Sankt Petersburgs vita nätter har alltid lockat till sig turister, men aldrig har så många inhemska besökare dykt upp som i år: Putinadministrationen har belagt ett stort antal förhållandevis högavlönade yrkeskategorier – befälspersoner, poliser, statliga tjänstemän – med utreseförbud, och de har därför valt att tillbringa semestern i det forna Sovjetimperiets gamla huvudstad.

I slutet av juni flög jag tillbaka till min hemstad som jag lämnade för tio år sedan men besöker regelbundet. Jag hade blivit inbjuden att delta i en offentlig debatt på ett av stadens bibliotek, som än idag bär den revolutionäre poeten Majakovskijs namn. Kvällens huvudnummer utgjordes av ett samtal mellan mig och statsvetaren Ekaterina Shulman, och det var tänkt att det skulle kretsa kring de senaste händelsernas återverkningar – Krimkrisen, kriget mellan Ryssland och Ukraina, nationalismens återkomst i Europa och sist och oundvikligen folkomröstningen om brexit.

Journalisten och bibliotekarien Nikolai Solodovnikov inledde diskussionen. Det var han som organiserat kvällen – som en del en i en lång rad evenemang som biblioteket stått som värd för under de senaste tre åren – och som skulle moderera detta ordentligt utlysta men likväl rutinartade möte med läsarna. I sin introduktion upplyste han åhörarna att biblioteket hade fått besök av FSB, den statliga säkerhetstjänsten. På anmodan av Departementet för grundlagsstridig och terroristisk verksamhet hade uniformerade män sökt igenom Nikolais kontor, förhört honom och gett order om att debattkvällarna måste upphöra. Han var misstänkt för att ta emot pengar från utlandet och missköta bibliotekets ekonomi. Han hade värjt sig mot anklagelserna men förstått att hans fall var hopplöst; som fembarnsfar såg han nu ingen annan råd än att emigrera till Lettland.

Trots den ofördelaktiga ekonomiska situationen i Europa och världen leder det politiska förtrycket till att landet dräneras på välutbildade. Människor som Nikolai – högutbildade, innovativa och kosmopolitiska – lämnar Ryssland. I ett läge som jag skulle vilja kalla för meritokratins kollaps lämnar de bästa över till de sämsta: latmaskarna, de korrupta, de improduktiva.

President Putins styre har förstört flera sektorer av nationens liv. Men enligt mitt förmenande är det själva offentligheten, denna traditionella domän där landet historiskt sett har stått starkt och åtnjutit respekt, rentav ära bland övriga nationer, som har farit mest illa. Även om skadeverkningarna är ojämnt fördelade måste förfallet inom den publika sfären i Ryssland sägas vara avsiktligt och skickligt frambringat. Under Putins tid vid makten har en rent innehållsmässig förändring ägt rum som i huvudsak varit baserad på ett ägarskifte: de tv-kanaler och tidningar som privatiserades efter 1991 har renationaliserats och är numera statliga eller ägda av stora naturkraftsbolag som exempelvis Gazprom. De förra ägarna som ofta byggde upp sina medier från grunden har tvingats emigrera, vilket går bra för en del men är förödande för andra. Putins seger över dessa personer är förmodligen hans största fjäder i hatten.

Dessa pappersmedier är i stor utsträckning olönsamma och därför statssubventionerade, men ändå i stort behov av reklamintäkter. Reklamens huvudsponsorer är storföretag som i sin tur kontrolleras av Kreml och följer samma policy. Även om Putins kontrollapparat knappast sträcker sig längre än under den sena sovjettiden har kontrollåtgärderna radikalt förändrats.

Det ser olika ut för olika kulturella genrer men förfallet har gått längst inom de institutioner för offentligt liv som har politisk relevans genom sin räckvidd, som televisionen och större dagstidningar. Dessa mediers tillbakagång sedan 1990-talet har varit dramatisk, för att inte säga tragisk. Deras närmast utstuderat långsamma sätt att fungera, präglat av kulturell rikedom, ironi och även snobbism har bytts ut mot tv-kanalernas uppspeedade och översexualiserade mix av nyheter, tävlingar och realityserier. Den tekniska standarden är såpass sofistikerad att till och med Berlusconi-tv framstår som långsam, även om Ryssland hämtat sin inspiration just därifrån. De visuella uttryckssätt och den tekniska utrustning som kommer till användning i alla dessa tv-shower tycks omisskännligt västeuropeiska – de är onekligen paradexempel på den värsta sortens genomkommersialiserade, ultrakapitalistiska kultur som tänkas kan. Inte desto mindre är det underliggande budskapet i själva verket rakt igenom antiamerikanskt, antieuropeiskt och antimodernt. Förbudet för ryska tjänstemän på mellannivå att åka utomlands på semestern är bara ett litet uttryck för denna bakåtsträvande politik som bär Putins signum.

De stora ryska dagstidningarna har genomgått en genomgripande förändring trots att de inte haft den geografiska spridning i Ryssland som utgör tv- och radiokanalernas privilegium. Under hela Putins era har en skarp skiljelinje kunnat dras mellan de förment rikstäckande tidningarna och de mer nischartade som ges ut i Moskva och Sankt Petersburg. Kreml och dess många ansikten hårdbevakar de rikstäckande tidningsorganen som karakteristiskt nog fått behålla sina gamla sovjetiska namn, som Izvestiia och Komsomolskaia Pravda. Nischtidningarna härbärgerar ett brett spektrum av politiska ståndpunkter, från ultranationalistiska till liberala. Än så länge har dessa ibland, som i fallet Novaia gazeta, uttalat Putinfientliga nischtidningar undgått nerläggning; vem som äger dem är ofta höljt i dunkel, men det finns exempel på relativt stora tidningar som till exempel Vedomosti som alltjämt är frisinnade och med en positiv hållning till Väst; samtidigt är de till viss del ägda av västliga storföretag och riskerar därför att falla offer för den senaste lagstiftningen som förbjuder utländska aktörer att investera i rysk press och ickestatliga organisationer.

