Libanons internationella och konstitutionella väsen
Den libanesiska paradoxen skulle kunna formuleras på följande sätt: medan den libanesiska idén: den om en självständig stat erkänd av och underställd alla sina medborgare, har stigit i värde efter att ha överlevt ett grymt krig, ter sig den libanesiska realiteten: en suverän stat med ansvar för sina medborgare och erkänd av dem som deras legitima överhuvud bortom det demokratiska spelet, allt vagare i konturerna.
I följande text är inte Farès Sassines avsikt att sprida ljus över dessa båda aspekter av paradoxen, utan snarare att fokusera på utvecklingen av den libanesiska idén i förhållande till institutionerna och att försöka utforska orsakerna till den uppenbara handlingsförlamning som drabbat libanismen.
Farès Sassine var professor i filosofi och litteraturkritiker född i Zahlé (Libanon) 1947. Han var författare till många böcker, inklusive The Book of Independence, och en mängd publicerade artiklar. Texten som återges här är det sista han skrev före sin död den 24 juli 2021.
Den libanesiska idén eller dess väsen, vad kom först rent historiskt? Viktigt att notera här är att i början av förra seklet, vid tiden för födslovåndorna och det komplicerade alstrandet av de nationella, panturkiska, islamiska, panarabiska och pansyriska ideologierna i det döende Osmanska riket, presenterade sig den libanesiska idén i förenklad form, låt vara att detta gick emot självtillräckligheten hos den tidens politiska notabiliteter. Det är ett faktum. En realitet föreligger sedan 1861: den organiska status som Libanonbergets provins innehade, vilken de europeiska makterna utgjorde en garant för. Det gäller sedan att komplettera den genom att radikalisera dess juridiska status och utvidga dess geografiska territorium.
För publicisterna är Libanon en hybrid mellan Historien och Geografin. Som självständig provins (Mutassarrifat) betraktad utgjorde Libanonberget juridiskt sett en sorglig förvanskning, men också den slutliga metamorfosen av en pågående historisk realitet, en gång i tiden illustrerad av emirerna, och i sig ett uttryck för ett naturligt faktum: det varaktiga Berget.
I och med första världskrigets slut och Osmanska imperiets kollaps (1918-1920) kom de lokala befolkningsgruppernas strävanden att likna, sammanfalla med och motsäga varandra, men framför allt att gå emot kolonisatörernas egna dunkla syften. Den libanesiska idén stärktes av det beslutsfattande rådets (Mutassarrifiya) goda räkenskaper. Mutassarrifiyan stod i det kollektiva minnet fram som en fredens och trygghetens högborg där det smiddes flitigt vid den kulturella härden; att den bilden hade sina fläckar på grund av emigrationens ödesdigra inverkan, gick att skylla på bristen på territorium. Det goda som självbestämmandet förde med sig, kan ställas i bjärt kontrast med de fasansfulla följder som Djemal Paschas annullering av provinsens ”organiska status” fick, från mars 1915 och framåt, och av kriget, vars olyckor sammanfattades i det folkliga medvetandet av ett antal galgar omgivna av symboler för död och hungersnöd. Det vänskapligt sinnade Frankrike sågs som ett gyllene tillfälle att förverkliga de ”nationella” ambitionerna. Sultanens proklamerande av jihad strax efter krigsutbrottet och turkarnas massakrer på armenier (1915 – 1916) fungerade också som fond för den tidens politisk-ideologiska landskap.
De två första libanesiska kraven framförda under Versailleskongressen (1919) är: utvidgande av Libanonbergets gränser och ett erkännande av dess ”självständighet” (Istiqlal). Det tredje kravet är en Nationalförsamling vald av folket, baserad på proportionell representation för att skydda ”minoriteternas rättigheter”. Den visar på den nödvändiga, alltid bekräftade länken mellan den libanesiska idén och en församling som representerar landets samtliga befolkningsgrupper.
Kravet på ”territoriell restaurering” framlades i historiens, geografins och det ”vitala imperativets” namn. ”Av dessa territorier kommer vissa att förse landet med vete nödvändigt för dess och andras (Tyr, Saïda, Beirut, Tripoli) existens och kommer att utgöra naturliga marknader fullkomligt oundgängliga för landets överlevnad.” Ett ytterligare argument: ”En överväldigande majoritet av befolkningen på det territorium som man gjort anspråk på, har uttalat sig för att det ska införlivas med Libanon, och förespråkat den libanesiska nationaliteten som alltid varit dessa till sitt ursprung så gott som uteslutande libanesiska befolkningsgruppernas ideal.”
Därvidlag kan det vara värt att dröja vid en aspekt av verkligheten (att staden Beirut tack vare folklig tillströmning från det libanesiska berget, från 6 000 personer i början av 1800-talet till 130 000 personer 1914), som dock stod i flagrant motsättning till de fräna och högljudda tongångarna bland en majoritet av stadens befolkning, att de på inga villkor ville förenas med Libanonberget. De libanesiska strävandena när det gällde de här trakterna uppskattades för övrigt inte av landets syriska befolkning. Syrierna såg dem som ett hot mot eget territorium och som ett försök att avskära dem från deras sjöfartsintressen.
