Jag tror inte att jag behöver nämna några källor eller underbygga denna artikel med empiriska fakta. Det rör sig om självupplevda erfarenheter som jag delar med alla eritreaner som lever i utkanten av samhället eller lyckats sätta sig i säkerhet utanför landets gränser.

Eritreanska politiska eliter har i stor utsträckning utövat effektiv kontroll över och tystat yttrandefriheten genom sträng censur och hot om förföljelse. Landet som kännetecknas av statlig press och media, centralstyrd ekonomi, avsaknad av parlamentariska val och förtryck av alla mänskliga rättigheter står på svarta listan som det värsta landet i världen när det gäller yttrandefrihet. Censur och statsstyrda medier har pågått i generationer, sedan långt innan landet förklarades självständigt. Endast under två korta perioder har landet haft fri press och åtminstone i någon mån självständiga medier. Första gången var under engelsmännens ockupation (1941–1951), den tid då de politiska partierna för första gången fick uppleva självständiga media och kunde debattera sina politiska åsikter i tidningar med en stor och spridd läsekrets. Andra gången var under den privata pressens glansperiod 1997–2002. 1996 stiftade den eritreanska regeringen en lag som legaliserade privat ägande av media, vilket långsamt öppnade dörren för privatägda tidningar och tidskrifter. Lagen om pressfrihet från 1996 tillät dock inga sändningar i etern och krävde licens för journalister och tidningar. Lagen gjorde även utländskt ägande inom media olagligt och alla publikationer måste få klartecken från Informationsministeriet före tryckning. Snart dök det upp en rad tidningar och tidskrifter med inriktning på allt mellan politik, kultur, samhälle och nöje. Några blev kortlivade och utkom oregelbundet som en följd av bristande resurser, medan åtta tidningar fanns kvar ända tills dödsstöten mot den fria pressen levererades den 18 september 2001. De privata tidningarna förbjöds då efter hårda politiska åtgärder som ledde till fängslandet av en rad reformivrare. Några få dagar efter förbudet sattes 12 utgivare och ett antal frilansjournalister i fängelse. Liksom reformvännerna togs de till hårdbevakade fångläger där några av dem, enligt rapporter från Kommittén för skyddandet av journalister (CPJ) och Amnesty International, tros ha avlidit på grund av usel vård och avsaknad av mediciner. Denna period inledde en ny fas i det eritreanska medielandskapet som signalerade slutet för det fria ordet och början på en tid av sträng censur och nolltolerans.

Som en följd av förbudet i september 2001 skickade Informationsministeriet direktiv till landets tryckerier om att ingenting längre fick tryckas förrän Ministeriet gett sitt skriftliga godkännande. Sedan dess måste alla böcker, album, filmer, affischer, nattklubbsreklam, ner till minsta lilla pamflett som behöver distribueras inför något evenemang, passera genom Informationsministeriets censurenhet. Avsaknaden av tydliga riktlinjer, bortsett från det extremt godtyckliga direktivet att allt material som kan ses som ett hot mot den nationella säkerheten eller som utgör ”en kränkning av kulturen” ska stoppas, gör att enheten kommit att fungera som en nationens dörrvakt och beskyddare. ”Tewelde” som är filmregissör och videoklippsproducent understryker det förödmjukande i att på detta sätt ständigt bli kontrollerad, vilket stympar möjligheterna till god konstnärlig produktion i Eritrea. För att kunna nå sin publik måste en film, utöver allt annat arbete som en filmproduktion innebär, vänta i minst två år på censurenhetens kontor. Förutom ren kontorspersonal drivs enheten av en enda person och allt står och faller med vad den personen tycker och är beredd att släppa igenom. Som Tewelde beskriver det måste filmmanuset godkännas innan man får lov att börja filma, en process som tar cirka ett år i anspråk. Beroende på vad man får för feedback från censuren, kan det sedan i bästa fall dröja ytterligare ett år efter att allt tekniskt arbete är klart innan filmen släpps. Vid det laget är alla budgetar sedan länge överskridna, filmens tema knappt igenkännligt och en rad scener som inte fallit övercensorn på läppen är bortklippta. Även om de flesta filmskapare har lärt sig de oskrivna lagarna och övercensorns personliga preferenser återstår ändå den värsta delen – den så kallade ”kreativa censuren” – när censurenheten kommer med egna förslag på hur en konstnärlig produktion skulle kunna ”förbättras”, något som är särskilt vanligt förekommande vad gäller sångtexter och allt som kan rubriceras som skönlitteratur. Till all annan väntan kan sedan läggas den månad som det tar att få en filmaffisch godkänd.