I det avseendet befinner sig rysk press i ungefär samma situation som universiteten. Stora, traditionellt prestigefyllda institutioner som Moskvas och Sankt Petersburgs universitet har dränerats på det mesta av sin intellektuella kapacitet. Inom varje disciplin har en del tunga professorer emigrerat, många andra gått i pension, medan de få som är kvar kämpar mot en ofantlig, enfaldig byråkrati med gamla anor och en ständigt ökad politisk kontroll. Det finns dock alltjämt ett flertal institutioner, några av dem relativt stora, till exempel Moskvas Handelshögskola, andra små men livskraftiga, här kan nämnas Sankt Petersburgs Europeiska Universitet, som alltjämt blomstrar.

I den rådande situationen spelar internet en avgörande roll för det offentliga samtalat. Det är här man bildar opinion, hanterar kontroverser och söker finna lösningar – en roll som kommit att bli än viktigare i dessa kristider. Internet har stor räckvidd i Ryssland. Om man ser till antalet användare intar landet förstaplatsen i Europa och är sexa i världen; procentuellt ligger man på samma nivå som Polen och Portugal. Inhemska plattformar som VKontakte samt globala som Facebook och Twitter är alla måttlöst populära i Ryssland. Den student är inte född som inte använder den ryska versionen av Wikipedia. Sedan har vi skapandet av de famösa “trollfabrikerna” som bekostas av staten; fejkindivider som bombarderar all kommunikation online med enfaldiga, obscena eller ovidkommande kommentarer. Kanske viktigare ändå är den ständigt pågående diskussionen bland högre tjänstemän om att införa internetcensur och förbjuda utländska sociala medier som Facebook.

Under två långa postsovjetiska decennier har Ryssland haft förträffliga möjligheter att omforma sig själv till ett fredligt, laglydigt och hårt arbetande land, en framgång som verkligen skulle ha kommit det ryska folket, Europa och världen till gagn. Om Ryssland alltjämt är “postsovjetiskt” (en eufemism som såväl insiders som yttre observatörer av putinismen använder för att dölja dess nya ansikte) beror det i så fall på samstämmiga ansträngningar inom en trängre krets att till varje pris hindra Ryssland från att bli ett produktivt, lagsäkert och europeiskt land. Denna krets har lagt beslag på Rysslands olja och gas, vars stigande priser har varit helt avgörande för att putinismen ska kunna utvecklas. Den massiva säkerhetsapparaten och den korrupta, irrationella byråkratin återvinner den välfärd som likt en skänk från ovan produceras genom hål i marken snarare än genom folkets arbete.

För den här lilla giriga kärntruppen som suger nästan allt sitt livsblod från handeln med gas och olja framstår befolkningen som överflödig. Ja, ibland blir denna omfattande och ambitiösa befolkning rent av en black om foten eller en potentiell fara – inte minst i kristider. Det var studenter och intellektuella som dominerade i den putinfientliga proteströrelsen i Moskva 2011-2012, precis som de gjorde i den demokratiska rörelsen i Ukraina. Även om avståndet mellan intelligentian som debatterar på internet och massorna som tittar på tv har visat sig vara större i Ryssland än i Ukraina, kan situationen slå om när som helst. Att revolutionsgnistor tänds i huvudstäder är en historisk sanning som gäller även för så stora länder som Ryssland.

Denna säregna ryska kombination av resursberoende och en stor befolkning definierar den sorgliga situationen för allmänheten i Putins Ryssland. Genom att dekonstruera meritokratin, kapa banden mellan humankapital och nationell välfärd och göra folk utan vare sig talang eller arbetsförmåga bisarrt rika, har man nått fram till en situation som framtvingat en revidering av några grundläggande uppfattningar gällande moderniteten. Det är en situation som övertygat Putins allmänhet om att arbete och utbildning inte har någonting med framgång att göra. Ryssland lider under oljeförbannelsens ok medan Kreml åtnjuter en politisk välsignelse: under hela den här tiden har man haft tillräckligt med pengar för att föda både den parasitära “eliten” och den improduktiva befolkningen.

För samtliga medspelare – makthavare, elit och den stora massan – är framgång frikopplad från arbete. Putins allmänhet lever i en prekär men samtidigt utopisk rymd – i alla fall så länge oljemiljonerna fortsätter att strömma in. Det måste ses som en förkrossande historisk ironi att denna socialistiska dröm har implementerats och förverkligats av djupt konservativa högerkrafter. Men det är också en läxa med bitter eftersmak. Vi vet att den offentligheten står och faller med den frihet den själv förmår skapa. Om det inte finns någon frihet finns det heller ingen allmänhet och ingen dialog, något som bara alltför väl illustreras av situationen på biblioteket i Sankt Petersburg. Men Putins avtacklande allmänhet visar också på en annan och förmodligen djupare sanning: offentligheten är kvalitativt beroende av folkets arbete. Ett bibliotek fungerar bättre om och bara om bibliotekarierna gör ett gott jobb.

Å andra sidan bör tilläggas att om bibliotekariernas arbetsinsats inte spelar någon roll så inverkar det menligt på bibliotekets funktion; det riskerar rent av att kollapsa. Meritokrati är en unik mekanism som är allmänt förekommande i en modern stats ekonomiska maskineri; i så väl dess politiska styre som i den publika sfären. Meritens lag utgör modernitetens grundbult och om den gängas ur leder det till vittgående demodernisering. Putins allmänhet är bara alltför väl medveten därom.