- Fråga där borta. Jag är inte från trakten. Jag kommer från lägret.

Så svarar mig fiskaren, på utpräglad palestinsk dialekt, och flyttar blicken från mig till några små fiskebåtar som ligger ankrade i den medfarna hamnen i utkanten av flyktinglägret Nahr al-Barid längst norrut i Libanon. Den unge mannens yttrande att han ”inte är från trakten”, hans känsla av att lägret är långt borta, trots att vi i själva verket bara befinner oss ett stenkast därifrån och i stort sett ser byggnadernas silhuetter spegla sig i Medelhavet framför oss, får mig att haja till.

Jag vänder mig till några andra fiskare som tar hand om sina nät och frågar om de har några nät att göra sig av med, eftersom jag har hört att bästa sättet att hålla ormar borta från trädgården runt vårt lantställe vore att lägga ut fisknät. Jag har befunnit mig där på landet i nästan två månader, men har nu återkommit till Libanon efter ett och ett halvt års påtvingad frånvaro.

Där i hamnen försöker en av fiskarna bli av med mig genom att säga att de har slutat kasta bort eller sälja gamla nät eftersom de har blivit så dyra. De har börjat sy om och laga dem så mycket som möjligt och använda dem tills de är helt utslitna. En av fiskarna tittar på min man, som följt med mig den här morgonen, och ger honom en sammanfattning av en lång diskussion som aldrig har ägt rum: ”Det är vad ditt land har gett oss”. Min man skrattar till häpet och mumlar: ”Mitt land? Om det ändå inte hade gjort mer än så”. I och med det upptäcker fiskaren min mans syriska dialekt. Det blir tyst en stund tills vi bryter tystnaden genom att skynda på stegen mot en annan grupp fiskare för att kanske finna vad vi söker där.

En sådan här händelse en tidig morgon skulle ha kunnat passera liksom dussintals andra obetydliga händelser sedan jag kom tillbaka, om det inte hade varit för att den verkade så regisserad eller konstruerad, som om den var en dramatisering av de missöden vi genomled.

En syrier, en palestinier och en libanes inbegripna i att bringa reda i utnötta nät i en eländig gränshamn. Plötsligt insåg jag att lägret var långt borta, väldigt långt borta, och ännu längre bort var Gaza, som bombades i samma stund. Och Syrien, bakom nästa vägkrök, som var på väg att erkänna sin bödel som härskare i en valfars… men låt oss lämna Syrien därhän. Vi befann oss nu, vi tre, på en plats där våra dialekter och öden gick in i varandras, som om vi deltog i en scen i en av de där populära, genreöverskridande serierna.

Vi befann oss i ett Libanon som aldrig kommer att föda oss med fisk och aldrig kommer att hålla ormarna borta från oss.

Jag hade lämnat Beirut för att slå mig ned i Istanbul nästan fem år tidigare men hade under hela tiden fortsatt göra besök, som det jag gjorde nu.

Det är sant att de direkta orsakerna till min emigration var rent personliga, men de råkade sammanfalla med ett antal avgörande förändringar på alla nivåer som Libanon gick igenom. Den viktigaste, åtminstone för mig, gällde mitt yrke. Under de senaste åren har ett antal tidningar och andra medier, som format Libanons profil och ”budskap” under decennier, stängts ned. Beirut, som sedan 1970-talet varit känt som en trygg tillflyktsort för författare, journalister och intellektuella från hela arabvärlden, vittrar bort, och diskussionerna där har inskränkts till att nästan uteslutande handla om snäva regionala/sekteristiska frågor.

