Mot digital kontroll hjälper bara rättssamhället – och uppfinningsrikedom
Det digitala kontrollsamhället är här för att stanna. Men vi är inte helt tandlösa utan har metoder till vårt försvar, om vi vill slåss för yttrandefriheten. Författaren Deji Bryce Olukotun pekar på flera vägar att gå: försvara rättsstaten, ta till dig krypteringsteknik som blir allt lättare att använda – och var finurlig.
I förra månaden var det två år sedan Edward Snowden avslöjade den fulla omfattningen av USA:s övervakningssystem för världen. Sedan dess har civilsamhällens, staters och företags attityder till övervakning genomgått dramatiska förändringar. Snowden själv har blivit en välkänd profil, av vissa betraktad som en moraliskt högtstående visselblåsare, av andra som en förrädare. Filmregissören Oliver Stone har nyligen gjort en biografisk film om honom och dokumentären Citizenfour vann en Oscar 2014. Övervakningen har trängt in i allmänhetens medvetande.
Övervakningen har även påverkat författare världen över. PEN American Center följde upp sin pionjärstudie från 2013 om övervakningens konsekvenser för författare med en enkät i vilken 772 författare från 50 länder deltog. 34 procent av författarna i fria länder, 44 procent i delvis fria länder och 61 procent i ofria länder uppgav att de ägnar sig åt aktiv självcensur och att de undviker vissa ämnen på sociala medier. Självcensur kan sägas vara en naturlig del av redigeringsprocessen, men införandet av statlig massövervakning har stegrat självcensuren till farliga nivåer. Med tanke på att författare stimulerar till sanningsökande och självreflektion, så innebär självcensur att vi riskerar att förlora vår vägledning i både privata och offentliga angelägenheter.
Ett antal viktiga segrar har dock vunnits i kampen mot statlig övervakning. I Paraguay stoppade aktivister ett lagförslag som skulle ha tvingat företag att lagra data och överlämna dem till de statliga myndigheterna. Med USA Freedom Act införde den amerikanska kongressen de första meningsfulla begränsningarna mot statlig övervakning på närmare en generation. Lagen är visserligen full av brister och omfattar inte de lagrum som regeringen stödjer sig på för att spionera på personer utomlands – avsnitt 702 i Foreign Intelligence Surveillance och Executive Order 12333 – men den sätter åtminstone gränser för massinsamling av personliga data i USA.
Dessa segrar har dessvärre åtföljts av betydande intrång på privatlivet på andra håll. I juni i år antog Frankrike la loi relatif au reseignemant – även kallad ”Frankrikes Patriot Act” – trots att regeringen redan hade utökat sina övervakningsbefogenheter två gånger de senaste 14 månaderna. (President Hollande har skickat lagförslaget på remiss till det franska konstitutionsutskottet). I Tunisien har blodiga terrorattentat gett nytt stöd för en antiterror-lag som potentiellt kan ge regeringen större makt att övervaka medborgarna. I Storbritannien fastslog en domstol att landets underrättelsetjänst, GCHQ, spionerat olagligt på människorättsaktivister i Sydafrika och Egypten. Och vad Edward Snowden beträffar kommer han inte att återvända till USA under den närmaste framtiden eftersom myndighetspersoner har hävdat att de tänker åtala honom för brott mot ”Espionage Act”, en gammal lag som gör att han inte kan åberopa sig på sina rättigheter som visselblåsare – hans bästa möjlighet att undgå en livstidsdom.
Allvarliga dataintrång har lett till förnyade krav på cyberlagstiftning till skydd mot hackare. Ett intrång på Sony Pictures visade hur sårbara privata företag är för attacker från illvilliga datahackare (även om Oliver Stones biografiska film inte verkar höra till de drabbade). Den amerikanska myndigheten U.S. Office of Personnel Management har också blivit hackad, enligt utsago av kinesiska förövare. Attacken har fått till följd att miljontals hemliga filer har blivit stulna, däribland intima personliga uppgifter om anställda med tillgång till sekretessbelagd information. Detta till trots är den föreslagna amerikanska cyberlagstiftningen alltför allmänt hållen och undantar företag från juridiskt ansvar ifall de lämnar ut stora mängder information om sina användare till statliga myndigheter, inklusive National Security Agency.
