvann utan att lämna några avtryck.
– Ursäkta mig, fröken. Kan jag få be om några minuter?
Den rödhåriga vände sig om och tittade på den unge mannen som knappt nådde upp till hennes axlar och sade:
– Alltså, jag tar femtio tusen toman. Om du inte har dem pengarna, kan du dra direkt.
– Ok, men du vill inte till ett kafé och äta en bit mat?
Den rödhåriga höjde på ögonbrynen.
– Vad får jag för det?
– Jag kan betala dig nu på en gång. Jag vill bara prata med dig.
Flickan skrattade.
– Är du filmare eller journalist? Jag orkar nämligen inte gräva i mitt förflutna.
– Jag är varken filmare eller journalist. Jag vill bara få en pratstund med dig.
Megara tänkte att det var bättre att följa med honom än att stå ute i kylan.

En stund förvandlades till timmar. De satt hela natten på ett kafé på flygplatsen och pratade om poesi och film och skrattade. Mohammad glömde bort att hon var en prostituerad. Han frågade:
– Kan vi ses igen?

De träffades på samma plats under en månads tid. Mohammad hade med sig en present varje gång. En gång tog han hennes hand och sprayade en ny parfym på hennes handled. Hundratomansblomma, jasminer och Felicia, en modern ängel. Megara blev lycklig över Mohammads precision, och över att han var kapabel att skapa poetiska ögonblick av vanliga stunder.

Och nu skulle Megara komma hem till Mohammad. Mohammads rum var upplyst av ett ljus. Det skapade en drömlik bild av en ung flicka och en ung kille som drack vin tillsammans. Megara läste en strof av en dikt och Mohammad måste gissa nästa strof.
”Synden skrattade i hans två ögon
I hans ansikte skrattade månens sken”
Mohammad svarade genast:
”I de tysta läpparnas passage
skrattade ett värnlöst sken”
Berusad av Shirazvinet lade hon sitt huvud Mohammads axel och började dansa till sången om den rödklädda kvinnan. Om livet slutade nu, skulle det sluta lyckligt. Hon kysste Mohammad och tog av honom kläderna. Mohammad verkade stressad och varm av Megaras kyssar. Han tog av flickans långa röda klänning. Innan den rödhåriga hittade något tillfälle att kasta sig över honom, lade han henne på sängen och smekte hennes vackra bröst. Skälvande drog han ner blixtlåset. När flickan hörde Mohammads ovanliga hjärtljud och hans skakningar, böjde hon sig framåt, tände lampan vid sängen och såg på Mohammad som stod dödsblek, utan kuk, men med en dildo i handen. Skakad skrek hon:
– Herregud! Har du ingen kuk?
Mohammad stammade.
Flickan tog ifrån honom dildon och slog med den på Mohammads huvud och skrattade.
– Synd!
Ilsken reste hon sig, kastade dildon åt sidan och tog på sig sin klänning. När hon insåg att det var försent för att gå, återvände hon till sängen och slöt sina ögon.
Mohammad sade:
– Jag ville berätta det för dig, men jag var rädd för att förlora dig.

På morgonen reste hon sig upp och gick sakta på tår iväg och tog på sig sina kläder. Mohammad som inte hade sovit en blund, tittade på henne:
– Jag brukar lägga mina pengar i den tredje lådan. Du kan ta hur mycket du vill.
Den rödhåriga vände sig förskräckt och blängde på honom. Sedan satte hon sig på sängkanten och grät. Hon tänkte att hon var tvungen att återvända till de mörka gatorna, ingen kärlek, ingen familj, inget öde.
Mohammad berättade historien om Marzie och Leila för Megara. Han sade: Leila var rödhårig som du ... som elden. De gick i samma klass på gymnasiet. Och i en värld där ingen gillade någon annan, var de kära i varandra. De hade ett hemligt förhållande. Marzie var manhaftig, men väldigt trogen. Båda kom från religiösa familjer där det inte ens var tillåtet att prata om kärlek mellan två flickor. En dag när de var ensamma hemma tog Leilas bror dem på bar gärning när de var nakna. Han attackerade och slog dem. Marzie flydde därifrån och Leila hängde sig samma natt. Marzies familj flyttade av skam från Qom till Teheran för att ingen skulle känna igen dem. Efter ett år av ständiga konflikter och bråk, gav de henne ett ultimatum: antingen skulle hon gifta sig med en man eller byta kön och bli en man enligt Ayatollah Khomeinis fatwa. Marzie hade inget problem med sitt kön, men hon valde ändå att operera sig. Marzie blev Mohammad – varken en man eller en kvinna. Mergara torkade sina tårar, reste sig upp och gick därifrån utan att säga ett ord.

Efter den här händelsen återgick Mohammad till sitt vanliga liv. Han körde längs Mehrabad och funderade på om han skulle lämna allt och fly från det land som ströp honom innan det blev för sent. Innan den fullständiga månförmörkelsen.