Sarma och horlistan
Inga Gaile är poet och författare. Hon har gett ut sju poesisamlingar, fem romaner och en novellsamling. Hennes poesi är översatt till engelska, spanska och polska och hennes dikter har även publicerats i antologier i bland annat Estland, Litauen, Ecuador, Tyskland, Indien. Hon är ordförande i PEN Lettland och organiserar en grupp med kvinnliga ståuppare i Riga. Med en unik humor utforskar Inga Gaile dels hur det är att vara människa, dels sina egna upplevelser, dels vardagen för kvinnor och andra stigmatiserade grupper – och främjar genom sitt arbete lika rättigheter.
Nedan följer ett utdrag från The Nice One av Inga Gaile.
Någon knuffar Sarma ut på scenen – hon är sminkad, läpparna målade – Förlåt.
Bra. Mycket bra. Hon ser bra ut, sympatisk. Men det hörs inget, prata i micken vetja. NEJ, NEJ, INTE SÅ HÖGT. Vad säger hon? Va? Varför skulle vi bry oss? Du måste förstå att publiken inte bryr sig, varken om trauma eller din stamning, eller din svåra barndom med mera. De vill underhållas, och de vill åtminstone höra vad det är du hasplar ur dig, okej, så – dra axlarna bakåt, ut med bröstet, teaterns värld är hård.
Taiga har bjudit in en riktig regissör till repetitionen av säsongens sista ståuppshow. En man. Hans assistent har följt med, en kvinna. Och det är assistenten som rusar upp till Sarma och viskar: oroa dig inte, allt är bra. Men Sarma behöver veta om Han är den rätte för jobbet; det är hyperviktigt att publiken kan tolka hennes budskap, ett unikt budskap för vilket de förhoppningsvis är villiga att ge en timme av sin tid . . . mitt snack är bara t-t-tio minuter, mumlar Sarma. Regissören och hans assistent har kommit för att hjälpa deras exklusiva tjej-standup-föreställning att vinna gehör, nå ut till många, att kliva in i rampljuset. Ingen vill ha tio bortkastade minuter, ropar Han från längst bak i det mörklagda rummet, men ett tio minuters snack är genialt faktiskt; en hel nations öde kan beseglas på ynka tio minuter. Nu då. Vi intresserar oss inte för dina svårigheter eller för hur din diafragma är funtad – till och med Ziedonis sa en gång: visa oss inte din insida ballerina[1] – vad har du att visa oss?
Jag skulle vilja berätta . . .
In i micken!
Jag vill be-be-rätta . . .
In i micken!
Börja igen, men utan ”Jag vill berätta” och ”duh-duh-duh” . . . säg bara vad du ska säga – och förresten, vad är det med hennes tuttar?
Assistenten springer tillbaka till Honom och viskar något i Hans öra, hennes mun gömd bakom en mapp. Han blir inte begeistrad, men ok, så är det. Nåväl, davai, eller som man säger på lettiska – aida – okej? Assistenten fnittrar.
Jag är singel – igen. Regissören skrattar uppmuntrande trots att det inte är roligt. Det är närmast tragiskt, eller hur? Sarma upprepar meningen för att checka av regissörens mentala stabilitet. Jag är singel – igen. Den här gången harklar han sig bara och verkar vänta på vad som ska komma. För att min man – min ex-man – gillar mig inte längre. Och det fick mig att tänka: hur blir kändisar så kända? Och det fick mig att börja lista saker: vem har flest förhållanden? Vem är mest åtrådd? – kort sagt, listor av vem som har högst ”body count”.
Sarma tror att det är här regissören kommer att skratta. Men det gör han inte. Hans assistent däremot fnittrar till. De andra kvinnorna finns bakom scenen och är för upptagna av sina egna bekymmer och lyssnar inte på vad Sarma säger. Hon samlar sig och fortsätter.
Man kan h-h-h-it-tt-a listan onli-li-ne. Världens topp tio personer som har haft flest sexuella partners. På tionde plats finns Hugh Hefner med ettusen kvinnor han knullat. På nionde plats finns Simon Cowell, Dennis Rodman och Jack Nicholson med strax under två tusen kvinnor var. Och Jacks antal backas upp av andra – nämligen av flickorna. Kanske inte flickor precis, det är klart dom inte är flickor – det är kvinnorna själva som talar om för listkonstruktörerna[2] att de haft äran att ligga med eller på något vis knullats av Jack Nicholson. Men Simon Cowell och Dennis Rodman delger själva den här informationen. Simon ringer sin morsa: mamma, mamma skriv ner det här – två igår och tre idag. Fick du ner det? Nej, mamma, räkna inte ihop dem, det är inte ditt jobb. Min assistent kan be hennes assistent göra det. Hallå mamma! Jag har tre till från igår och fem idag – skriv ner det är du snäll.