Vi vet också att företag utnyttjar våra data som aldrig förr och att de säljer uppgifter om personer till annonsörer och informationshandlare. I oktober 2014 uppdagade amerikanska datasäkerhetsforskare att stora aktörer hade spårat varenda http-begäran som deras användare gjort – det vill säga varje webbsida som besökts på en mobil webbläsare eller app – för att därefter sälja informationen vidare till annonsörer.
Vissa företag har dock valt att göra motstånd mot statlig övervakning. Många har publicerat transparensrapporter som specificerar hur många anhållanden om användarinformation som gjorts av stater, och ett fåtal företag har gått ett steg längre genom att erbjuda s.k. warrant canaries, en form av meddelanden till användarna om att de har mottagit en anhållan om användarinformation från en stat vars identitet de inte kan avslöja offentligt. Andra företag, exempelvis Apple, har utnyttjat farhågor för statlig övervakning för att vinna fler marknadsandelar – i Apples fall genom att erbjuda kryptering eller kodning av meddelanden och information så att endast behöriga parter kan läsa den. Kryptering ingår nu i grundinställningen på Apples iPhone-serie. Reddit, Bing och Yahoo har alla bytt till säkra HTTPS-anslutningar för att värna om användarnas integritet och säkerhet när de nyttjar internet.
Dessa åtgärder är inte bara bra för författare som bekymrar sig om personlig integritet; de är också bra ur affärssynpunkt eftersom folk har börjat misstro amerikanska IT-företag med rykte om sig att lämna ut information till regeringen. En aktuell undersökning visar faktiskt att IT-företag lämnar Storbritannien delvis till följd av den föreslagna datalagen där (”Snooper’s Charter”). Men om marknadsincitamenten försvagas – till exempel genom att företag befrias från juridiskt ansvar vid delning av data – finns det stor risk att det kommer att krävas stränga lagar och regleringar för att skydda integriteten. Vi kan inte enbart förlita oss på företagens goda vilja.
Kryptering räddar liv varenda dag. FN:s särskilde sakkunnige i yttrandefrihetsfrågor, David Kaye, släppte nyligen en rapport i vilken kryptering beskrivs som nödvändig inte bara för säkerheten, utan också för att ge människor en privat sfär för åsiktsbildning, vilket är avgörande för yttrandefriheten. På Access har vi en dygnet runt-jourlinje som hjälper journalister, aktivister och marginaliserade minoriteter i hela världen att kommunicera på ett säkert sätt. Krypteringsverktyg som GPG, Adium och Tor gör att användare kan leva tryggare. Alla dessa verktyg är inte användarvänliga, men Tor, som jag skrev om på PEN/Opp i fjol, kommer säkerligen att förändras i rätt riktning eftersom den tidigare vd:n för Wikipedia, Sue Gardner, har engagerat sig i projektet och verkar besluten att ta det till nya nivåer.
Vad har då denna utveckling för betydelse för författare? Inget säkerhetsverktyg är fulländat och säkerhet är snarare en process än ett färdigt mål. Att använda Tor eller en iPhone skyddar inte mot alla slags hot. Personligen anser jag det mer betryggande att tänka på den värdefulla information jag har och att höja min säkerhetsnivå så pass mycket att det blir svårt för någon att ta den. Det kan betyda att jag använder GPG en dag och Gmail en annan dag när innehållet i mina meddelanden är mindre känsligt. Jag byter också lösenord regelbundet och uppdaterar min mjukvara så att den inte är sårbar. Jag vill att varje potentiell inkräktare ska titta efter, inse att det inte är värt mödan och gå vidare.
För författare i repressiva regimer är insatserna naturligtvis avsevärt högre. I år har bloggare blivit dödade i Bangladesh och även i Polen, och det finns en ytterst reell fara att övervakning i kombination med statsmakt leder till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Även om en del författare fortfarande känner sig manade att skriva om övervakning i fiktiva och poetiska verk så är övervakning som litterärt tema troligen något som kommer att förlora nyhetens lockelse. Därför behöver vi reella juridiska och politiska förändringar, och här kan pennan eller tangentbordet kanske göra ännu mer för att bekämpa övervakningen.
Deji Bryce Olukotun är författare till romanen Nigerians in Space och arbetar på Access, en internationell organisation som verkar för att utöka och försvara utsatta användares digitala rättigheter. Twitter: @dejiridoo
