Den 19 juni sänder tevekanalen La Radio Lisanga Télévision, RLTV, ett program till stöd för oppositionskandidaten Etienne Tshisekedi. Programmet leds av journalisten Baby Balukuna. Efter sändningen blir hon attackerad av en grupp okända personer som är utrustade med machetes och batonger. Från myndighetshåll syns inga tecken på att vilja utreda brottet.

Ett par veckor senare blir det svart i rutan hos RLTV:s tittare. Tevekanalen som Baby Balukuna arbetar på har släckts ned av regeringen, som successivt tagit ett allt hårdare grepp om makten sedan valet 2006. Då var det FN som stod för både finansiering och genomförande av de första fria valen på 40 år i Demokratiska Republiken Kongo. I höst ska samma procedur upprepas, men den här gången i landets egen regi. Förberedelserna kom igång sent och in i det längsta spekulerades det om huruvida valet alls skulle bli av.

- Efter valen 2006 var det som om alla glömde bort att om fem år kommer det att vara dags igen, säger Donat M’Baya Tshimanga, ordförande för Journaliste en danger, JED.

Vi har stämt möte på JED:s kontor, på andra våningen i ett mindre butiks- och kontorskomplex i Gombe i centrala Kinshasa. Utanför larmar staden. Gatan är till hälften uppbruten och tillfälligt enkelriktad. Det pågår en ganska febril aktivitet i de mest centrala delarna av huvudstaden, med nybyggnationer och framför allt vägarbeten, som uteslutande tagits hem av kinesiska bolag. Många har synpunkter. Donat M’Baya Tshimanga återger vad en västerländsk diplomat sagt till honom: ”Var fanns kineserna 2006 när vi behövde skaffa fram en halv miljard euro för att legitimera Kabilas makt? Det är vi som har betalat för hans legitimitet, men nu ger han marknaden till kineserna.” Kongoleserna själva beklagar att Kabila satsar på fina vägar åt de rika utlänningar som befolkar innerstaden, i stället för grundläggande hygien och säkerhet åt vanliga kongoleser.

- Innan valen 2006 hade jag vatten för jämnan. Efter valen har jag inte längre vatten hemma. Innan valen hade jag el hela tiden, nu har jag el några timmar om dagen. Den sociala situationen i landet har förvärrats, säger Donat M’Baya Tshimanga.

Ändå tillhör han de relativt välmående. I den mån hans livsbetingelser är begränsade beror det mer på hotbilden som riktas mot honom på grund av hans engagemang för press- och yttrandefriheten. När vi möts har JED nyligen skrivit ett öppet brev till medie- och kommunikationsministern. Brevet som publicerades i dagstidningen Le Potentiel kritiserar regeringen för nedsläckningen av RLTV och påminner om att ingen ansats gjorts för att undersöka omständigheterna kring misshandeln av den kvinnliga journalisten och programledaren.

”Dessa övergrepp, tre månader innan valet, är mycket oroväckande. De visar på en illa dold ambition att framtvinga ett politiskt monopol över massmedierna genom att undanröja sändningar som bedöms som störande eller ger röst åt avvikande åsikter”, skriver JED och kräver att regeringen skyndar på tillsättandet av den oberoende myndigheten för medieövervakning, Le Conseil supérieur de l’audiovisuel et de la communication, CSAC.

En dryg månad senare, när detta skrivs, har regeringen just utsett nämndens ledamöter, men frågan är vilken nytta de kommer att hinna göra inför valen i november.

- Regeringen har dragit ut på det i det längsta så att ledamöterna inte får en chans att utföra ett hederligt arbete. Spelreglerna borde redan varit på plats, säger Donat M’Baya Tshimanga.

Att reglera medielandskapet i Demokratiska Republiken Kongo är en grannlaga uppgift. Bara i Kinshasa finns fler än 50 tevekanaler. Uppskattningsvis 90 procent av alla medier ägs av politiska intressen. Den statliga radio- och tevekanalen, Radio Télévision Nationale Congolaise, RTNC, har i princip tagits över av regeringen. De oberoende medierna utgörs främst av förenings- och närradiokanaler. FN-finansierade Radio Okapi har betraktats som den främsta oberoende nyhetsförmedlaren, men på senare tid har Donat M’Baya Tshimanga sett tecken på självcensur bland kanalens journalister.

- Sedan en tid tillbaka har vi lagt märke till att Okapi låter bli att ta upp vissa viktiga ämnen. I deras fall är det inte av politiska skäl, utan jag tror att det beror på rädsla för repressalier från regeringen. Om medie- och kommunikationsministern inte är nöjd, ringer han direkt till de ansvariga journalisterna för att skälla ut dem.

