”Måtte bara världen lyssna…”
Poeten, prosaisten och essäisten Oksana Zabuzjko är en av den samtida ukrainska litteraturens främsta röster i väst. I Sverige är hon en av få – mycket få – som alls blivit översatta. År 2014, efter den ryska annekteringen av Krim och inledningen av kriget i Donbas, skrev hon en text om hur det kändes att tala från ett land som omvärlden praktiskt taget inte visste något om. Hon talade om hur denna osynlighet varit förutsättningen för den ryska krigföringen. Och hon avslutade med orden ”måtte bara världen lyssna den här gången”.1
Efter den fullskaliga ryska invasionen den 24 februari 2022 kan vi konstatera att vi inte lyssnade. Inte så som vi hade behövt.
*
Det ser ut som om den ryska statsledningen verkligen trodde att de skulle kunna få Ukraina på fall genom ett blixtkrig. Att landet skulle falla ihop som ett korthus under de första dygnens raket- och pansarattacker. Att armén skulle bjuda svagt motstånd och sedan lämna sina kaserner, och att befolkningen skulle vara demoraliserad och kluven i sina lojaliteter, och därför ett lätt byte för den nya ockupationsmaktens propagandakampanjer. Detta var vad Ryssland hade lärt sig på Krim och i Donbas 2014.
Men Ukraina föll inte ihop de där dagarna i slutet av februari. Och skälet till det var inte bara att den ukrainska armén var bättre rustad och bättre motiverad än 2014. Inte bara att den hade erfarenhet av åtta års strider med ryska eller ryskstödda förband i öster. Skälet var också, och kanske framför allt, att det ukrainska samhället som sådant nu stod bättre rustat att möta aggressionen.
Vi befinner oss snart ett par månader in i invasionen. Det börjar nu gå att göra några inledande iakttagelser av vad det är för slags krig vi har att göra med. En första sak som är nödvändig att inskärpa är att det inte är ett krig mellan två stater med konkurrerande territorialanspråk. Det är ett ensidigt angreppskrig, som startats av en före detta kolonialmakt för att återerövra en före detta koloni, och för att en gång för alla utplåna de kulturella, språkliga och politiska traditioner som kan stärka och försvara den nyvunna självständigheten. Därför är också kulturarvet måltavla i kriget. Och ockupationsmaktens listor över vem som ska gripas omfattar inte bara den politiska ledningen, utan också författare och intellektuella.
Det är därför inte heller ett krig där civilbefolkningen blir lidande genom det som på militärspråk heter collateral damage. I detta krig utgör civilbefolkningen en direkt måltavla. Skälen tycks vara flera. Ett av dem är uppenbart och praktiskt: dess motståndsvilja måste brytas ner för att försvaga det ukrainska försvaret. Men med tiden har ett annat, mer djupliggande och mer skrämmande skäl blivit synligt. Den ryska krigföringen i Ukraina har drag av utplåningskrig. Att den riktar sig mot ”det ukrainska” som sådant innebär också att den riktar sig mot ukrainarna som sådana. Artiklar i central rysk press skisserar öppet de ideologiska grundvalarna för en etnisk rensning av Ukraina. Den ryskortodoxa kyrkans patriark har gett denna kampanj sin välsignelse. Och när de ryska trupperna i början av april tvingades att retirera från förstäderna de ockuperat nordväst om Kyjiv – Butja, Irpin, Hostomel – blev den etniska rensningens praktik synlig: de civila massgravarna, våldtäkterna, plundringen, förstörelsen. I Mariupol ser vi en annan praktik: belägringen och utsvältningen av en hel stad. Och lite i skymundan, i skuggan av frontnyheterna, nås vi av rapporter om en tredje praktik: hur ukrainare tvångsevakueras in på ryskt territorium. Berättelserna talar om filtreringsläger, om människor som blir berövade sina dokument och skiljs från sina barn. Systematiken och omfattningen av de ryska krigsbrotten är en fråga för den krigsförbrytartribunal som förhoppningsvis kommer att inrättas. Att de begås står redan nu utom allt tvivel.
Vi har inte sett något liknande på europeisk mark sedan Jugoslavienkrigen på nittiotalet. Och kanske har vi bara sett början.
*
När vi nu inleder publiceringen av PEN/Opps ukrainska tema är det för att förmedla vittnesbörd ur krigets helvete medan det pågår. Men det är också för att på längre sikt bidra till att vi i omvärlden äntligen ska börja lyssna på Ukraina, som Zabuzjko skrev. Och för att samla in helt handfast humanitär hjälp under den pågående katastrofen. De medel som kommer in på Svenska PEN:s akutfond går nu oavkortat till den hjälpfond till ukrainska kulturarbetare i och utanför landet som upprättats av ukrainska, belarusiska och polska PEN tillsammans med den polska Open Culture-stiftelsen.
För oss på Svenska PEN är det ukrainska solidaritetsarbetet en naturlig förlängning av det litterära solidaritetsarbete som inleddes när den belarusiska revolutionen bröt ut – och krossades – 2020. De nätverk av författare, översättare och aktivister som växte fram under händelserna i Belarus finns nu på plats för att försöka möta den ukrainska krisen. Och i själva verket går det en rak linje från Belarus till Ukraina. Ländernas tragedier är olika, men siamesiskt sammanvuxna med varandra. Medan Ukraina i dag, med vapen i hand, kämpar mot en rysk ockupationsarmé lever Belarus redan under en rysk ockupation, som genomförts i tysthet och med diktatorn Lukasjenkas samtycke.
I arbetet med Belarus såg vi vår främsta uppgift i att skapa opinion, att hålla landet synligt också efter de inledande veckornas uppmärksamhet. Att försöka väcka det svenska civilsamhället och svenska politiker. Att bedriva påtryckningar på näringsliv och beslutsfattare. I fallet Ukraina är allt detta redan på plats. Vi ser en våg av solidaritet som drar genom hela det svenska samhället, från myndigheter och stora organisationer till enskilda personer som inhyser ukrainska flyktingar i sina hem. Politiken läggs om i en hastighet som saknar motstycke, och näringslivet drar sig äntligen ur de östslaviska diktaturerna. I det landskapet blir vår uppgift delvis en annan. Men en viktig aspekt kvarstår: att hålla intresset uppe och diskussionen klar också när tiden går. Samt att hålla fram de litterära aktörerna och de litterära uttrycksformerna som centrala både i det ukrainska motståndet och i det svenska solidaritetsarbetet.
*
Här har vi ett stort arbete att göra. På den svenska litterära kartan är Ukraina i stort sett en vit fläck. Utgivningen inskränker sig till några strödda dikter och enstaka romanutdrag, främst publicerade i tidskrifter. Det finns en antologi eller två. Och så tre romaner – två av Serhij Zjadan (som nu deltar i försvaret av Charkiv) och en av just Zabuzjko (som nu finns i Warszawa).
Vilket för oss tillbaka till Zabuzjkos nödrop från 2014. Hade vi översatt mer, läst mer och lyssnat mer, hade vi talat mer med varandra, då hade också mer av smärtan i skeendena fortplantat sig direkt till oss. Det gäller smärtan i det krig som följde på Krim och Donbas 2014. Det gäller smärtan när resningen i Belarus slogs ner 2020. Då hade det blivit svårare för oss att ignorera det som pågår. Förtvivlan hade tvingat oss att tala, att bryta den tystnad, i vars hägn den ryska regimen rustade till krig. Och då hade vi kanske inte haft ett stort krig i Europa idag.
***
1. Oksana Zabuzjkos text finns att läsa i tidskriften 10-tals Ukrainanummer från 2014.”
