I den tomma lägenheten silar det in ett ljus som ingen längre ser och som utan vittnen leker över väggarna och de få möbler som står kvar. En gång fanns där skrattet från två barn, värmen från en far och en mor, en liten knähunds ängsliga tassande. För ett år sedan lämnade de fem huset för att ta sig till ett annat land.

Ett rum, även det tomt, tillhörde sonen som gav sig iväg. Modern går in där varje dag för att städa, under samlad, sorgsen tystnad, medan hon tänker på sonen som även övergav sina studier och som nu är servitör och på helgerna målar hus i en kall stad i USA.

Det här andra rummet tillhörde en pojke som inte längre finns i livet. Han dödades av nationalgardet under en demonstration 2017. Det var hagel, kanske kulor; man vet inte. Föräldrarna fick knappt se den döda kroppen, ens på avstånd. Pressen fick aldrig veta något.

Och i det här rummet sov en gång en läkare. Han orkade inte längre se patienterna lida – det finns ju inga mediciner – inte se vännerna, också läkare, lämna landet. Han ville inte ge sig av, men att stanna kvar var för plågsamt. Nu sover hustrun på soffan i salongen. De två små barnen frågar fortfarande vart pappa har tagit vägen.

Ännu en lägenhet, en gammal kvinna. Ensam mor, ensam mormor. Tillsammans med flera gamlingar som inte har lämnat landet gömmer hon sig i sitt hus. Farfäder, mormödrar omgivna av en tystnad som är kvävande. Mormodern har sagt: ”Det här är mitt hus, det har alltid varit mitt hus, man får inte ta det ifrån mig, jag ger mig inte iväg.” På dagen går hon ut, och krokryggig beger hon sig till köerna i saluhallarna, till köerna på banken för att hämta ut sin lilla, lilla pension. Inte ens en kopp kaffe kan man längre få, hennes pengar räcker inte till ett halvt kilo av världens sämsta kaffe. En gång i tiden hade hon ett liv. Varje dag frågar hon sig hur det kommer sig att allt detta inte längre finns. Att leva så länge, att anstränga sig så mycket bara för att hamna i denna glömska, i detta elände, vilsen i labyrinten med de krossade speglarna, den hon tagit sig igenom i skräck för alla vinklar.

Rädslan tränger genom väggar. En annan gammal kvinna överrumplades en kväll i sin säng. Hon attackerades med en sax. I huvudet. Hur mycket går det att ta med sig från en gammal kvinnas lägenhet? Hennes liv, inte mer.

I ett hus på en bondgård i inlandet blev sonen knivhuggen, och hans far kläddes av och bands fast på en stol med taggtråd. Gång på gång frågade man var pengarna fanns, för säkert hade han pengar undangömda, var fanns de. Sonen låg döende bredvid honom, han höll på att förblöda. Han dog där på golvet, hans far kunde ingenting göra. Gärningsmännens mest ondskefulla handling var att lämna fadern vid liv, illa däran, men vid liv. Han kommer alltid att bära med sig minnet av sonen som låg där bredvid, döende och sedan död.

Men det finns också en plats med en mängd, alltid upptagna rum. Det kallas Graven. Fem sex meter under jord. Det sägs att det är kallt, det sägs att de som hamnar i dessa celler inte får sova på flera veckor, ja inte på månader. Väggarna är vita, fönster finns inte. Sängarna är av cement, utan madrasser. Inga besök, ingen sol, det finns inga årstider, men det finns kameror och mikrofoner. Det enda som hörs är ljudet från tunnelbanan någonstans, ovanför huvudena. Till slut börjar de inspärrade visa symptom på sin skräck. Diarréer, kräkningar, hög feber, hallucinationer om krossade speglar ovanpå krossade speglar ovanpå krossade speglar.

En sopbil passerar, den kör mot snabbköpet där hyllorna står nästan tomma eller varorna säljs till orimliga priser. I ett hörn står kvinnor, barn och unga män och väntar. De springer efter sopbilen när den kommer in på gården bakom snabbköpet. De anställda börjar bära ut påsarna. Nu lägger de inte längre påsarna i soptunnorna utan bär ut dem just när sopbilen anländer. Så har det varit i några månader, alltsedan man fick svårt att klara av alla människor som samlades runt soptunnorna. När man nu slänger upp påsarna i sopbilen kommer folk och kastar sig över luckan. De sticker ned händerna, ja halva kroppen, för att få tag på något. Frukter och grönsaker, som oftast är dåliga, och slamsor av kött och kyckling när soporna kommer från köttaffären. Mannarna i bilen sänker inte ned pressplattan förrän den hungriga pöbeln passerat. Det bör nämnas att också de i sopbilen är hungriga. Det finns inget bröd i brödbutikerna, det finns inget kött i köttaffärerna. Butikernas namn har förlorat sin betydelse. Allt är nu präglat av hungern. Det finns människor som dödar gathundar. Hundarna dödas, tas till något bergspass, flås, kryddas, lagas till, äts upp. Hungern är som en hund. Och rädslan slår följe med den.

Rädsla om dagen, rädsla om natten. Det finns bostadsområden där avenyer och gator ligger öde redan klockan åtta, butikerna (med vad?) är stängda. De som är modiga nog att gå ut på barer stannar där till sex på morgonen, då det redan börjar ljusna, så dags vågar de vända hem igen men det är fortfarande farligt.