En sista, men nog så viktig punkt, komplicerade situationen eller, om man så vill, fanns där från början: närvaron av främmande aktörer som delade upp Levanten mellan sig. Libaneserna kunde i det ideala fallet förverkliga sina mål genom att kräva ”internationella garantier” eller spekulera i ”hjärtliga relationer med grannarna”. Men i själva verket återstod för dem ingenting annat än att luta sig mot de franska styrkorna. Minnet av delegationen företrädd av den maronitiska patriarken, är talande: ”Libanon, sedan 60 år tillbaka underställt ett internationellt mandats styre, och som sedan länge fullgjort sin politiska utbildning, förtjänar i dag att vara en suverän stat. Inte desto mindre, och utan att avstå från rätten till denna suveränitet, böjer sig Libanon för Konferensens fredsbeslut gällande mandatstyret. Landet gör det så mycket villigare som den politiska och ekonomiska kris som genomfar världen ökar behovet av samarbete och bistånd från en västerländsk stormakt”.
Den 1 september 1920 utropas ”Storlibanon” och därmed får libanisterna igenom sina krav. Men general Gouraud som står bakom proklamationen, möts av missnöje och avund några veckor efter det arabiska kungadömet Syriens svidande nederlag i Meyssaloun (24/7 1920). Det Libanon som nu undfått sin välsignelse som faktum och som hädanefter åtnjuter internationell status under mandat, saknar regionalt erkännande och har en stor del av sin befolkning emot sig.
”1920 hade vi territorium och självständigheten inom räckhåll. 1945 var det, efter ett andra världskrig, den naturliga utvecklingen av en verklighet som utan att låta sig hindras banade sig väg genom tiden.” Dessa rader utgår ur libanesiskt perspektiv från två datum och två händelser. Men det bör tilläggas att de tjugofem åren av gemensamt liv däremellan har lött samman en nationell erfarenhet.
En ny dimension har för övrigt uppstått som orsakat delade läger: det feniciska förflutna. Berget, hädanefter definierat av städerna längs havet, kunde åberopa sig på ett förflutet av en helt annan lödighet bortom deras gemensamma historia, ”ett tillräckligt avlägset och storslaget förflutet… för att dagens libaneser ska kunna vilja bli förknippade med det oavsett skillnaderna i språk, seder, religion eller ’ras’”. Men då måste frågan ställas: Är vi araber eller fenicier?
Det andra världskriget, med de franska truppernas nederlag (1940) försätter landet i en belägenhet som fullbordar en utveckling på tre skilda, konvergerande plan; hos de syriska nationalisterna, den maronitiska, politiska klassen samt Libanons muslimska nomenklatura. Där de förstnämnda i sitt månande om enhet och självständighet för landet förespråkar ett allierat Libanon; muslimerna tar på sig ansvaret för existensen av den libanesiska staten och dess gränser, i utbyte mot ett nära samarbete med arabländerna, och de kristna accepterar att Frankrike drar sig ur och att det utländska beskyddet upphör i utbyte mot att araberna, såväl inrikes som utrikes, erkänner dem. Dessa tre rörelser skapar vid tidpunkten för bildandet av Arabförbundet, välsignat av Storbritannien, premisserna för det som senare blir känt som ”Nationalpakten” (al-Mithaq al-Watani).
I och med pakten upphör Libanon att vara förverkligandet av ett samhälles politiska vilja och övergår till att bli föremål för koncensus, för att få med alla politiska krafter på tåget. Invånarna i hamnstäderna och på slätterna är inte längre de störande ockupanterna av ett område som annekterats utan en vital del av Libanons väsen.
Den första frukten av den nya republiken är landets fullkomliga självständighet: ”Det är inte sant att de (som ligger bakom självständigheten) har återgett sitt fosterland något som gått förlorat. Vad som däremot är sant är att de för första gången i landets historia har gett det självständighet i ordets fulla bemärkelse.”
Nationalpakten, rest på det gemensamma samhällets grund och med siktet inställt på fullvärdigt medborgarskap, utgör själva grundbulten i självständigheten. Denna ensam gör den möjlig, endast den skapar förutsättningarna för att bygga en stat.
Hädanefter kommer konstitutionens roll, rådets och republikens presidenter, inrikes- och utrikespolitiken, fördelningen av administrativa funktioner mellan de olika samhällsgrupperna, arméns roll och uppbyggnad… inte att kunna tas upp annat än via omvägen över den betydelse de politiska krafterna tillmäter Pakten.