Även om Beirut på senare tid har tagit emot syriska författare, intellektuella, journalister och konstnärer, och dessförinnan irakiska, om än i mindre utsträckning, så har den trånga politiska horisonten begränsat dem på samma sätt som den har begränsat oss. Gripanden, förvisningar av säkerhetsskäl, fabricerade anklagelser om operationer och förräderi, ja, vilka metoder som helst, inklusive mord (som fallet var senast med Laqman Salim), är vad de facto-regimen tar till mot varje avvikande åsikt eller inriktning. När jag tänker på vilka effekter detta har haft på mig tvingas jag inse att jag inte har skrivit eller publicerat en enda bokstav i professionell mening under minst två års tid, förutom i sociala medier eller lite bloggande här och där. På grund av den våldsamma ilska och harm jag bär på och på grund av allt jag vill ha sagt har jag känt att jag inte längre vet hur jag ska uttrycka mig eller var jag ska börja eller om det över huvud taget är någon mening med att skriva inför den samfällda undanglidande attityd som råder och blockeringen av hela den politiska horisonten.

Jag brottas ofta med frågan: vad är det för mening med att vi skriver, lägger fram våra synpunkter, analyser eller granskande reportage i en tid som den här? Det handlar inte så mycket om misströstan som om vilken nytta det egentligen gör. Det handlar inte heller om något individuellt eller personligt utan om ett generellt tillstånd, ett tvivel som delas av ett antal vänner när vi tänker på framtiden för vårt yrke och vårt land, på ändamålsenligheten i våra arbetsredskap och uttrycksformer, på vårt civila fredliga motstånd och vår opposition.

Det är en paradox att Istanbul, som jag flyttade till, blev en tillflyktsort för oppositionella som flytt från förtryckande regimer och ”revolutionsmotståndare” under den arabiska våren. Under en period kryllade staden av personer som man skulle ha mött på kaféer och trottoarer i Beirut och fört intellektuellt stimulerande samtal med, samtal som hade väckt en önskan att resonera, argumentera och skapa. Men även där har tiden, politiken och gränsöverskridande religiösa band och partikopplingar tvingat många till lydnad och pressat andra att identifiera sig med makten… eller fly till vidare vidder.

Det är inte lätt att återvända till sitt land sedan det gått igenom en revolution, en explosion och en kollaps på rekordtid. Och utöver allt det en pandemi som har gjort slut på alla former av liv som kommit i dess väg. De senaste arton månaderna har varit som en tsunami för Libanon och dess folk och fått alla andra händelser att verka obetydliga, övergående och hanterliga.

Här vid den lilla hamnen, omgiven av fiskhandlare och bilverkstäder, finns ingenting kvar av revolutionen, som fick våra hjärtan att bulta tvärt emot allt förnuft och de senaste tio årens frustration. Bara en del graffitti fläckad av motorolja och fiskarnas spott återstår. Revolutionens knytnäve, eller dess slagord som höjdes på torget i närheten, imiterade det som hände i Beirut och utmanade den orättfärdiga makten, som så ofta i det här området finner det oproblematiskt att skjuta skarpt mot demonstranters bröst. Allt det har försvunnit bakom slitna reklam- och valaffischer. Den tiden verkar mer avlägsen än vad den egentligen är.

I Beirut, som jag isolerat mig från och inte besökt mer än en gång, är det som finns kvar av revolutionen och dess arenor inte mindre smärtsamt och grymt, oavsett om man tänker på de förstärkta metalljalusierna framför affärernas och bankernas skyltfönster i stadskärnan eller kulhålen i byggnadernas fasader, som påminner om att några av skotten trängde in i demonstranternas ögon, bröst och framtid.

Dessutom verkar revolutionen och dess slagord, förhoppningar och besvikelser, kraftlösa och förbrukade i jämförelse med den andra fundamentala händelsen, den största chocken, explosionen som raserade och slet sönder mer än halva staden. Alla du möter upprepar för dig känslan av aningslöshet vid ögonblicket för den första explosionen, chocken vid den andra och därefter insikten, fasan, hur de sprang för att undersöka skadorna, uppskatta förlusterna och rädda vad som räddas kunde… och slumpen att de överlevde. Slumpen som lämnar många pendlande mellan eufori, skräck och skuld. Du känner den väl, du som lyssnar och observerar långt bortifrån. Skulden bara för att du var borta när allt det där hände. Men du får inte älta de där starka känslorna och hänge dig åt självplågeri så mycket som du vill, och du får bara göra det under total tystnad.

