I Lilla Starhorodivka, i den så kallade Grå zonen i Donbas, mellan ukrainska och ryska befästningar, bor Sergej , 49 år, före detta gruvkontrollant och numera förtidspensionär på grund av silikos. Bara han själv och en gammal skolkamrat som egentligen inte är någon god vän, Pashka, är kvar i byn. Alla andra, däribland Sergejs fru Vitalina och deras gemensamma dotter, flydde vid den ryska invasionen 2014.

Nu skriver vi senvinter 2017. Artilleri och bomber hörs på avstånd – och ibland slår en granat ner i närheten. Det är på en gång stilla och hotfullt. Det finns ingen elektricitet, kontakten med omvärlden är sporadisk och riskfylld. Men vodka går för det mesta att trolla fram. Och så har ju Sergej sina älskade bin som han, när vintern är förbi, kommer lasta på släpvagn och köra söderut, för att de ska kunna samla nektar och pollen i fredligare miljö.

Andrej Kurkovs roman Grey Bees utkom i Ukraina 2018 och på engelska ett par år senare: nu ges den ut igen, i skuggan av ännu ett krig eller snarare parallellt med en fullskalig utveckling av det gamla. Kurkov har också skrivit ett nytt, i sammanhanget nödvändigt förord.

Grey Bees är ingen vanlig krigsroman (hur nu en sådan ser ut) – man kan säga att den präglas av en både framträdande och obekymrad diskrepans mellan ämne och stil. Svenska läsare som minns Kurkovs satiriskt-absurdistiska trilogi om journalisten Viktor och hans tama pingvin, kommer att känna igen den skickligt snubblande prosan, som ibland är en smula övertydlig och pratig, men som också har många fina detaljer och en nedskruvad, lite sorgsen humor. Grey Bees har en fastare stomme än de något för långa pingvinromanerna, men boken är förstås också angelägen på grund av det som sker i Ukraina just nu.

Kriget och dess vanvett omgärdar allt som sker, och ju längre historien löper, desto närmare kryper det. Kurkovs idiom är likväl stillsamt, ibland nästan trivsamt redogörande, och allt tilldrar sig i närmiljö: författaren undviker överblickar men gör sig därmed heller aldrig skyldig till förledande abstraktioner. Oavsett vad som händer så skildras det lätt sordinerat och i ett tempo som motsvarar Sergejs milda och osjälviska natur.

Samtidigt glömmer aldrig läsaren villkoren. Den episod jag uppfattar som mest obehaglig inträffar på gränsen till Krim, dit Sergej beslutat att frakta sina bin och hälsa på en tatarisk, biodlande vän. Vid gränskontrollen tvingas han av ryssarna ställa upp på en tv-intervju för att berätta om sin bil, som slagits sönder av en berusad ukrainare. Han får däremot inte nämna att ukrainaren var krigstraumatiserad, eller att han själv bor i en trakt som står under ryskt bombardemang. På några sidor får vi här en troligen sannolik bild av hur rysk propaganda fungerar.

Mycket annat vore värt att återberätta från Grey Bees. Bättre att ni själva läser boken. Grå Bin som boken heter på svenska ges ut 2023 hos Natur och Kultur.

^{Andrej Kurkov
Grey Bees
(Översatt från ryska av Boris Dralyuk)
352 s. Maclehose Press 2022}