”Men vi bad er ju att tala om kvinnor och litteratur, säger ni. Vad har det med ett eget rum att göra?” Så inleds Virginia Woolfs tidlösa och numera klassiska essä Ett eget rum från 1929. Genom arbetet med det här numret om kvinnliga författares villkor runtom i världen, har den ekat i bakgrunden. I essän skriver Woolf om rummet som en metafor, men också en praktisk förutsättning för att kvinnor ska kunna skriva och visar varför det genom historien varit så svårt för dem att få möjlighet att skriva och nå framgångar som författare. Behovet av ett fysiskt rum, men också ett mentalt rum för att kunna skriva fritt. Hon belyser även att där de yttre förutsättningarna funnits för att kvinnor ska kunna skriva, finns det inneboende strukturer i samhället som gör det nästintill omöjligt för en skrivande kvinna att bli behandlad på samma villkor som en skrivande man.

Det har hänt mycket med kvinnors rättigheter sedan Ett eget rum gavs ut, men frågeställningen i essän är fortfarande skrämmande aktuell. Ännu i dag går vi miste om romaner, poesi, essäer, artiklar, reportage som inte skrivits eller publicerats på grund av att kvinnor inte får eller vågar skriva dem. Även om kvinnors ställning i samhället på många platser förändrats radikalt sedan Ett eget rum skrevs, tystas, censureras och fängslas fortfarande kvinnor på många håll i världen enbart på grund av deras kön – så kallad ”könscensur”. I vissa fall dödas de. I totalitära stater där kvinnor ses som andra gradens medborgare och saknar samma rättigheter som män är en skrivande och läsande kvinna det farligaste som finns. För ord är handlingar och ord gör skillnad. På internet cirkulerar ett mem som säger att ”kvinnor som läser är farliga”. Vi kan skratta åt det här i Sverige, men i vissa länder är det en realitet – en skrivande och läsande kvinna utgör ett allvarligt hot mot samhället.

Men drabbar inte censur, hot och förföljelser både män och kvinnor i en totalitär stat? Jo, det gör den. Och det är problemet med könscensur – den är svår att definiera och har ofta underordnats censur i allmänhet. Men kvinnor tystas inte bara av lagar utan också av sedvänjor, religion och kultur. Könscensur tenderar att vara både systematisk och selektiv i naturen, tydlig och implicit i sitt uttryck, avsiktlig och oavsiktlig i utfallet. Den kommer till uttryck i många former, skepnader och röster. Men i slutändan – som alla andra former av censur – förändrar, kontrollerar, osynliggör och tystar den delar av vår verklighet.

Ur denna problemformulering föddes idén till PENs kvinnomanifest. Den initierades av PEN Internationals ordförande, Jennifer Clement och antogs enhälligt 2017 på PENs kongress i Lviv, Ukraina. Ett historiskt ögonblick i PENs nästan hundraåriga historia. Manifestet som innehåller sex principer – icke-våld, säkerhet, utbildning, jämlikhet, tillgång och jämställdhet – ger ett globalt perspektiv på könsskillnader i litteraturen.

Manifestet har hunnit fylla ett år och arbetet med dess frågor och utmaningar fortsätter. Detta nummer av PEN/Opp är ett led i det fortsatta arbetet. Utifrån kvinnomanifestets sex principer har vi skapat detta nummer och publicerar texter skrivna av kvinnor som bland annat tvingats fly från sina hemländer på grund av ämnen som de skrivit om. Kvinnor som hittat egna vägar att nå ut med sina böcker och texter när makthavare velat tysta dem. Kvinnor som går emot normerna och skriver om det som anses vara tabu.

Intervjun med iranska författaren Ramesh Safavi inleds med: ”Om Ramesh Safavi hade bott kvar i hemlandet Iran hade hon antagligen aldrig debuterat som författare. Hon har skrivit sina tre romaner i Sverige, där hon kan vara friare”. Den palestinska poeten Doaa Abou Shaghibeh berättar om när hon ställde upp i en poesitävling och fick höra av juryn att hennes poesi ”går för långt i sin behandling av ämnen som sex och nihilism”. Jennifer Clement skriver om hur och varför PENs kvinnomanifest kom till. Iranska författaren och förläggaren Fereshteh Ahmadi tar med oss på en litteraturhistorisk färd och berättar om varför ”stumhet” är ett nyckelord för att förstå de samtida kvinnornas berättelser.

Vi publicerar elva texter från olika håll i världen som alla utrycker samma längtan och önskan: tillgång till ett eget rum för att verka och skriva fritt. Som det står i inledningen till PENs kvinnomanifest: ”Förutsättningen för kvinnors rätt att tala, läsa och skriva fritt är också att kunna röra sig fritt, såväl i tanken som i samhället och världen.” Vi hoppas med detta nummer vara ett andrum för några av dessa kvinnor och fortsätta vara det genom PEN/Opp.