Den hårda övervakningen och censuren av alla medier drabbar inte bara privata produktioner, det har också ett tungt inflytande på statligt anställda journalister. Såväl statliga som icke-statliga enheter som motarbetar informationsspridning förekommer och tar sig olika uttryck. Vid sidan om uppenbara trakasserier, hot och ren förföljelse finnas även sådant att ta till som degradering, att inte längre få uppdrag eller att man berövas de små förmåner som tillkommer andra journalister.

Ensidig och centralstyrd nyhetsrapportering, bristande yrkeskunskap, utbredd uppgivenhet inom journalistkåren, vilseledande direktiv som leder till trial-and-errorjournalistik – allt detta visar hur bedrövlig mediesituationen är i Eritrea. ”Haile” som arbetade som redaktör på en statlig tidning under åren 1997–2011 beskriver Informationsministeriets maktutövning som ren terror. Sedan han första gången anställdes på ministeriet som medarbetare på den statliga tidningens utrikesredaktion har han aldrig fått några direktiv om nyhetsbevakning. Det är denna hållning som enligt Haile har lett fram till en alltmer godtycklig nyhetsrapportering som är helt och hållet avhängig av Eritreas diplomatiska förbindelser för dagen.

Genom sitt naturliga urval av missanpassade och konformister prioriterar Informationsministeriet oerfarna sökande med grundskoleexamen framför gymnasieutbildade med yrkeserfarenhet. Yrket har därmed råkat i händerna på medelmåttor uppbackade av en vaksam säkerhetstjänst som ser till att alla journalister som försökt att rapportera sanningen hamnar i fängelse. Alla de som rekryterats tack vare att de saknat yrkeserfarenhet befordras så småningom och tilldelas befattningar som gör det möjligt för dem att i sin tur välja in nya sökande med samma bristfälliga journalistiska yrkeskunnande. De som på något sätt lyckats skaffa sig professionella förkunskaper och försöker skaffa sig praktik åker omedelbart på pumpen. Systemet medger endast tillträde åt dem som är beredda att kompromissa med sin professionella integritet.

Fenomenet att journalister på Informationsministeriet gång på gång häktats för att sedan lika plötsligt släppas igen utan att åtal väckts har skapat en atmosfär av rädsla bland lokala journalister. Professionalism och pricksäker rapportering offras på säkerhetens altare. Detta i ett land där det är allmän praxis att en chef för en myndighet kallar till sig utgivaren eller journalisten som skrivit något misshagligt om myndigheten, för att skrämmas.

Censuren, mediebevakningen och fjäskandet har långsamt skapat ett slags medelmåttighetens konformitetskultur, där varje del intrikat samverkar med de andra. En trend är att de flesta statliga myndigheter och företag bedöms utifrån hur mycket de hyllas i media. För att försäkra sig om en framskjuten position på hyllningslistan har företagens VD:ar och underchefer tagit initiativ till olika samverkansgrupper och kampanjer för att värva journalister villiga att lyfta fram dem i statliga media. Det säger sig självt att journalister som låter sig "inbakas" på detta sätt arbetar mera mekaniskt och tillhör de lägre rankade på listan. Oavsett vad de sedan skriver (i ärlighetens namn spelar kreativitet och precision ingen stor roll i den här sortens mekaniska textproduktion utifrån givna mallar) kommer mediebevakningen att få sina effekter i första hand för ledningen. De där verksamma kan bli hyllade eller befordrade omedelbart eller så kan mediereportaget användas för att sälja in budskapet till publiken att de gör bättre ifrån sig än sina konkurrenter.

De så kallade korrespondenterna som skickats ut till de olika administrativa regionerna (långt från huvudstaden) har blivit de mest populära personligheterna vars rapporter kommit att fungera som livlina till hela den administrativa regionen. Med andra ord till chefer som ser till att de får VIP-behandling och tillgång till alla de förmåner som de administrativa zonerna och företagen som har verksamhet förlagd dit, kan erbjuda.

Hela det här sammangyttrade och förödmjukande systemet av censur och mediestyrning har skapat en miljö som bäst fångas av William Butler Yeats dikt ”The Second Coming”. I denna flitigt citerade dikt står det: “The best lack all conviction, while the worst/Are full of passionate intensity.” (”De bästa saknar all övertygelse, medan de sämsta är fulla av passionerad intensitet.”) På samma sätt saknar de bästa journalisterna och konstnärerna i landet motivationen att gå igenom den enahanda och utdragna processen. Därför är kulturen nu i händerna på de medelmåttiga pseudokonstnärerna som klarar av att anpassa sig till systemet. För journalister och författare återstår att kompromissa, stanna kvar i idet eller fly ur landet till varje pris.