Vad gäller denna grundläggande akt har viss utveckling skett:
Även om Nationalpakten slöts endast mellan maroniter och sunniter, ”varav båda befinner sig vid förposterna till de islamisk-kristna spänningarna”, introducerar den pluralismen vid själva hjärtroten av staten och erkänner eller skapar den samhälleliga mångfalden som landets själva essens. Det politiska fördraget får direkta följder på det ideologiska planet och skillnaderna mellan de olika befolkningsgrupperna bidrar fundamentalt till att specificera landets väsen: Libanon erbjuder anblicken av ”en religiös mosaik utan motstycke på vår jord”. Inte nog med att folk av olika konfession samexisterar men vart och ett av dem lever fritt och öppet det liv de vill leva, samtidigt som de står i nära kontakt med sina andliga källor var de än befinner sig i världen, i Orienten eller i Väst.
I takt med att Libanon allt tydligare framstår som det enda land i Främre Orienten som aktivt vårdar sig om ett demokratiskt liv och demokratiska institutioner, har ”litteraturen” byggd på den libanesiska pluralismen och på ett Libanon sett som en samlingsplats för möte och dialog, sett sig kallad att uppta en allt viktigare position.
Som mötesplats för Öst och Väst, islam och kristendom, en plats där nuet och det förflutna står mot varandra, kan Libanon förmedla ett budskap som är ”unikt i civilisationshistorien”.
Den libanesiska republikens pluralistiska och demokratiska natur efter Arabförbundets bildande utmynnar i en rad ”funktionella” definitioner: Libanon är ett land som i en plågad region, för att inte säga värld, fyller en funktion som berättigar dess existens; det är ett land där kristna och muslimer lever på lika villkor och under full frihet; som tar emot alla minoriteter med respekt för deras egen identitet: ”Libanon är ett land av förenade, konfessionella minoriteter. Alla minoriteter ska där kunna finna en plats och tillerkännas sina rättigheter”. Det är en politisk formulering född ur en frivillig överenskommelse och vars mål är medborgarnas väl: ”Ett land av det slaget, som rent privat utgör själva sinnebilden av traditionernas och tankarnas mångfald, finner i första hand sitt existensberättigande i viljan att leva i största allmänhet som bekräftar att man är lycklig över att leva tillsammans”; Slutligen kan landet ses som en plats för offentlig och privat frihet: ”Det första och yttersta målet med livet är friheten, den som utgör storhetens väg och villkor”…
Utan Libanon skulle mötet mellan Öst och Väst, islam och kristendom förbli högtflygande, abstrakta ord. Nu genomsyras de av den dimension av vardaglig, genomlevd erfarenhet som de aldrig hade nåtts av annars.
Den libanesiska idén är, om man summerar, tredimensionell. Vi har till att börja med föreställningen om ett faktum. Eller som Michel Chiha så lyriskt uttryckte det: ”Fyrtio feniciska sekler vittnar om det, nitton sekler sedan Kristi födelse bekräftar det och tretton, på ett ungefär, sekler sedan Islams… Libanons personlighet är sådan att hela vårt historiska förflutna har lagt märke till den sedan de första språkliga och skriftliga källorna.” Detta faktum, bland vissa stadfäst redan i Naturen som sådan, är i dag utan tvivel en etablerad och erkänd juridisk entitet: Libanon utgör en av de stater som grundlade Arabförbundet och Förenta Nationerna. Därefter har vi idén om en historisk kompromiss, en pakt sluten mellan två parter som stipulerar självständighet och arabism. Slutligen har vi idén om ett antal värden inkarnerade i institutioner och dagligt liv: frihet, jämlikhet, en öppning mot modernitet, tolerans, islamisk-kristen samexistens, en trygg härd för minoriteter, en gemensam tillvaro… Dessa olika aspekter utgör sammantagna Libanons specifika väsen.
Om denna dimension av libanism kan sägas samma sak som Sir Isaiah Berlin en gång sa om utopin: en teoretisk omöjlighet likaväl som en praktisk sådan eftersom värdena motsäger varandra och det bästa man kan göra åt saken är att försona dem så gott det nu låter sig göras och etablera en instabil jämvikt mellan dem. Man har till exempel endast något emot relationer mellan grupperingar och individer: för om man ger garantier åt de förra går det kanske ut över dem som är fria och jämlika medborgare.
I dag finner dessa tre dimensioner sin bekräftelse i Förklaringen till Konstitutionen, en av de mest övertygande följderna av Taëf-avtalet (1989) som själv tar fasta på kontinuitet, omdefiniering och fördjupning av Nationalpakten. Den libanesiska erfarenheten och idén är där inskriven (”Suverän part, fri och självständig… definitivt … arabisk i sin identitet och uppsyn… engagerad i den Universella deklarationen om mänskliga rättigheter”, ”respekt för den offentliga friheten”, ”jämlikhet inför lagen och medborgerliga skyldigheter”, ”Pakten om samlevnad”), med flera formuleringar som talar sitt tydliga språk, så att man i dag skulle kunna definiera libanismen med hjälp av Habermas uttryck ”konstitutionell patriotism”. För vad är väl en konstitutions patriotism annat än en strid för att göra den gällande?