Under mitt korta besök i Beirut försökte jag söka upp mina favoritplatser och ”fasta punkter” från mitt tidigare liv, men utan framgång. Jag kände plötsligt att jag var min mamma, som hon var när jag var liten, och berättade för mig om kaféet Horse show på Hamragatan. Varje gång vi passerade platsen, under många år, kallade hon den för ”Horse show”, som hon kände den från sina universitetsår före kriget, medan den gång på gång förändrades i mitt medvetande. Det var till och med så att om hon ville stämma möte med mig på gatan alternerade hon mellan den och al-Mudka på hörnet mitt emot. I dag är jag som hon. Tar mig i handen och går över gatan och talar med stor tillförsikt om platser som i smyg har försvunnit från mig på ett år. Ett enda år. Det är inte klokt!

Som om staden blivit en kuliss hela den. Små butiker och restauranger, varav en del höll öppet under inbördeskrigets värsta år, slår igen portarna för att inte öppna igen. Rapporter om läkare i stora skaror som lämnar sjukhusen, apotek tömda på mediciner och stora butiker som upplever ransonering av basvaror. Till och med posten fick slut på frimärken. Bilköerna utanför bensinstationerna påminner om tider som alla trodde var över. Och det mest plågsamma är att höra det upprepas gång på gång att situationen var ojämförligt mycket bättre under kriget.

Det generella intrycket, blicken hos förbipasserande och vänner tar mig tillbaka till början av 1990-talet och slutet av inbördeskriget. Fasader och ansikten märkta av utmattning. Liv som försöker reparera sig självt på ruiner och rester. Som om dammet var den gemensamma nämnaren mellan tingen och härskaren över de andra färgerna. Men då för tiden fanns hopp om att ett bättre liv kanske väntade oss. Om att kriget låg bakom oss och att morgondagen utan tvivel skulle bli en annan dag.

… sedan är det schizofrenin.

Den libanesiska schizofrenin känd som ”kärleken till livet”. Denna märkliga förmåga att förneka och gå vidare eller kanske bara vara innesluten i en bubbla och låtsas att allt är bra. Den finns i överflöd på exklusiva kust- och bergsdestinationer och i små gästhus som blommat upp under senaste tiden utanför Beirut och andra större städer, och har gett det segment libaneser som fortfarande får sin lön i hårdvaluta och som är ”fast” där de befinner sig på grund av resebegränsningar kopplade till pandemin, ett antal andningshål.

I ett land som Libanon kan den här inkonsekvensen verka normal och djuprotad. Men den har format ett stormigt och förljuget kollektivt medvetande om en extraordinär förmåga att stå emot, hålla ut och liknande, som brukar kallas ”resilience”. Ett ord som blockerar alla krav, göder en uppblåst självbild och berövar den som söker hjälp tillfälle att be om den. Ett ord som lierar sig med styrkan och makten på svaghetens och smärtans bekostnad. Det värsta är att detta hyllas i öst och väst och uttrycker falsk kärlek för oss, i stället för att ge oss tillfälle att slicka våra sår och läka.

Men för att vara helt ärlig skulle samma inkonsekvenser ha verkat normala också för mig om jag fortfarande hade bott här. Jag skulle kanske till och med ha behövt dem för att komma upp på morgonen, ta mig igenom dagen och förstå vad som hände runt mig. Jag skulle ha gått igenom den där hamnen och lägret intill utan att särskilt mycket där skulle ha fått mig att stanna upp. Medan jag nu kämpar med min oförmåga att ta in vad som händer omkring mig och många andra saker som dessa rader inte räcker till för.

Allt jag vet just nu är att jag står på en avlägsen, illa medfaren kaj, ser ut över havet och väntar på en fiskare som ska ge mig ett nät.