biografiska noter

Jag föddes den 17 februari 1990. Min hemstad är Kabul, Afghanistans huvudstad. Min födelse sammanfaller med landets kamp för etnicitet och civilt inflytande. Det var som om den värld jag då tog ett steg in i hade krympt och att alla människor stupat i krig. Det gick inte en natt utan att ljudet från vinande kulor och artilleriexplosioner fick mig att darra. Dessa skalv var min barndoms mest återkommande erfarenhet och den upphörde först när min familj flyttade till Barjagi, min fars hemort i Nahurdistriktet, i provinsen Ghazni.

I själva verket sammanföll min barndom med den mörka talibanperioden, men den var samtidigt präglad av den torra, hårda och avskärmade natur som omgav mig. Den här tiden började jag gå till byn för att lära mig koranen och följa religionsundervisningen i moskén. Många år senare, när talibanerna berövat min far hans enda inkomst (lastbilen) och kastat honom och hans bror i fängelse, återvände vi till Ghazni för att besöka honom. Talibanerna härskade där. Flickor fick inte gå i skola, min enda bror gick däremot i skolan och jag läste med längtan i hans böcker hemma. Fram till 11 september 2001 bestod livet av rädsla och saknad.

Vi bodde i Ghazni city, och amerikanska stridsplan flög över staden som projektiler och ibland sköt de. Under de här åren förnam jag en konstant närvaro av dödens uggla på taket till vårt hus och våra grannars hustak också: döden var ett fenomen som ständigt skiftade utseende, jag såg aldrig dess näbb, den var gömd. – Så var den omgivning jag växte upp i beskaffad, och min personlighet har formats av denna plats.

Vi återvände till Kabul efter att talibanstyret fallit, man bedömde mina kunskaper och jag kunde börja i fjärde klass. Jag var den första flicka i min släkt som passerade skolans grindar.

Fram till sjätte klass gick allt bra, jag och mina två yngre systrar gick lyckliga till och från skolan. Under samma år deltog jag under pseudonym i litteraturprogram i radion. Från och med åttonde klass ville min familj inte längre att vi skulle gå i skolan: varje morgon gick vi dit gråtande efter att ha blivit slagna.

Jag gick i elfte klass när jag, som så många andra flickor i min ålder, tvingades att hoppa av. Jag hindrades att gå till skolan och var inlåst i hemmet ett helt år. Jag träffade inga vänner.

Att fortsätta på universitet var också tabu bland mitt folk, och jag försökte förgäves få tillåtelse att söka in till juridikstudier på ett privatuniversitet. Till en början skaffade jag helt enkelt kursböcker och läste dem, till dess jag efter en tid faktiskt tilläts gå på föreläsningar.

Samma år, 2010, började poesin bli seriösare för mig, låt vara att jag skrivit lite redan under skoltiden. Under åren som följde kom dikten att spela en alltmer framträdande roll i mitt liv; här lät jag allt jag fann avskyvärt brisera. Min poesi är en protest mot påtvingade traditioner och den förtryckande, antifeministiska och religiösa kultur som i århundraden fjättrat, torterat och stenat mig och tusentals andra. En protest mot orättvisa och ojämlikhet, protest mot krig. Min dikt är en kvinnas röst, en kvinna som lider, blir förälskad, som både kan göra uppror och vara oskuldsfull,en kvinna som blivit slagen så många gånger på grund av det hon skrivit att hon nu skriver om sin dikt med blodig mun:

De röda pulsslagen, de blodsugande sårens lyrik.

Frukten av knytnäven jag har ätit.

Min första diktsamling, Tulpaner är mina trasiga läppar, publicerades 2013 av Afghanska PEN. Under åren här näst erhöll jag två utmärkelser från Persian Sugar Awards, i kategorin iransk klassisk dikt.

2017 studerade jag för en magisterexamen i rättslära och kriminologi. Jag har nu en tid varit professor i juridik. Min andra diktsamling, SurehGisoo, publicerades av förlaget Tak och nominerades till Fajrs internationella poesipris och vann första Kelk E Zarrin-priset, utdelat av Afganska Kulturministeriet. Samma bok utgavs 2018 i Iran, av förlaget Amoo. Min tredje diktsamling, som innehåller protestpoesi riktad mot nuvarande sociala villkor, kommer snart att publiceras.

2018 ingick jag också i en grupp som samlade in böcker, för att till sist kunna öppna ett offentligt bibliotek som fick heta AndishehSabz, bestående av mer än tio tusen volymer, i provinsen Ghaznis Nahordistrikt. Jag har sedan 2017 arbetat för afganska presidentkansliet och under fyra år med olika uppdrag som expert i frågor som rör internationella rätt och fördragspraxis.

2019 lanserade vi ett antal antikrigspoesiprojekt, däribland uppläsningar på såväl gatan som i litterära föreningar och vid institutioner, som protest mot det slags fredsförhandlingar som hållits med talibanerna. Under 2020 ingick jag också i juryn för klassisk poesi i samband med flera nationella poesi- och konstfestivaler för fred. Samtidigt som Afghanistans Islamiska Republik störtades anlände jag till Iran med mina två systrar, två bröder och min mor. Här introducerades jag förstås av den republikanska regeringen, vid ECO:s kulturinstitut, som en officiell kulturell representant för Afghanistan. Jag befinner mig i ett tillstånd av förtvivlan.