Tidsresa
Allt eftersom flygplanet klättrade högre erfor jag en motsvarande känsla av befrielse. En salig lätthet, som om jag aldrig mer skulle komma ner på jorden. Moln. Sömn.

Vi var i Nice. På semester. Emmanuelle var på sitt upprymda, tanklöst sorglösa humör. Av någon anledning var jag själv spänd och orolig. Utan att veta varför. Inte än.

De tre dagar vi tillbringade i Nice var våra livs bästa, så tänkte jag åtminstone då. Från vårt billiga bed-and-breakfastboende slet vi med oss handdukar och gick ner till den stenöversållade stranden och där somnade vi med armar och ben omslingrade. När vi vaknade stod en man och kvinna och log mot oss. Kvinnan hällde upp kylt rosévin i två plastmuggar och räckte fram med åldersfläckiga händer. ”Ni är det vackraste paret av alla här”, sa hon. Vi skrattade och började småprata. Hon berättade att de hållit ihop i 37 år, utan att gifta sig. Mannen såg på kvinnan, klappade hennes hand och sa: ”Kanske är det hemligheten med allt.”

“Och ni?”

Vi såg på varandra. Två år, sa Emmanuelle. Sen kramade hon mig. Vilade kinden mot mitt bröst, kattlikt, det var så jag tyckte bäst om henne. Vi drack vin och pratade tills solen gick ner. När vi gick hem – hennes lillfinger krökt runt mitt – var vi en aning berusade och ack så lyckliga.

Morgonen därpå skulle jag hinna med ett flyg till Paris. Rummet ljusnade sakta i sommarmorgonsolen; en stråle slank in i en glipa i gardinen och landade på Emmanuelles solbrända ansikte. Jag böjde mig fram, kysste hennes panna och strök hennes blonda hår som låg utspillt på kudden. Älskade. Det här ögonblicket skulle förbli hos mig, även om jag inte visste det då.

Landa
Alla drömmar har ett slut. Mina ögon slogs upp och där stod en milt leende flygvärdinna och rörde försiktigt vid min axel. ”Vi är på väg ner för landning, vill du vara snäll att sätta fast säkerhetsbältet?”, viskade hon, som om hon inte ville väcka mig helt.

Istanbul. Så vackert på avstånd. När jag tittade ut kunde det mycket väl ha varit drömmen om Nice, eller minnet av min far som rördes upp av staden, eller Vahan, vars historia hållit mig vaken hela natten. Vilken orsaken än var – mina ögon fylldes av tårar.

Vahans historia
Efter att Emmanuelle och hennes mor försvunnit satt vi tysta mittemot varandra, förenade blott av våra glas champagne. Ingen av oss visste hur vi skulle börja. ”Du ska alltså till Istanbul”, sa han till slut. Hans röst var lugnande. Jag nickade. ”Jag har aldrig varit i Istanbul”, fortgick han. ”Min mamma berättade om det. Utflykter till Bosporen med min pappa; till Tatavla, där mina mostrar bodde; till den stora bazaren.” Han suckade. ”Jag skulle få åka dit bara jag börjat skolan. Under mitt första sommarlov. Pappa lovade. Men att gå i skola var inte min lott.”

”Lyssna på mig, flickan min, jag har ingen avsikt att göra dig upprörd eller pilla på dina sårskorpor. Det måste du förstå.” Han suckade och tillade, mjukare: ”Men nu är det så att Jacqueline verkligen insisterade på att vi träffades.” Han lutade sig fram och sänkte rösten till en viskning. ”Du vet hur hon är. Har hon väl bestämt sig för något kan bara döden komma emellan. Det var det hennes man valde. Men jag har inte många år kvar att leva, och jag vill dö en naturlig död.”

Champagnen och det absurda i hela situationen fick oss plötsligt att brista i skratt. Något sa mig att jag skulle komma att tycka om den här gamle mannen. Jag viftade på servitören och sa: ”Om vi nu inte ska dö kan vi lika gärna dricka.” Vahan höll upp sitt påfyllda glas: ”Det påminner mig om den bästa raden i turkisk litteratur: Om vi inte ska ta oss själva av daga, kan vi lika gärna dricka.” Vi klingade våra glas. Jag började gilla honom allt mer. Jag var redo att lyssna på Dr Vahan Marian och hans berättelse.

När servitören kommit in med bröd och ost hade vi slappnat av helt. ”Som jag sa”, började han, ”jag har bara några få år kvar att leva. Jag är en historisk relik, lilla fröken.” Jag mindes hur min pappa brukade kalla mig så. Lilla fröken. ”Jag är till och med äldre än din farfar. Kan du tänka dig att jag föddes 1910? I Ovacık. Min far var jordbrukare. Liksom min farfar och två farbröder. Min mamma var 15 år när de gifte sig. Han var över 30. Hon födde tre flickor efter varandra. Sen kom jag, familjens ögonsten. Du förstår, jag var ju enda pojken och hade en framtid som jordbrukare. Jag växte praktiskt upp på de där fälten. Ibland om natten drömmer jag mig själv som femåring och hur jag springer över solrosfälten.” Han gned sin hand. ”Jag har varken sett eller rört vid dem sedan dess, men jag glömmer aldrig hur det känns att ta på en taggig solrosstjälk.”

