Turkiet har en lång historia av starka studentrörelser, som varje år lämnar facklan vidare till nya skaror, med ett växande antal aktörer. För miljontals studenter från olika samhällsskikt är universitetet inte bara det primära offentliga rum där man utbyter idéer, utan också en kanal där studenter kan uttrycka sin identitet, sina krav, tankar och förhoppningar. Universitetet utgör också navet för konflikten kring repressiv politik, övervakning och kontroll, med allt från polisens våldsamma ingripanden mot demonstrationer på universitetsområdet, till det faktum att statlig service som studenthem och stipendier används som politiska styrinstrument.

Det är också på universitetet vi lär oss att bli aktivister, helt enkelt genom att existera bland skiftande identiteter i en annars kvävande miljö. Feminister, HBTQI+-aktivister, yrkesorganisationer, olika politiska grupperingar, funktionsaktivister, människorättsaktivister, yttrandefrihetskämpar och otaliga andra aktörer frodas i universitetets bördiga jord.

Att skydda studenters fri – och rättigheter är således för oss detsamma som att ge stöd åt den akademiska friheten, yttrandefriheten och själva civilsamhället på en och samma gång.

När COVID-19 pandemin under våren drabbade Turkiet blev studenternas redan osäkra villkor ännu sämre. Den ekonomiska otryggheten som följer av att vara studerande kan på grund av strukturell ojämlikhet innebära att fråntas möjligheten att utöva sin yttrandefrihet. Pandemin fördjupade ojämlikheten, särskilt på grund av de stränga karantänåtgärderna.

Universitetsområdena stängdes som ett led i åtgärderna mot smittan. Hundratusentals studenter rycktes upp från både sina studentbostäder och universitet och fick flytta hem till sina familjer. Föräldrahemmet kan vara en farlig miljö om man är kvinna, om man har en normbrytande könsidentitet – eller om man har andra politiska åsikter än sin familj och sina grannar.

Många studenter blev evakuerade från sina studentrum från den ena dagen till den andra när det beslutades att studenthemmen ska användas som karantänboende där turkiska medborgare som kommer hem från utlandet måste bo i två veckor. Åtgärden kom så plötsligt att studenterna var tvungna att lämna kvar merparten av sina ägodelar. De som inte hade någon familj att åka hem till eller pengar till hyran drabbades av hemska bostadsbekymmer. Utegångsförbud och andra åtgärder på grund av pandemin ledde till att servicebranschen i Turkiet till stora delar ställde in sin verksamhet. Företag som studenterna är beroende av i sin dagliga tillvaro har stängdes på obestämd tid. För många studenter är lågavlönade, ofta informella anställningar den viktigaste inkomstkällan, eftersom de statliga stipendierna är långt ifrån tillräckliga.^[1] Dessa studenter blev plötsligt arbetslösa. Allt fler föräldrar kom också att leva i ekonomisk otrygghet, och studenternas försörjningsmekanismer försvagas alltså när ekonomin går sämre. En del studenter satt i fängsligt förvar redan innan pandemin. Dessa fängslade studenter, vars antal jag saknar uppgifter om, löper stora hälsorisker i fängelset.^[2] De har då redan förlorat rätten till utbildning, och som en följd av pandemin har de också förvägrats rätten att träffa sina advokater och sin familj, samtidigt som de måste köpa tvål till överpriser och inte har tillgång till någon skyddsutrustning överbefolkade celler.

I bästa fall, om man som student befinner sig i en trygg miljö, så är man ändå avskuren från den bördiga jord där man hämtar näring socialt, kulturellt och akademiskt. Du blir inspärrad i det virtuella utrymme som kvaliteten på uppkopplingen tillåter. I många fall är den fasta uppkopplingen dålig och alltför dyr, vilket innebär att förutsättningen för att man ska kunna fortsätta med sina studier på nätet och kommunicera med sin bekantskapskrets är att man har en bärbar dator, ett modem och ett internetabonnemang. Även om man har råd med dessa verktyg drabbas man av intrång i privatlivet. Vänner och lärare börjar utöva självcensur på grund av att lektioner rutinmässigt övervakats och spelats in.