Sarma försöker härma Simons brytning. Regissören skrattar inte. Han ser allvarlig ut. Assistenten ser upp från golvet, tittar på Honom och sen ner mot golvet igen. På åttonde plats finns sångaren Julio Iglesias och flera karlar som vi inte känner till – idrottare och politiker som ännu inte doppat sleven i den östeuropeiska grytan. Assistenten fnyser till. Charlie Sheen är på sjätte plats med sina sex tusen knullade kvinnor och en aidsdiagnos. På femte plats Warren Beatty.
Fjärde plats har Chamberlain – basketspelaren, inte statsmannen.
Tredje plats innehar Kubas president Fidel Castro med trettiofem tusen . . . trettiofem tusen knullade kvinnor! Och toppar listan – plats för en fanfar här – på andra och första plats har vi två nederländska – kvinnor: Fokkentvillingarna, som tillsammans klockar in 335 000 . . . män.
Och vad tror ni dom har för yrke? Hmmmm, Sarma är uppeldad, hennes stamning är som bortblåst. Inte ens tystnaden i det nersläckta rummet stör henne längre. Vilket sorts jobb tror ni de har? Ingen svarar och Sarma plöjer vidare: ja de är inte skolfröknar – det skulle vara upprörande. De är vad vi kallar horor. Prostituerade. Slampor.
Då slår det mig: det här är inte en lista över folk som knullar, eller en lista över de som är mest knullbara – det är en horlista. För om vinnarna är horor, då är alla andra på listan också horor.
Jack ”Horan” Nicholson med två tusen klienter.
Charlie Sheen – exekutivhora – med sex tusen klienter och en arbetsrelaterad skada.
Überhoran Fidel Castro med sina trettiofem tusen klienter.
Och toppar listan gör Fokkentvillingarna, sanna affärskvinnor, för de är de enda på listan som fått betalt för sitt arbete. De andra har fått betala på det ena eller andra sättet.
Sarma glöder, helt skamlöst upprepar hon ordet hora. Sen blir hon tyst och letar med blicken efter Den Trevlige. Hon syns inte till alls. Regissören glor på sin mobil, och när Han upptäcker tystnaden tittar Han upp och säger: Ah, du är klar. Ok, nästa. Jag ger dig mina anteckningar efter föreställningen.
När alla ”flickorna” har klarat av sina nummer, rusar regissören i väg och låter assistenten dela ut Hans anteckningar. Sarma får lite positiv feedback; sen läser hon Hans förslag att hon ska prata lite mera skit om sig själv. Hon öppnade bra, men Han är inte övertygad om att folk bryr sig om vem som har mest sex. Det är lite passé, och Hugh Hefner är döende, vet inte Sarma det? Oh nej, det visste inte Sarma, och nu känner hon sig så skamsen. Gud förbjude att ett opassande skämt skulle flyga ut som en pil ur det här unkna rummet, det här kulturcentret, hela vägen till USA, och genomborra den olycklige sjuklige Hugh Hefner rakt i hjärtat – och han skulle darra till av fräckheten att bli kallad – om ock indirekt – för en hora. Den Trevlige har lagt armarna om Sarma som en mjuk, men lite stickig halsduk, och hon viskar: fråga, kom igen, du måste fråga. Vad är det för fel på mina tuttar? skriker Sarma till sist. Den Trevlige faller från hennes axlar som en silverrävsstola från Anna Kareninas axlar när hon rusar in i greve Vronskijs kammare. De andra skrattar. Nej du är okej, det är bara att Han tycker att bröst är ett plus och att de ska framhävas. Försök med en push-up bh. Jag ammar fortfarande – det är därför de är så stora. Vanligen är de ganska medelmåttiga.
Assistenten ger ett förvirrat intryck. Ni är alla så modiga. Alla ni flickor. MOOOD-DI-GA.
[1] Imants Ziedonis, är en uppskattad lettisk poet och författare av lyrisk prosa. Citatet lyder: ”Vi vet inte hur svårt det är för en hök att hänga stilla i luften. Höken visar oss inte hur han lyckas med det, och inte kan vi genomskåda det. O sångare, visa oss inte hur din diafragma lider!” (Imants Ziedonis. Epifanijas. Riga:Liesma, 1971, 63). Citatet här översatt till svenska av Christina Cullhed.
[2] Sanna undrar vilka dessa listkonstruktörer är. Hon tänker att Hugh Hefner kanske är en av dem; Hugh kan antagligen inte få upp den längre, men ett stånd är inte enda vägen till njutning, och han vill antagligen att hans strida ström av kvinnor ska räcka till hans sista andetag. Så han använder dessa listor som en sorts reklam för sig själv för att fånga in dem. (För er som inte vet så var Hugh Hefner en gammal man redan när Sarma föddes, och ännu inte känd i hennes del av världen).