På motorvägen blir det plötsligt stopp i trafiken. Något har hänt längre fram. Ett par sekunder går, så passerar en man och en kanske trettonårig pojke rakt genom den packade trafiken. De kliver upp på ett mer avskilt område, där de blir stående och försöker titta mot platsen där orsaken till stoppet bör finnas. Mannen är klädd i ett par slitna jeans och en brun, trasig och smutsig T-shirt. Pojken har träningsshorts, också de sjabbiga, som når honom till knäna och en för stor, ärmlös T-shirt. Mannen har trasiga gymnastikskor, pojken nedkippade skor. De viftar hotfullt med varsin pistol. Mellan bilarna börjar människor röra på sig, de ser också slitna ut. Barn, kvinnor, män. De flesta bär på påkar och vad som ser ut som bråte. På vägens andra sida passerar en lastbil i motsatt riktning, det är nationalgardets bil. Den kör i hög fart, full med gardister. Där framme börjar det höras skott, skrik, svordomar, någon inbromsning. Längst fram i kön av bilar befinner sig en grupp människor som, i skydd på det avskilda området, skjuter och kastar sten och skräp mot gardisterna. Det finns inte många skjutvapen, men de finns. Ett led med nationalgardister skyddar andra som står avvaktande bakom dem, med gevären i hand. När som helst kan det smälla, kanske är det hagelgevär, kanske tårgas, och då kommer denna dödande koreografi att avancera mot dem som finns längre bort, för att en gång för alla göra slut på det dystopiska groteska tumultet. Människorna på den här sidan av vägen står och vaktar något som utan tvekan är ovärderligt: en kylbil med kött som ligger vält på trafikstockningens sida. Dörrarna på köttbilen står öppna. Den här transporten är nationalgardets uppgift, de körde köttet för höga officerares räkning. Folk, framför allt barn och kvinnor, kliver in och kommer ut med hela delar av flådd boskap och lägger ned dem på asfalten för att andra, yngre män, kvinnor och även barn snabbt ska kunna stycka dem. Så tar de bitarna, springer mot berget och försvinner in i ett bergspass där det längst in ligger ett slumområde i papp och plåt. På sista tiden har det blivit vanligt att lastbilarna med mat plundras, regeringen har aldrig gjort något för att förhindra det. Men man vet att generalernas hunger kommer i första hand.

Skottlossningen blir mindre intensiv, kulorna håller på att ta slut. Men männen fortsätter att kasta stenar och bråte. Nu hörs smällar från nationalgardisternas håll. Platsen fylls med rök och en skarp lukt som lägger sig som eld i ögon och näsborrar. Några bildörrar öppnas, passagerarna kastar sig ned på bilgolvet eller springer i riktning bakåt. Längre bort, ett femtontal meter bort, luktar det fortfarande av tårgas, men verkan av den är inte längre lika stark. De som nu anländer skriker åt dem som befinner sig på det avskilda området att fortsätta, fly, de kommer att bli dödade, de måste vidare. Alla springer, och de flesta hejdar sig bortom en skarp kurva, på vägrenen, i skuggan under några träd. Några har svimmat, barn gråter ihållande. Långt borta hörs smällar.

Det går nästan en timme, det är lugnt igen och folk börjar vända tillbaka till sina bilar. Efter några minuter rör sig trafiken åter. Där köttbilen välte har nationalgardet låtit en avspärrning stå kvar. Inte ett spår av lastbilen eller plundrarna. Bara beväpnade nationalgardister, bråte och fläckar av blod, blod som kanske kommer från köttet i kylbilen, vem vet.

På en annan väg, nära gränsen, ringlar långa köer av deporterade. Ja, deporterade, för hunger och rädsla är ett slags krig. De går till fots, mödrar med sina barn i famnen. De sover vid vägkanten. Ibland regnar det på dem, och världen är ett våldsamt träsk som virvlar och väller ut över sina bräddar, det har övergått i ett mörker som slukar allt. Kylan biter i benen, vägbeläggningen stryker som eld på skorna och sliter sönder dem. Och huden är inte längre hud, det är sveda, öppna sår. Där går de i rad. Någonstans ifrån kan man höra en flod. Då och då en förhoppning om skönhet, det där ljudet av flod som följer dem längs vägen, som ibland hörs längre bort men som kommer tillbaka, likt en trogen maskot som går före men alltid vänder tillbaka.

Landet, en spegel i spillror, trasig och som inrymmer andra speglar, också de i spillror och trasiga. Förödda platser, förödda människor. Nedbrutna människor, helt nedbrutna, människor som trasiga speglar. Trasiga människor, trasigt land.

____________

Fedosy Santaella (Puerto Cabello, Venezuela, 1970) är författare och professor, med licentiatexamen i litteraturvetenskap vid Universidad Central de Venezuela. Han har skrivit romaner som Los nombres och El dedo de David Lynch. Han mottog La Bienal Internacional José Rafael Pocaterras pris i berättarkonst 2006, vann El Nacionals novelltävling 2013 och blev samma år finalist för Premio de Novela Herralde. 2016 fick han ta emot El Premio Internacional de Novela Corta Ciudad de Barbastroi Spanien.