Sammantaget har tillgången till en plats där man kan uttrycka sin mening minskat betydligt för studenter i Turkiet, både under och nu i svallvågorna av pandemin, även för den som har möjlighet att slå vakt om sin hälsa och har en trygg bostad.

Bristande tillgång till yttrandefrihet kan få dödliga konsekvenser: Om forskare och akademiker riskerar åtal när de berättar om sina forskningsresultat, om de inte fritt kan diskutera hur man kan förbättra myndigheternas hållning, så innebär det allvarliga risker för sjukvården och arbetet med att förbättra sociala villkor i pandemis kölvatten.

Akademisk frihet, pressfrihet och yttrandefrihet är alltså inte fristående företeelser – de påverkas av varandra. Bortsett från dess tynande tillvaro är yttrandefriheten livsviktig för att tankar och känslor ska få utlopp och för social kontakt: I fysisk isolering känner vi ett ännu djupare behov av gemenskap med andra, särskilt om man ingår i en utsatt grupp. Virtuella kontakter och sociala nätverk kan bidra till att avhjälpa det här problemet, men hur fritt kan man uttrycka sig i sociala medier i Turkiet? Samtidigt som det är mer värdefullt än någonsin tidigare att aktivismen är synlig, så är det ett tveeggat svärd: Synlighet innebär sårbarhet för övervakningstekniker, kanske i ännu högre grad på grund av blotta omfattningen av vårt samspel på sociala medier i dag. Många människor i Turkiet är beroende av sociala medier för att vara den de är i offentligheten, men riskerar att bli fängslade för att de uttrycker sina åsikter, och pandemin är inget hinder mot floden av arresteringar – tvärtom. Under april månad fängslades 229 personer i landet, och 616 pekades ut som misstänkta på grund av sådant de hade publicerat i sociala medier.^[3] Dessutom har nu en ny lag trätt i kraft. En lag som kräver att sociala media-plattformar har en representant i Turkiet som lagrar data lokalt. Lagen gör det också möjligt för dessa plattformar att radera specifikt innehåll. Experter varnar för att den nya lagen också kommer att utöka regeringens kontroll generellt samt utgör en allvarlig risk för att regeringen i större utsträckning börjar övervaka medborgarna och deras personliga information.

Allt detta innebär dock inte att aktivisterna kommer att ge med sig. Vi blir alltid stärkta av de unga aktivisternas ihärdighet och beslutsamhet, när de ständigt tänker ut nya sätt och verktyg för att hitta en gemensam plattform och rekrytera nya samhällsaktörer för sin sak. Pandemin satte inte stopp för civilsamhället i Turkiet, och kanske blev den en sporre till att arbeta ännu hårdare. Arbetare i otrygga anställningar har startat ett nytt initiativ som kallas ”ödemiyoruz” (vi betalar inte), där de uppmärksammar den ekonomiska krisen och vägrar betala priset för statens vanskötta finanser. Civilsamhällsorganisationer och initiativ inom en rad aktivismområden når ut till sina anhängare genom direktsändningar, vilket har varit en livräddare mot isolering. På landsbygden fortsätter miljöaktivismen med all kraft mot privata företags markövertaganden och föroreningar.[4] Alla dessa olika element i samhället arbetar envist med att ställa beslutsfattarna till svars med de verktyg som är tillgängliga på nätet.

Det senaste exemplet på hur nätaktivism kan svara på politiskt förtryck har cirkulerat kring regeringens planer på att dra sig ur Istanbulkonventionen, som erkänner diskriminering av kön och sexuell läggning före lag, och vilken garanterar kvinnor och HBTQI-personer skydd från våld. Spänningarna intensifierades när regeringens ansvariga för religiösa frågor, Ali Erbas, öppet pekade ut och hotade Turkiets HBTQI-community under en predikan. När advokatsamfundet fördömde hans uttalanden inledde åklagare utredningar mot samfunden.