Donat M’Baya Tshimanga tror inte att det är en slump att ministern väljer att kontakta de lokalanställda kongolesiska journalisterna, som har ett sämre skydd än deras internationella kollegor.

- Så länge de är innanför Okapis murar är de skyddade av FN-styrkorna, polisen kan inte ta sig in där. Men när de kommer hem på kvällen har de inget skydd längre. Vill man utdela repressalier är det lättare att ge sig på kongoleserna, säger Donat M’Baya Tshimanga.

Övergreppen mot journalister i Demokratiska Republiken Kongo ökade förra året, från 75 fall 2009 till 87 fall 2010. Det är ett trendbrott sedan slutet av förra valperioden. Framför allt märks en markant ökning av antalet fängslade journalister från tre personer 2009 till 17 personer 2010. Antalet arresteringar ökade under motsvarande period från 20 till 27 stycken. ”JED befarar att de politiska spänningarna inför valet i höst har negativ inverkan på rätten att informera och att bli informerad”, skriver organisationen i slutsatsen till sin årsrapport som produceras med stöd av svenska Sida.

Antalet mördade journalister har legat stabilt högt sedan 2005 och upptakten till den innevarande mandatperioden.

- Sedan den senaste valperioden är det åtminstone nio journalister som har fått sätta livet till. Inte ens under Mobutu var det så många, det var kanske två eller tre under hela hans trettio år vid makten, säger Donat M’Baya Tshimanga.

Mobutu var en fruktad diktator. Joseph Kabila är vald av folket i FN-sanktionerade val. Men mycket i Kabilas styre känns igen från Mobuturegimen: bristen på insyn, avsaknaden av rättsstat, ointresset för den sociala sektorn och den utbredda korruptionen. Utrikespolitiska institutet rapporterar att Kabilas styre med åren blivit allt mer auktoritärt och att korruptionen fortfarande utgör ett av landets största problem.

Omkring 80 procent av invånarna beräknas leva utanför den formella ekonomin. Andelen arbetslösa är högre än andelen med arbete. Bland de som arbetar tjänar många mindre per månad än vad det kostar att gå till läkaren, det vill säga 20 US-dollar.

För att överleva tar myndighetspersoner, men även tjänstemän i den privata sektorn, varje tillfälle att hota, bötfälla eller bara helt enkelt be om pengar, för att få ett extra tillskott till hushållet. Donat M’Baya Tshimanga berättar att det är vanligt att journalister ber sina intervjupersoner om ersättning för transporten till och från intervjun.

De statsanställda journalisterna tjänar omkring 50 US-dollar i månaden, i bästa fall 100, medan lönen för de privatanställda kan uppgå till 150 US-dollar i månaden. Merparten av alla journalister förtjänar sitt levebröd genom att arbeta på någon av de privata kanaler som ägs av politiker. De sympatiserar inte nödvändigtvis med politikern i fråga, men de behöver mat på bordet åt barnen och då är pressetik en dyrbar lyx. I stället för att vara demokratins väktare riskerar medierna att bli en riskfaktor i samband med valen.

- Massmedierna utgör i dagsläget en fara. Om medierna är oberoende och professionella är deras roll att vara en ventil för opinionsutbyte, så att valprocessen kan gå lugnt till. Det är idealet, men i praktiken är kongolesiska medier i händerna på politiker som använder dem som instrument för att nå sina politiska mål, säger Donat M’Baya Tshimanga.

Demokratiska Republiken Kongo, som till ytan är lika stort som Västeuropa, består av ett par hundra folkslag och de etniska spänningarna exploateras gärna i den politiska maktkampen.

- Den största risken i samband med valen är att de urartar i våldsamheter därför att människor inte kommer att acceptera valutgången, säger Donat M’Baya Tshimanga.

De flesta förväntar sig att Joseph Kabila ska vinna – ”det är ju han som organiserar valen”. Internationella tjänstemän, som har möjlighet, planerar att vara borta från landet under valperioden. Donat M’Baya Tshimanga bedömer risken för att valen utmynnar i våldsamheter som ”två chanser på tre”. Han är också övertygad om att Kabila är beredd att ta till våld för att behålla makten.

- Så länge som vi inte har yttrandefrihet har vi inte demokrati, vi lever i en repressiv regim, säger Donat M’Baya Tshimanga, som inte tvekar att kalla Demokratiska Republiken Kongo för en diktatur.

- Vi befinner oss i verkligheten i en diktatur. Då och då öppnar man en parentes för att ordna någonting som liknar val, i vilka befolkningen inte ens vet vem de röstar på eller varför. Vad är en röst i ett land där människor inte är utbildade, där människor inte äter sig mätta? En röst för dem är personen som ger dem att äta, eller köper dem en tvål – men det är inte ett samhällsprojekt!