Han lyfte blicken från sina händer och justerade glasögonen som halkat ner på nästippen. Så såg han mig i ögonen. ”Jag har inte pratat om detta med någon sedan jag kom till Frankrike. Jacqueline känner bara till ungefärliga konturer. Till och med det var för mycket för henne. De andra förstår varken din eller min smärta, flickan min. Jag ska berätta lite av min historia. Du får stoppa mig när du vill. Men jag vill att du lyssnar innan du reser till Istanbul. Den unga man som ligger död där och vars begravning du skall närvara vid är också en del av vårt hemland. Hans familjs sorg är just nu också vår sorg.”

Han fortsatte att se på mig, men tystnade. Som om han väntade på tillåtelse att fortsätta. När jag log uppmuntrande drog han en djup suck, var tyst ännu en stund, innan han slutligen begynte tala igen, med den sansade ton som är reserverad för erinrandet av minnen för evigt lika tydliga som smärtsamma.

”En dag när jag sprang över solrosfälten i sommarhettan hörde jag plötsligt skrik på avstånd. Jag var knappt sex år och min familj var hela min värld. Jag började springa hemåt. Mamma, pappa, mina mor- och farbröder var där allihopa, omringade av soldater. Mamma, skriker jag. Hon gråter. Jag går fram mot henne, då hugger en soldat tag i min arm och säger Är den här din? Mamma säger, det är min son, släpp honom. Jag springer till henne och slår armarna om hennes ben. Jag får inte fram ett ord.

Sen tvingade de upp oss alla på en oxkärra, och pappa frågade kusken och soldaterna, Varför? Antingen visste de inte eller så hade de order om att inget säga. Vi kom till en stor slätt och klev av. Jag vet än i dag inte vilken plats det rörde sig om. De sa att vi skulle fortsätta till fots. Var och en av oss bar ett litet bylte. Det var där på slätten vi insåg att vi inte var de enda. Man hade samlat ihop armenier från varje distrikt, från varje by och stad. Och var och en hade ett bylte till bagage. Hur mycket av ditt liv får plats i ett sådant bylte?” Han slutade tala och huvudet sjönk ner. Han tog av sig glasögonen och gnuggade dem med en näsduk. Jag vände bort blicken så att han fick torka tårarna.

”Vandringen pågick i månader. Fyra månader, fem. Vi frågade folk som anslöt till karavanen vilka orter vi passerade. Afyon, och sen Konya … Och sen, vid en plats jag senare förstod var Tarsus, omringades vi av beväpnade män. De började skjuta varje man som försökte skydda sin kvinna. De slet knytena ur händerna på kvinnorna. Det som är borta är borta, sa vi. I tumultet tappade jag bort mina föräldrar. Senare framkom det att de skjutits ihjäl. De andra berättade först inte, eftersom de ville att vi skulle fortsätta gå.”

Han drack lite, fuktade strupen. ”Vi som var kvar fortsatte till fots. Banditer dök upp om och om igen. De skändade kvinnorna och drog ut männens guldtänder. Jag var en pojke som var rädd för möss. Nu hämtade jag vatten till män och kvinnor med blödande munnar och näsor. Du övervinner rädslan.”

”Hur tog ni er till Frankrike?”, frågade jag. ”Genom att bli färre”, sa han. ”I min familj var det bara min mamma, min yngsta syster och jag själv kvar.” Han tog ett djupt andetag. ”Min syster förlät oss aldrig för att vi lämnat kvar henne. Hon vägrade att ha kontakt med oss och vi fick inte träffa hennes barn.” Han såg upp på mig. ”Jag fick aldrig se de barnen, men det kommer du att få göra.” Så detta var anledningen till att Jacqueline ordnat så att vi träffades.

Livet går vidare
Under det att planet cirklade lägre fylldes mina tankar av Vahans berättelse.

Ohyggligheterna han bevittnat som liten. Våldtäkten av hans syster. Hur kvinnors händer höggs av för att komma åt deras guldarmband.

Jag kände redan till en del av dessa beskrivningar från böcker efter min far. Eller, för att vara exakt, från böcker jag läst i hemlighet efter att ha upptäckt var mamma gömt dem. Men det var något annat att höra ett ögonvittne berätta om dessa fasor.

Vahans enda överlevande syster, Haygunoush, hade lämnats kvar långt innan de nådde Aleppo. I rädsla för att hon skulle våldtas och dödas gav modern bort henne att gifta sig med en turkisk köpman, medelålders, dock förmögen. De andra hade klappat med händerna för att överrösta systerns skrik – han hade ändå hört det. ”Jag kan omöjligen glömma”, förklarade han, ”men jag har ändå lyckats i min strävan att inte minnas varje detalj. Men till denna dag hemsöks mina drömmar av skriken från min syster.”

Trots att Haygunoush varit död i många år lyckades Vahan till sist spåra upp hennes ättlingar i Istanbul. Hans enda önskan nu var att få se dessa släktingar, lära känna dem, tala med dem. Och det var därför Jacqueline, som åtnjuter rollen som problemlösare och uppfyllare av önskningar, bjudit mig till restaurangen. Hon visste att jag var på väg till Istanbul för att gå på Hrant Dinks begravning och för att intervjua några av skribenterna vid Agos, den turkisk-amerikanska tidning där han varit chefredaktör. Det visade sig att Vahans äldsta systerdotter också skrev där. Eftersom jag skulle komma att tala med de flesta av tidningens medarbetare skulle jag, enligt Jacqueline, lätt kunna föra detta ämne på tal för Vahan Bays systerdotter.

Översättning: Erik Bergqvist