Oavsett denna händelse och den skrämmande utvecklingen under pandemin har flera Pride-firanden ägt rum online med alla sina färger och programpunkter, trots hatspråk och en diskriminerande diskurs utövad av regeringen och regeringsvänlig media. HBTQI-communities i Turkiet har envist lyft fram politiska attacker på HBTQI-personers rättigheter och har arbetat hårt för att för vidga uppmärksamheten kring dessa till allmänhetens kännedom och för allmän diskussion. Feministiska grupper i Turkiet fortsätter med sina kampanjer mot regeringens planer på att dra sig ur Istanbulkonventionen och motsätter sig också regeringens planer på att sänka åldersgränsen för samtycke till äktenskap. Efter det att en ung kvinnas kropp nyligen hittats brutalt misshandlad och mördad, initierade den feministiska rörelsen en stärkande och kreativ kampanj för att höja sina röster mot kvinnomord med hashtags #IstanbulSözleşmesiYaşatır och #challengeaccepted.[5] Kampanjen i sociala media ökade en global medvetenhet kring det rättslösa systemet i Turkiet där våld mot och till och med mördande av kvinnor kan äga rum utan att få rättsliga konsekvenser. Dessa protester pågår fortfarande och ute på gatorna har tusentals kvinnor marscherat tillsammans och på så vis också skyddat varandra.

Även om de politiska påtryckningarna står överst på listan över hoten mot yttrandefriheten och rätten till information, så är fokuset på ekonomin ett hinder för offentlig debatt och politisk delaktighet under COVID-19 pandemin. I ett medieklimat som kännetecknas av det regeringsvänliga kapitalets mediemonopol, censur och förföljelse av oliktänkande medier, så förfaller medielandskapet ännu mer när sensationslystet covid-19-material som sår rädsla tar överhanden. I ett sådant landskap är det extremt mycket högre risk att man missar avgörande information om korruption, straffrihet vid sexuellt våld och diskriminering, miljöförstöring, ämbetsbrott och andra ”dåliga” nyheter, som i själva verket är nödvändiga för vår politiska delaktighet. Medan vi allihop stirrar på dödssiffrorna och undergångsnyheterna svävar vi i okunnighet om viktiga händelser som har långvariga följder för vårt samhälle. Därför är det nu viktigare än någonsin att förstärka rösterna från medborgarjournalister, aktivister, oppositionella medier, och att stödja dessa alternativa plattformar ekonomiskt.

Och så var vi framme vid sista stycket. Det är här jag ska hitta en ljuspunkt, en gemensam nämnare, en glimt av en lösning. Så här kommer den, som en pappersbåt i en liten bäck: Vår kollektiva, globala upplevelse av pandemin kan mycket riktigt bli ett tillfälle för oss att ha medkänsla, att dela med oss och att bygga solidaritet – och allt detta är beroende av hur vår kommunikation ser ut och om vi har möjlighet att utöva vår grundläggande yttrandefrihet eller inte. Men ännu viktigare är att det krävs att vi reflekterar över vad det innebär i praktiken, i olika sammanhang: Yttrandefrihet kan inte enbart garanteras av en grundlag eller av internationella skyddsstrukturer. Skillnaderna i möjligheten att utöva den beror på strukturell ojämlikhet i fråga om vilken tillgång man har till utrymme, fysiska och ekonomiska medel, tid och trygghet för att uttrycka sig. Såväl arkitekturen som kontexten för kommunikationen, det vill säga modern medieteknik, avgör vår möjlighet att uttrycka oss: De ger form till eller hämmar spridningen av yttranden och bilder. Därför måste vi ta det här tillfället i akt att ompröva vem som kan yttra sig var och när, med hjälp av vad och hur, om vi vill slå vakt om yttrandefriheten och tillföra näring till jorden där nya frigörande idéer kommer att blomstra.